Snart är sommarn här i purpurvågor

Vecka tolv har så nått sin puckel och vi befinner oss nu i nedförsbacken mot helgen. Det känns bra bortsett från det faktum att man så här års brukar kunna gå omkring vid Hornborgasjön och vada i tranor. Så inte i år dessvärre. Den enda fågel jag har sett är den djupfrysta talgoxe som trillade ner från ett träd när jag gick till bussen i morse och splittrades i tusen bitar precis som Wesley Snipes huvud i Demolition Man. Det verkar inte blir något med våren i år.

Jag vet att läsekretsen helst vill undvika gnäll i allmänhet och gnäll på vädret i synnerhet. Men i detta force majeure-läge går det liksom inte att lämna den typen av tongångar därhän. Kylan är alltför provocerande för det.

Kylan har nu passerat rimlighetens gräns (då rimlighetens gräns praktiskt nog sammanfaller med vårdagjämningen), och nu är jag inte besviken längre. Bara arg. Jag blir upprörd över att mötas av finska vinterkriget varje gång jag går utanför dörren. Jag blir galen av att inte kunna gå ordentligt på grund av knöglig svallis på varenda gata. Och jag blir fullständigt rasande av att se snö falla från himlen - till och med när det är så vackert som i morse då det såg ut att falla silverpulver över Stadsparken i morgonsolen.

Varje dag går jag blåögt in på SMHI-appen och hoppas på plusgrader men varje dag möts jag av nya nedslående tiodagarsprognoser där minustecknen är fler än i en rasistisk teckning föreställande ett gäng kineser. Golfströmmen, do your fucking job!

Idag ville jag drömma mig bort från kylan lite genom att fly till ett sommarsverige på bio. Jag och Björn gick och kollade på Faro, en sådan där lagom svår film som vi brukar välja när vi kollar på en rulle tillsammans. Det var en lågmäld och drömsk historia om en pappa och dotter på flykt i skogen för att undslippa myndigheterna i 80-talets Sverige. Den var bra men kanske inte den bästa filmen jag har sett, som de övriga två i salongen djupanalyserade fram i samma sekund som eftertexterna gick igång. Ibland behöver man faktiskt inte gå in så mycket på detaljer.

Eftersom att jag och Björn anser oss vara något mer kulturelitistiska än så valde vi att gå till Orvars för postbio-öl och för att gå in på detaljerna. Alltid kul att samtala med Björn. Det märks att vi har blivit äldre för vi pratar bara till tio procent om öl och fotboll numera till skillnad från förr i tiden då vi avhandlade dessa ämnen 95 procent av tiden.  

Sen var det bara att iklä sig en hoppborg kläder och huttra hemåt, småsvärande över sakernas tillstånd.

Om himlen finns är jag förlorad

Om det finns en önskan som alltid kommer över mig när jag ska åka till Göteborg så är det "ge mig arsenik".  Med mitt hatkärleksförhållande till den staden är det lätt att bli lite trött, och då är det ju bra med lite uppiggande substanser.

Supporterklubben tar mig ofta ut på vägarna, och det trivs jag med. Det är kul att åka runt i Sverige och se nya platser samt träffa en massa trevliga människor. Medlemmar i Arsenal Sweden har en förmåga att vara det när man träffar dem. Trevliga. Se och lär, resten av världen.

Syftet med att åka till Göteborg var att ha möte samt besöka en medlemsträff. Det verkade vara en bra idé när vi planerade det hela, men när klockan ringde kvart över fem igår upplevde jag den som den sämsta idé någon har haft sedan André fick för sig att flyga till Nordpolen med luftballong. Jag var cokt trött som vi säger i orten.

Som tur var hade jag gått och lagt mig skapligt i fredags för en gångs skull så när jag väl var uppe kändes det rätt så lungan. Dessutom fick jag promenera till stationen eftersom att det var så orimligt tidigt att stadsbussarna inte ens hade börjat gå, så då piggnade jag till ännu mer i den nordpolska kylan.

Jag åkte till Stockholm och mötte upp Larra. I Hallsberg anslöt den vandrande bokstavskombinationen Kicken så då var det ju slut på lugnet, samtidigt som stämningen steg i kupén. Man får ju ta det onda med det goda i alla sammanhang här i livet, och han är ju en underbar människa. Trots allt.

I Göteborg anslöt ett gäng till och vi åt en rätt värdelös lunch på en pub genomförde mötet. Sedan gick vi till en sportpub och kollade på fotboll. Det blev mycket glatt i och med att Arsenal vann och dessutom var ölen billig så alla var lyckliga i Arsenalfamiljen.

Eftersom att Nacho Monreal gjorde sitt första mål för Arsenal ville vi fira med att äta nachos, men Göteborgs finaste nachoställe hade en väntetid på en timma fick det bli en saltimbocca och en bättre flaska rött på en italienare vid Avenyn (det är tydligen lag på att alla måste säga "Avenyyyn" på fejkgöteborgska varje gång någon nämner den gatan). Det dög det med, men det var ju inga nachos.

Innan kvällen var över hann vi med en Bitburger på Bishops Arms och en Mariestad i den så lallade lobbyn på hotellet. Där utvärderade vi dagen medan vi lyssnade på Håkan Hellström samtidigt som Kicken och Victor satte i sig sin egen vikt i bjudgodis från receptionen.  Sedan var det bara att somna till Match of the day på Larras telefon. Good day out.

Idag har jag åkt sextiotalståg hem i 35 timmar och därefter ägnat mig åt att göra exakt ingenting. Nu ska jag dock göra någonting. Nämligen stilla mina sedan ett dygn tillbaka våldsamma nachoscravings.

Mina matvanor alltså. Lillebror, bli aldrig som jag. Lova det.

Cause it's raining, raining in my heart

När isdygnen avlöser varandra i en bokstavligt talat aldrig sinande glaciärström är nog många med mig i desperat jakt på ett vårtecken. Jag kräver inte att isen som täcker varenda gata i Uppsala ska gå, men en värmande solstråle eller en liten tanig snödroppe skulle vara kul att förnimma. Fram till igår lyste dock allt som på något sätt minner om vår med sin  absoluta frånvaro.

Det säkraste tecknet på vårens nära förestående ankomst kom alltså igår kväll. För det är ju när Arsenal åker ut ur Champions League. Nu får han äntligen abdikera, kung Bore.

Jag vet inte om jag ska ta det som ett bra eller dåligt tecken att jag numera inte ens orkar bli sådär rödglödgat förbannad när turneringen tar slut för Arsenals del som jag kunde bli för några år sedan. Det är väl cynismen som har tagit över fullt ut, och det är säkert också ett tydligt tecken på min numera snart aktningsvärt höga ålder. Jag orkar liksom inte hålla på och bli sådär upprörd längre. Fast det känns ju såklart  fortfarande lite i hjärtat.

Annars går livet sin gilla gång i den lilla staden. Arbetarna går till arbetet, barnen går till förskola och skola och studenterna går till puben. Pensionärerna går nog inte ut alls för det är fan livsfarligt att gå omkring på isgatorna just nu. Om de ska gå ut bör de fästa Posas isdubbar på rullatorhjulen

På mitt arbete går det bra. Det är givetvis alltid mycket att göra, men har man inte (för) mycket att göra på sitt arbete är man inte tillräckligt ambitiös och bryr sig inte om resultatet. Dagarna går bara så oerhört fort när man har mycket att göra - ibland nästan för fort. Igår var det bara tre månader kvar till skolavslutningen och jag kan redan nu känna sting av separationsångest. Det kommer att bli väldigt märkligt att säga hejdå till mina  underbara, kloka, retsamma, jobbiga, snackiga, gnälliga och alldeles fantastiska ungdomar.

Det kommer också att kännas i hjärtat.

Det blev lite emotionellt det här. Jag antar att det blir så när man bloggar i samband med PMS.

Then we take Berlin

Då har man sett Berlin också. Det är ju som hemma fast annorlunda. Fast inte vädermässigt. Där är det samma skit. Jag åkte över land och hav för att möta våren på kontinenten. Kanske på en uteservering med en bättre Bitburger i näven. Men istället bjöds det på nollgradigt och snöstorm. Min tes om att allt är bättre i Tyskland känns inte längre fullt så övertygande.

Risken förelåg, när jag planerade den här helgen, att jag skulle vara en aning sliten när jag satte mig på pendeln till ARN i och med att jag och Aspeqvist hade bestämt att vi skulle ses i fredags och ta några öl. Han kommer inom kort flytta till Nordpolen så vi kommer inte ha möjlighet att ses så ofta framöver. Vi satte oss på Pitchers och det var god stämning och bra samtal. Vi jobbade in Buddys också innan vi kände att det var läge att runda av kvällen hemma hos mig med en folköl 3,5.

Tack vare att det blev förhållandevis lugnt så var jag vid god vigör när jag vaknade igår och det var bara att jogga ut till flygplatsen där gänget hade samlats. Syftet med resan var att genomföra Hasselqvists svensexa (junggesellenabschied) så Linköpingsgänget hade kidnappat honom hemma i sovrummet redan klockan gristidigt och först lurat i honom att han skulle få gå på Melodifestlivalen. Inte förrän vi klev på planet fick han reda på vart vi skulle.

På flygresan blev det drama då Robin som var med i gänget plötsligt svimmade och det blev syrgas och dropp och allmänt orolig stämning. Knutte var i efterhand extremt nöjd med att han hade fått ställa sig upp och ropa "Is there a doctor on the plane?", vilket tydligen har varit en dröm för honom. Som tur var repade Robin sig ganska snabbt och efter en koll ett sjukhus i Berlin kunde han ansluta till gruppen. Ändå obehagligt.

I Berlin fick Hassel, som var vackert iklädd någon form av särk, fjäderboa peruk och en rosa slokhatt, en massa uppdrag att lösa för att samla in poäng. Utan poäng skulle han nämligen inte få någon mat. Han fick bland annat spela in scener ur olika filmer tillsammans med lokala förmågor, fråga efter Alexanderplatz på Alexanderplatz och liknande mer eller mindre genanta uppdrag. Han skötte sig i stort sett med den äran, men nog skarvades det en del på vissa uppdrag. Juryn är till exempel fortfarande ute på om uppdraget att få det privata numret till tre tyska människor verkligen blev korrekt uppfyllt.

När det började snöa ledsnade vi på att hålla på och larva runt så vi gick till en mycket svår bar med robotar på gården. Det kändes så mycket Berlin att det blev klichéartat. Men mycket trevligt.

Efter omladdning på hotellet började kvällen så att säga. En på många sätt episk kväll. Några nedslag är det aldrig upphörande snöbollskriget som rövgänget drog igång på vägen mellan varje ställe, Absinthbaren där man inte fick dricka öl inne på stället utan var tvungen att gå ut på gatan om man ville det (kan BARA hända i Tyskland) och den skönt slitna puben där möblerna antagligen inte har bytts ut sedan David Bowies Berlinperiod.

Av någon anledning tycker många nattklubbar tydligen att större grabbgäng kan utgöra ett störningsproblem, vilket försvårade för oss. Jag tycker att det är märklig, för när har ett grabbgäng ställt till med problem i berusat tillstånd? Särskilt inte ett så välartat grabbgäng som vi fjorton. Om man med välartat menar jävligt stökigt vill säga. Det var faktiskt ingen ordning från Absinthbaren och framåt, men vafan. YOLO liksom.

Efter 28 taxiresor fram och tillbaka genom stan splittrades gänget upp när några inte kom in på en jävligt cool nattklubb, så vi fick testa ett annat ställe. Jag och Forsen höll knappt på att få komma in där, men när jag frågade om det fanns någon indieklubb i närheten tyckte vakterna antagligen synd om oss och lät oss gå in. Man kan ju de där bitarna så att säga.

Jag är inget större fan av nattklubbar, men när till och med sådana är riktigt bra är det bara att kapitulera inför faktum. Ryktet om Berlins grymma nöjesliv är verkligen inte falskt. Det var en helt fantastisk kväll som inte slutade förrän vid femtiden.

Det var en riktigt fin dag och kul att återse många gamla vänner och bakanta. Särskilt kul att på nytt få göra en resa med Torrevieja-gänget från 2002. Vi må vara tio år äldre, men än kan vi. Utan alla katastrofer som inträffade den resan (till exempel när jag och Kleiner av misstag sprängde spisen).

Bortsett från det bedrövliga vädret var det en alldeles fantastisk dag igår, och trots att det blev sent var hemresa inte sådär jävlig som de kan vara. Jag tror alla som var med är riktigt nöjda.

I morgon är det alltså måndag igen. Kul.

E18

Nu händer det sådär mycket igen att jag inte får ro att sätta mig ner och dunka in några elektroniska runor. Hinner gör man ju alltid, för jag menar att allt handlar om prioriteringar, så jag skulle vilja hävda att jag nog inte har orkat skriva eftersom att jag vid de lediga tillfällena hellre har velat försöka skapa en hybrid mellan mig och soffan genom att sitta i den så intensivt att vi förenas i en och samma organism.

Det är ungefär här läsaren inser att "nej, det är kanske bättre att han inte skriver alls om det är sådan där dynga han ska skita ur sig."

Nu har jag dock börjat, så det är bara att trampa på. Det är ändå ingen som har fått litteraturpriset tack vare en blogg. Dessutom får inte Quiz-Kampen-kungen Hannes chansen att skriva sitt provocerande "Slutat blogga?" i kommentatorsfältet om jag uppdaterar.

Nå. Jag har varit ute och farit igen. Hela vägen till Stenhagen faktiskt, där jag och kollegorna spelade curling för andra året i rad. Med tanke på hur få som utövar den sporten tänker jag att det är väl lika bra att ansöka om visum redan nu så att allt är klart till OS i Sotji om ett år. Jag kan köra med sopen, för den var jag en jävel på. Ironiskt nog, eftersom att jag bara städar när jag ska få besök och det får jag ju bara en gång i aldrig.

Det gick bättre i år än i fjol måste jag säga. Då föll jag tungt med 0-1 mot Annas lag, så jag avgick givetvis som skipper i samma ögonblick som sista stenen patetiskt inte ens nådde förbi den första linjen. Det innebar att Vickan fick bli det i år och hon skötte sig så bra att vi hämtade upp ett 1-3-underläge i sista omgången samt var en hårsmån från att ta en 3-0:a med sista stenen. Vi hade bankett på Pipes of Scotland, innan jag gick därifrån först (!) av alla. Första gången det händer någonsin på en after work. Inte att någon går först alltså, utan att jag gör det.

Anledningen till att jag begav mig hem så kristligt tidigt var att jag skulle åka till Karlstad för supporterklubbsärenden i lördags. Sagt och gjort. Från Västerås till Värmland i en bil med Lander och Kicken och sedan var det bara att börja jobba. Vi tog bara en kortare rast med hästbullar på IKEA på hela dagen.

På kvällen blev det pizza innan jag tyckte det var en jättebra idé att förtära halva Landers vinkällare tillsammans med Kicken medan Lander låg och sov. Ni vet hur det kan vara när man är ung som Kicken och dum som jag.

I söndags var det klassisk hemresestämning så det finns liksom inget att säga om den dagen, och i måndags utsattes jag för svåra kränkningar från mina elever som en direkt konsekvens av Arsenals förlust mot Tottenhem. Det värsta med det är att jag inte kommer att få chansen att vara kaxig tillbaka mot dem i och med att Arsenal inte vinner någon titel i år heller. Världen. Jävla orättvist skitställe.

Igår överraskade mamma och pappa med att dyka upp framåt kvällen. Nog för att de hade nämnt i början av februari att de skulle komma hit och sova innan deras resa till ett varmare land, men jag kan känna att en liten check dagen innan nog kan anses vara rimligt sett till det sociala protokollet vi följer i det här landet. Men det var ju inte som att jag hade något annat inplanerat - förutom fotbollskvällen med Ola och Magnus då.

Idag har jag varit bilägare igen eftersom att mina föräldrar är generösa/dumma nog att låna ut sin splitternya Volvo till mig. Den är så modern att man startar bilen med en knapp istället för nyckel och man kan spela musik från telefonen i bilstereon (som jag för övrigt gav tio minuters intensiv uppmärksamhet i morse när jag försökte lista ut hur man stängde av den). Om inte finesser som dessa är bevis på att 2000-talet nu äntligen är här kommer jag börja tro att millenieskiftet aldrig inträffade.

Nej. Nya resor väntar. Vi hörs nästa vecka.