What have I done to deserve this?

Efter en sjukt tuff vecka tycker jag att jag är värd att åka till London på onsdag. Alla vet nog att jag älskar att åka till London, och den här gången är inget undantag. Men att det alltid ska vara något som skaver. Det slår aldrig fel.

För just nästa helg är årets jävla tv-helg. Först är det säsongspremiär av På Spåret på fredagen, och bara det är ju extremt bittert att missa. Kom inte dragande med SVT Play, för det är ungefär lika värdelöst som att se en match i eftersändning - man vet ju redan hur det kommer att sluta.

Som om inte det var nog. På lördagen är det E-types dag i Så mycket bättre. Hur dålig tajming kan man ha? Precis, skitdålig.

En gång. Det är allt jag begär. En gång kan väl saker och ting gå min väg?

Speaking words of wisdom

Jag kom att tänka på en sak när jag var på gymmet igår. Eller inte när jag var på gymmet utan när jag var i omklädningsrummet. Få nu inga snuskiga idéer - jag vet hur ni är - för det var när jag lyssnade på mina bänkgrannars konversation som det slog mig vilken enorm skillnad det är på snacket på Campus-gymmet jämfört med hur det lät i Citygymmet som jag tränade på i Linköping för mer än tio år sedan.

Där rörde konversationen i omklädningsrummet uteslutande har mycket man hade lyft och vad man i framtiden planerade att lyfta. Allting på relativt bred östgötska. Det kändes ungefär som att vara omgiven av tiotals Magnus Samuelsson. På mitt nuvarande gym pratar man inte om sådant, utan man går engagerat in i diskussioner om koordinatsystem, ekvationer och annat som teknologer gillar. Allt i termer som "märk väl" och "soffan kan ju emellanåt tjäna som en extra garderob".

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det (bortsett från det oerhörda att jag var på gymmet redan klockan tolv en lördag), men bägge konversationerna är lika ointressanta för mig. Det är ju ingen boll med liksom.

Efter gymmet åkte jag till Gränby, för det har jag hört att man gör på lördagarna när man har bil. Jag hade tråkigt, så jag gjorde som Barney Stinson och gick och köpte mig en kostym. Min senaste fick jag till studenten, så det var nog dags nu. Nu ska jag bara bli inbjuden på tillställningar där man har kostym men med tanke på hur ofta någon jag känner bjuder in till något sådant lär det bli inom aldrig.

Jag gick även loss på en storhandling (precis som 50 procent av Uppsalas befolkning, inklusive ständige sekreteraren Peter Englund) på Ica och 1200:- senare kunde jag verkligen fylla kylskåpet och frysen. Ni märker att det här med att storhandla är en stor sak för mig, det händer inte så ofta liksom.

På kvällen var planen att umgås med en tacogratäng och Äppeldryck av ciderkaraktär samt kolla på fyra-fem avsnitt av The West Wing, men Becks och Emma tyckte att jag skulle ansluta på Magnussons för några pints, och det är klart att jag skulle göra det. Good fun. Jag lärde dem vikten av disciplin när man rättar prov. Enligt Facebook verkar de dock inte ha förstått detta, utan klagar över att de har rättat noll prov var idag. Det är ju bara att rätta klart liksom, hur svårt kan det vara?

Idag har jag varit på bio med Magnus. Vi såg Habemus Papam (den svenska titeln låter som en töntig fars med Robert Gustavsson och Susanne Router så den tänker jag inte skriva), men den var bagatellartad och något av en besvikelse. Inte mer än två bankbrädor i betyg skulle jag säga.

Sedan gick jag till Hannes och tvättade eftersom att jag har tappat bort tvättstugenyckeln och inte har fått en ny ännu. Vi hängde i hans fortfarande något sterila rum och kollade norska filmtrailers på YouTube och första avsnittet av säsong två av An Idiot Abroad, som alla borde se.

Nu måste jag sluta skriva, för det började ett program om döva på SVT som jag måste stänga av. Voiceovern som ligger för oss hörande är så fruktansvärt irriterande.

Mackie Kniven, han har handskar där man ej kan spåra blod

Så letade jag fram den svarta polotröjan, manchesterkavajen, de slitna och något för korta blåjeansen och mina icke uppseendeväckande gymnastikskor igen. Ni vet vad den outfiten innebär. Det var dags för ett nytt kulturellt äventyr för expeditionen.

Idag efter jobbet gick vi ner på stan ett gäng, värmde med en hamburgertallrik och en pint på O'Connors innan det blev stadsteatern och Tolvskillingsoperan. Världens första musikal har jag läst att den kallas, och som den fudge packer man ibland misstas för att vara ligger ju musikaler väldigt streamlajnat med min approach.

Många musikaler bygger upp dramaturgin så att hitlåtarna kommer på strategiska ställen, men den här uppsättningen körde ett annorlunda grepp och brände av Mackie Kniven som första låt. Om en konsult hade gått in och petat lite i det där hade den kanske kommit senare, men å andra sidan presenterade den huvudkaraktären så det hade nog blivit ännu konstigare. Om inte annat så var det en trevlig inledning.

Jag kunde också konstatera att Göran Engman är Stadsteaterns svar på Michael Nyqvist. Precis som att det är lag på att Nyqvist ska vara med i alla svenska filmer så finns det någon form av skrivelse om att Engman ska vara med i allt som sätts upp i Uppsala. Jag ser ingen annan förklaring i alla fall.

Bäst var Emma Peters som gjorde mycket med små medel i sin roll som en av Mackies kärleksintressen. Bra komisk tajming och imponerande sångröst. Det är dock inte omöjligt att jag tycker så bara för att hon var med i Grotesco, men även objektiva ögon måste ha blivit imponerade.

Uppsättningen får i betyg.

Jag fick jobba med logistiken för att få ihop detta. Jag höll i trådarna (för annars är det ju aldrig någon som någonsin tar tag i något) och styrde med biljetter och bokningar och avhopp och ersättare och bestämma ny pub när den vi hade valt hade gått sönder. Mitt i allt skulle jag styra så att mamma och pappa fick en nyckel och en vägbeskrivning hem till mig. Det var svettigt, men det funkade. Jag kan nog ta jobb som flygledare när allt kommer omkring.

Mina föräldrar ska på semester i morgon så de sover hos mig innan de åker till ARN i morgon. Detta innebär att jag blir bilägare en vecka. Vilken jävla lyx. Ska storhandla samt åka till Ikea varje dag, för det är ju det man gör när man har bil.

Torsdagfredag, sen tar vi helg.

Och släcka min brinnande törst

Det var en lagom späckad helg i Linköping. Jag känner att den gav ny energi, även om jag är rätt trött nu. För att inte tala om hur det var vid sextiden ikväll. Då var det värre än ett spädbarn i en bil en sen kväll. Ögonen klippte så hårt att det blev svallvågor i luften och möbler förflyttades metervis.

I lördags var det ganska lugnt under dagen. Jag satt mest och tittade faktiskt. Lite som ett spädbarn ungefär. Sedan åkte jag och mamma till morfars grav och hon planterade ljung, medan jag stöttade med glada tillrop och höll i påsar. Sedan tittade jag och pappa på fotboll innan jag åkte ner till stan och hängde med Per, Sandra, Elin, Sam och Mauro, som jag bjöd in. Det var en väldigt trevlig kväll och det blev nästan lika sent som vanligt.

Det blev taxi hem vid tretiden med världens mest asociala taxichaufför. Om han nu ogillar small talk kanske han inte ska ha det yrket? Jag försökte bara vara lite trevlig.

När jag kom hem i natten insåg jag att jag inte äger någon hemmanyckel till Lambohov längre efter en incident med ett dåligt inoljat lås i vintras, så jag fick således ringa och väcka pappa igen. Känns alltid lika bra att göra det klockan tre på natten.

I går var jag trött till en början, men det gick över framåt eftermiddagen när Love, Kerstin och Elis kom förbi. Elis lärde mig spela piano och berättade hur fiskar låter. Han är redan smartare än Hannes. Även mormor kom förbi och levererade ett nytt eivorsk nyord - istället för kattunge blev det kissunge. Mycket bra.

Vi åt ett potatis- och fisklåda, och det stående samtalsämnet var att fisken var så oerhört salt. Alla blev engagerade i hur salt fisken var. Och den var rejält salt. Så salt att Linköpings kommun funderar på att använda den som snöröjning. Den var så salt att inte ens kossor vill slicka på den. Så sjukt salt att folk gick och sköljde munnen i Döda Havet efter middagen för att få bort sältan.

Det var med andra ord inte konstigt att jag vaknade och kände mig lika uttorkad som Bockstensmannen klockan fem i natt, med typ läder i halsen och dunkande huvudvärk.

Idag har jag jobbat. Det var kul att träffa barnen igen efter en vecka, men det är ju skönt när de är lediga också. Nu är det bara sex veckor kvar till jullovet - och två till London.

Symfonin, tar oss över gränserna

Igår gjorde jag detta:
• Åkte tåg till Linköping
• Gick på stan och slog ihjäl tid
• Såg Norrköpings symfoniorkester i Linköping Konsert & Kongress
• Hade whiskeyprovning i Lambohov

Tio lösryckta tankar om dagen.

1. Jag har äntligen listat ut hur jag ska utnyttja alla mina SJ-priopoäng. Idag köpte jag Internet ombord och därmed gick resan på ett litet kick. Varför har jag inte kommit på detta tidigare? Samtidigt måste jag säga att poängsystemet är jävligt snålt. Jag har samlat över tiotusen poäng under tre år, men idag försvann en tredjedel av dem. SJ alltså. Inte ens när det funkar blir det riktigt bra.

2. Linköping har inte förändrats ett dugg. Eller så är det jag som inte har det. Jag vet inte vilket som är värst. Eller bäst.

3. Att gå på stan i Linköping påminde om hur det var att bli utsedd till shoppingassistent, för att sedan bli hånad för att jag gav idiotiska tips. För att nästa gång bli utskälld för att jag var för oengagerad. Fina minnen.

4. Maia Hiroshima har blivit skitbra på fiol. Eller så var det hennes syrra som var solist i kvällens böghögkulturella upplevelse. Fast jag tror att det var Maia. Hon har ju inte setts till på ett par år, så hon kan lika gärna ha rest till Bergen och suttit vid en fjord och tränat fiol i två år. Hur som helst var hon jävligt duktig.

5. Han som alltid hälsar på dirigenten och solisten i orkestern som alltid sitter direkt till vänster om dirigenten och alltid spelar fiol – vad är hans roll? Är det som typ för en andrepilot som får ta över om piloten dör eller sätts ur spel? Om dirigenten kanske viftar in sin lilla pinne i ögat eller drar armbågen ur led i någon hetsig sats tar kanske vicedirigenten, eller vad han är, över. Detta sysselsatte mina tankar en stor del av konserten.

6. Hur ska jag hinna med att få till pass så att åttorna gör allt de ska enligt betygskraven i svenskan före jul?

7. Lambohov har blivit dubbelt så stort sedan jag flyttade. Änggårdsskolan kommer inte kunna ta emot alla elever. Jag får lite ont i magen när jag tänker på hur de ska lösa det.

8. Rökig whiskey är godare en icke rökig.

9. Jag funderar på att försöka reda ut min jättekonflikt sedan tre veckor med Mauro. Per ska gå in och medla i kväll.

10. Hur får man igång det trådlösa nätverket på det här bygget egentligen?

You're fit but my gosh don't you know it

När man ställer sig på vågen och inser att man väger lika mycket som en nyfödd elefant tänker man först att man ska gå och tröstäta en maxipåse med dillchips. Sen tänker man att, nej sitt inte här och tyck synd om dig själv utan ta tag i ditt liv. Egen dräng är guld värd och så vidare.

Så jag har tagit tag i mitt liv. Det är inte första gången och garanterat inte heller sista, men det är alltid lika skönt att kraftfull gå in och markera mot ens solkiga lekamen att nu är det jag som bestämmer. I söndags köpte jag alltså gymkort och nu har jag varit där två gånger. Jag känner redan hur fysiken mäktigt stegrar sig som en alvisk krigshingst.

Jag känner också hur jag på några veckor kommer att förlora all motivation att gå till gymmet, och att varje besök kommer att stå mig dyrt när jag sammanfattar mina besök där om fyra månader. Jag måste upp i 20 besök för att varje besök ska kosta 80 kronor. Räck upp en hand om du tror att jag kommer gå dit 20 gånger.

Och nej, jag orkar inte komma på någon synonym för besök, så du behöver inte kommentera det (som om du hade gjort det...). Det ska stå besök sex gånger på fem meningar, det ska vara så.

Men det är bättre att göra ett försök och misslyckas än att inte försöka alls. Eller var det tvärtom?

Annars då? Nja, det har varit ett par sega dagar på jobbet. Har inte fått så mycket gjort som jag har hoppats, men jag ska jobba i morgon också (tänk en lärare som jobbar på torsdagen v 44!) och då ska jag vara typ själv på jobbet, så då kan jag inte skylla på att någon pratar med mig (eller att jag börjar prata med någon annan). Nu kan jag bara prata med mig själv, och som de flesta av er vet brukar inte det vara så intressant efter ett tag så då kommer jag ju automatiskt hålla käften och jobba på istället. Alla vinner.

På fredag åker jag till Linköping. Besöka slätten är aldrig fel. Det blir ju inte så ofta nuförtiden, så jag räknar med Eriksgata där vid stationen någon gång tidig eftermiddag. Kul initiativ hörni!