Wished for a life this year

Jag insåg för närmare femton år sedan då jag skrev en recension i Östgöta-Corren att det här med listor är något alla gillar. Recensionen var på en bok som handlade om olika typer av lättsamma listor. Jag tror att detta har skett i alla fall, men när jag nu rannsakar minnet inser jag att jag kanske aldrig skrev den där recensionen utan att det bara var något som pappa föreslog. Skitsamma, insikten om listor har dock stått sig och mitt minne av året som snart är förbi är det inget större fel på. Vad jag vet. 

Här kommer, i och med att alla gillar listor, min sammanfattning av 2014 i en klassisk årets-lista.

Årets bedrift 1: När jag joggade upp på Kebnekajses topp

Årets stadsbor: När jag och Hedemora inte klarade av att sätta upp vårt lånade tält vid fjällstationen.

Årets bedrift 2: När jag joggade runt halvmaran på två och tolv.

Årets vad-nu-motsatsen-till-bedrift-är: När jag la alla pengar jag borde ha sparat till att köpa lägenhet på resor.

Årets YOLO: Att resa när man egentligen borde spara pengar

Årets utanför boxen 1: Ny frisyr

Årets utanför boxen 2: Jag gick på date

Årets innanför boxen: Jag köpte exakt samma modell när det var dags för nya glasögon

Årets efternamn: När en elev hörde fel på mitt efternamn: Haschlund

Årets frisyrförebild: Andrea Pirlo. Jag bildgooglade verkligen hos frisören.

Årets mest väntade: Sju resor till London.

Årets Uppsalastadsdel: Gottsunda. Långt mycket bättre än sitt rykte.

Årets bråk: Det om borstj med Lander och Ponka i New York. Det var helt orimligt.

Årets understatement: När vi pratade om att äta bajs (som man gör) och Kurator-Henke med gravallvar grimarserade fram "Usch!"

Årets AW: Alla som Vickan var med på. Totalt urspårat. Vi måste verkligen äta något också.

Årets mest livsfarliga cykeltur: Från centrala Köpenhamn till Vesterbro efter 49 Tequilashots på Barburrito i januari. Jag kan ju inte cykla ens i nyktert tillstånd.

Årets film: Återträffen

Årets TV-serie: House of Cards

Årets TV-program: Jämnt skägg mellan The Daily Show och Q.I.

Årets musikal: Book of Mormon

Årets varför i helvete 1: Åkte jag inte på Håkan Hellström på Ullevi?

Årets därför 1: För att Ullevi ligger i Göteborg. Jag är portad.

Årets varför i helvete 2: Åkte jag inte till 02 Arena i London och kollade på Monty Pythons sista show?

Årets därför 2: Det blev rätt uppenbart när den gick på TV…

Årets mest uppgivna: När Hull gjorde 2-0 i FA-cupfinalen.

Årets ögonblick: Aaron Ramseys 3-2 i FA-cupfinalen. Jag undrar fortfarande var min fulla pint tog vägen i extasen.

Årets firande: Efter FA-cupsegern. Jag och Bäckström ramlade runt i norra London i två dagar.

Årets hur-hamnade-jag-i-huvudstaden-i-Hunger Games?: När jag upptäckte att mamma och pappa har skaffat ett duschmunstycke som lyser i olika färger beroende på hur varmt vattnet är.

Årets mest stelt manusbundna: Alex och Sigges show "Meningen med livet"

Årets SJ: Bara sju timmar sent på Kiruna-Uppsala.

Årets suraste: Hedemora på SJ i väntan på besked på Bodens central.

Årets tältplats: När Oskar slog upp tältet på perrongen i väntan på besked. 

Årets blogg: Får väl ta den här, för det finns ju inga andra aktiva kvar på Internet längre.

Årets sociala media: Snapchat. Jag vet fortfarande inte vad man ska använda den till dock,

Årets konsert: First Aid Kit på Annexet.

Årets låt: Lykke Li - Love me like I’m not made of stone

Årets öl: Brooklyn Lager

Årets drink: Lynchberg Lemonade

Årets högstadieflashback: När Gurra G i Just D började följa mig på Twitter 

Årets utanför boxen 3: Att jag har börjat dricka Brooklyn Lager istället för Stella.

Årets brandman: Kicken

Årets jag-fick-för-mig-att-det-var-2005-igen: När jag snodde ett ölglas som souvenir på en viss fjällstation.

Årets eh va?: "Jag vill vara en återvinningsbar person"

Årets kallaste: Köttfärslimpan i Ortodoxa kyrkan i Tallinn

Årets SMS: När jag skrev till en bakfull Hannes att bussen till Västerås skulle gå om en timme och han svarade: "Usch".

Årets likeraket: Alla mina bilder på Instagram samt en av Hannes bilder.

Årets bästa svar: Nutidsfråga: "Vad kallas en person som genom att studera och observera atmosfären även kan förutse det kommande vädret?". Svar: "Gud".

Årets *ägd*: Jag efter följande konversation:

Jag: Jag lägger bara upp säkra likeraketer på Instagram. 

Elev: Är det därför du aldrig lägger upp selfies?

Årets smeknamn som inte riktigt har fått fäste: Uppsalas Pirlo

Årets muskelminne: Att kylskåpet och frysen efter uppdateringen av maskinparken i mammas och pappas kök hade bytt plats. Om jag öppnade fel dörr? Bara 99 gånger av 100.

Årets parcour: Nedför trappan på jobbet varje gång jag var på väg att bli inlarmad.

Årets tröttaste: Björn på sin 30-fest. Han gick hem. Folk höll tal till honom ändå.

Årets tröttaste 2015: Björn, när tvillingarna föds.

Årets viktigaste lärdom: Tryck inte på "Ja" när telefonen frågar "Är du säker på att du vill radera alla dina kontakter?"

Årets nyord: Blorka©

Årets nyårslöfte: "Jag ska nå mitt livs form"

Årets så blev det: Mitt livs sämsta form.

Årets mest insiktsfulla middag: Tema Bacon - det gick alltså att tröttna på bacon.

Årets nyårslöfte 2015: Jag ska nå någon typ av form

Tack för i år. 2015 tuffar det segertåg som Expedition A är vidare. Möjligtvis med ännu sämre uppdateringstakt. Häng med!

Jag kommer hem igen till jul

Så var det dags att vända hemåt efter det nitiskt timstyrda program som jul- och mellandagarna utgör. Det är likadant varje år - jag tror att jag bara ska slappa och göra ingenting, men istället är det så många man ska träffa och så många aktiviteter som genomföras. Inte för att det är tråkigt på något sätt, tvärtom, det enda problemet är väl att det inte blir så mycket tid till vila som jag hade önskat.

Vi tog terminen in i kaklet för en drygt vecka sedan (Eleverna: “Vadå in i kaklet? Jag fattar inte.”) med den egenproducerade lärarfilmen, som vi klippte på kort tid och spelade in på ännu kortare. Jag har återigen bevisat att min storhet - om det finns någon - verkligen inte finns framför kameran utan jag ska nog hålla mig till regisserandet hädanefter. Om jag ens ska vara inblandad i filmproduktion. Och nej, jag tänker inte länka upp den.

Kollegiet firade in jullovet med den kollektiva suck av lättnad som bara en terminsavslutning i kombination med några glas vin kan åstadkomma och därefter tog jag en helg av modell lugn. Så här en vecka senare minns jag överhuvudtaget inte vad jag pysslade med. Jag har den typen av helger alldeles för sällan, men samtidigt tycker jag att det är oerhört kul att ha roligt och den typen av helger kan sällan kategoriseras som roliga. Mer nödvändiga och sköna.

Måndagen och tisdagen handlade om att förbereda julen på olika sätt. Tack vare att jag har dragit ner antalet julklappar till ett minimum behövde jag bara köpa typ en julklapp så jag kunde i lugn och ro njuta av den ständigt eskalerande julhetsen omkring mig. Istället för att vara en del av hetsen hängde jag lite med Per och sprang in i bekanta här och där.

På julafton var upplägget tryggt samma lika som det har varit de senaste tjugo åren. Lite fika på morgonen, sen vila någon timme för att man var tvungen att gå upp så bedrövligt tidigt (före kl 10), sen hetsa julmaten, missa Kalle Anka, dricka vin för att hålla buzzen från julbordssnapsen igång och lyssna på inte supersammanhängande inlägg från mormor, kolla på Karl-Bertil, lyssna på när Hannes misslyckas med att läsa dikterna på paketen, spela hasard, och slutligen vänta på att mamma och pappa skulle gå och lägga sig så att jag och Hannes kunde öppna dillchipsen. Same procedure as every year.

På juldagen blev det ett försök till sovmorgon i den mindre bekväma extrasängen jag hade drabbats av - Hannes kan en gång för alla lägga ner snacket om att han “alltid får sämsta sängen" för att han "är yngst” - innan vi hängde med föräldravännen Björn i några timmar. När det blev kvällning tog jag bussen till Per för en klassisk hemvändarkväll.

Där vände trenden något jämfört med tidigare år då vi för en gångs skull var fler personer än föregående år. I och för sig hade det typ bara varit Aspeqvist och jag om vi hade blivit färre än i fjol så att vi blev fler för en gångs skull var inte helt oväntat. Pers bror Erik anslöt och det gjorde även Henette som jag inte hade träffat på några år. Sedan kom tre personer till som heter Erik, varav en trevligt nog var Biffen.

Vi ägnade kvällen åt att skåla, ljuga och spela våra gamla progglåtar på gitarr igen. Det var länge sedan “Sådan är kapitalismen” framfördes med sådan pondus. Klockan fyra var kvällen över och jag åkte taxi hem med en supertråkig taxichaufför som inte hade mycket att säga om tariffer.

Jag mådde mindre bra dagen efter när det traditionsenligt var julmiddag klockan ett hos en utmattad mormor, som trots att hon egentligen inte orkar - och är tydlig med det - envisas med att bjuda till. För egen del var det bilresan dit som var värst, men när den var genomförd gick det bättre än förra gången mormor bjöd in dagen efter en hemvändarkväll då tuggorna med kräftströmming och sylta växte i munnen på mig som en snabbjäsande deg.

Mitt mående blev ännu bättre när Hannes fick en svacka, så jag kom igenom eftermiddagen bättre än väntat. På kvällen träffade jag Indra som förärade Linköping med ett julbesök och vi gick på sportbar för att se Arsenal-QPR. Onödigt spännande, som vanligt. Jag rundade av kvällen med ett par öl på Hästen och hunden med Hannes och hans gamla klasskompisar från högstadiet.

Dagen efter var det dags för det stora jag-ångrar-mig-så-mycket-ögonblicket då det var uppstigning gristidigt inför en dag av smärta och skratt. Det var återigen Coppa di Natale, fotbollsturneringen som mitt lag alltid misslyckas i. Die Mannschaft gjorde ingen besviken i år heller. Vi kom sist efter sex förluster, två 0-0-matcher och tre gjorda mål. Till vårt försvar ska tillstås att våra två bästa spelare från året innan inte var med (även om Hannes klev in som förstärkning på backsidan).

Poängen med Coppan är dock inte att vinna (denna inställning kan givetvis, inser jag, vara en försvarsmekanism) utan att umgås och ha trevligt tillsammans, och givetvis ångrade jag mig när det väl satte igång. Stämningen var som vanligt god och det var kul att träffa Hasselqvist, Swartling, bröderna Pettersson och alla andra igen. På banketten var det den vanliga mixen av utmattning, smärta och annat gemyt. Jag tilldelades priset som årets Axel Asplund. Det var väntat. Tyvärr fick jag inte årets mål då jag gick mållös från turneringen. Jag var dock nära med en zlatanesque klack i sista matchen när jag gick upp som anfallare.

Smärtan igår och idag har varit påtaglig, men inte lika brutal som andra år. Det beror nog på att jag inte kämpade så mycket under matcherna i år. Kroppen sa ifrån helt enkelt - den ville inte må sådär igen och det får jag respektera genom att till exempel ta noll maxlöpningar.

Nu är jag hemma igen efter en spänd tågresa med tre oroliga hundar i kupén. Jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen kattmänniska heller för den delen. Vill inte sätta en ettikett på mig sådär. Eller det vill jag faktiskt. “Inga djur” ska det stå på den.

Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns

I fredags fick jag möjlighet att lägga upp ännu en sak på CV:t - handbollstränare. Det var skol-SM:s första omgång och tjejerna i åttan och nian skulle spela två matcher. På förhand var jag försiktigt optimistisk, för det var ändå flera av eleverna som är aktiva handbollsspelare. Jag har dessutom en gedigen bakgrund som handbollskille med tio år i sporten (plus tre veckor förra året som lite extra krydda i erfarenhetssoppan). Det fanns förutsättningar för, om inte succé, så i alla fall avancemang från första polspelet.

När motståndarna kom till Fyrishov började jag snacka med den ena lagets ledare. Ganska snabbt började den tränarverktygslåda jag trodde var någorlunda välfylld skramla tomt. Det visade sig att ledaren hade spelat i Allsvenskan, näst högsta serien, fram till i våras och nu var tränare i samma serie. När han dessutom sa att tjejerna vi skulle möta gick handbollsprofil och därmed hade sporten på schemat två gånger i veckan, utöver de fyra ordinarie träningarna de hade med sina riktiga lag, kan jag erkänna att jag började flacka med blicken och klia mig i nacken - den internationella signalen för "osäker på sig själv". Jag tappade det lilla självförtroende jag hade haft och verktygslådans innehåll sjönk samtidigt från några få verktyg till att enbart innehålla ett ihopknögglat kvitto från Biltema där öppet köp-datumet hade gått ut.

Desperat började jag leta efter halmstrån. Jag insåg att min korta och i all väsentlighet svårt misslyckade comeback från i fjol inte var något att komma med här, så det var bara att ängsligt börja leta i skjortärmen. Fram drog jag kanske inte ett ess, men i alla fall typ en spader 8:
-Ja, jo...eh...brorsan har ju spelat på högre nivå.
Som om det hade något med mig att göra.

Till min förvåning verkade min avledande manöver fungera, för den där smådryge ledaren hade spelat mot Love ett antal gånger och kände väl till honom. Att mitt broderskap inte sa något alls om mina handbollserfarenheter verkade han inte reflektera över. Intelligens har aldrig, med vissa undantag, varit en särskilt framträdande egenskap hos handbollsspelare. Skitsamma, det viktiga var att jag boostade mitt ethos där för annars hade jag blivit fullständigt tillintetgjord.

Matcherna gick väl, om man ska vara snäll, sådär. Det blev förlust med 8-18 i första och med typ 7-jättemycket i den andra. Mina försök till matchavgörande coachning - "skjut inte i ribban så mycket" och liknande - visade sig inte tillföra särskilt mycket. Så jag kunde bara ta konsekvenserna. Det var mitt ansvar att se till så att spelarna var redo att leverera och det misslyckades jag med. Ansvaret var mitt och bara mitt. Jag meddelade således skolledningen min omedelbara avgång i samma stund som jag senare på eftermiddagen återvände till skolan.

Det var i alla fall en mindre stressig dag på jobbet att stå och tjoa lite vid en handbollsplan i Fyrishov, och ett kul avbrott i vardagen.

I fredags drog jag direkt från jobbet till tågstationen och vidare med tåg till Avesta Krylbo. Där mötte Hedemora upp med en saftig Brooklyn Lager som välkomstgåva och det blev också starten på en riktigt skön hänghelg. Han lagade en massa god mat och bjöd på en massa god dryck, och däremellan var det soffläge. Den helgen var precis vad jag behövde efter förkylning och stress. Det är sällan jag har känt mig så harmonisk en söndagskväll, och jag har verkligen känt mig pigg på jobbet under inledningen av veckan. Det är rätt unikt i lärarskrået tror jag, så här nära betygsdeadline.

Ikväll tänkte jag ta ett rejält jobbpass, men det slutade bara i frustration. Något geni på företaget har nämligen bestämt att det datasystem där elevernas resultat dokumenteras skulle uppdateras nu ikväll. Klart rimligt när deadline är tre arbetsdagar bort. Det är liksom ingen som behöver komma åt elevernas resultat just nu för man har ju allt i huvudet. Intelligens är uppenbarligen inte ett särskilt framträdande drag hos våra IT-människor heller.

Men det där löser ju sig såklart. Jag förlänger bara kvällen i morgon med de timmar jag hade tänkt jobba ikväll. Så, och det är bra om ni antecknar det här, dygnet den 11/12 kommer alltså bli 28 timmar långt. Hyggligt att ni kan anpassa er. Frågor på det?

I'm still standing

Är det någon kvar?

Det har under de senaste dagarna riktats klagomål från flera håll mot de under den senaste månaden "bajsdåliga" uppdateringarna (onödigt hårt/barnsligt uttryckt tycker jag) här på Expeditionen, men jag måste faktiskt hävda giltigt skäl till blorkan© den här gången. Jag hade i november ytterst få lediga timmar. Då menar jag alltså timmar då man med gott samvete kan lägga sig i sängen och kolla på hela säsong fem av The Wire, eller bara läsa hela DN i två timmar en söndag över en kopp kallnande te (om dom nu hade delat ut DN på söndagarna till mig alltså - ni som tycker att Alliansen är svår att samarbeta med, testa DN:s distributionsavdelning).

Jag har haft så få lediga timmar för lata åthävor att antalet soltimmar i november vida överstiger dessa. Och med tanke på att den enda gången solen syntes till den månaden var mellan 9.40 och 10.20 den 11 november då jag gick en promenad i Gamleby, så kan ni nog räkna ut att jag inte valde att prioritera den här trötta gamla himlakroppen i bloggosfären under de - löst räknat - fyra minuters fritid jag hade.

Men nu är det dags igen och, faktiskt, jag har inga planer på att stänga ner om någon trodde det. Man är ju inte en quitter. Och om jag mot förmodan skulle få för mig att lägga ner finns ju alltid Hägers Djurblogg att läsa. Om och om och om igen.

Vad är det då som har ätit upp all min tid? Vi kan ju börja med att det har varit en hel del resor igen. Inte bara inom landet utan också utomlands. Jag har till exempel varit i Gamleby, i London och i Helsingborg. Och i Västerås när Edith fyllde ett år. Sen har det varit galet mycket jobb, både på jobbet och med supporterklubben. Även om mycket av detta säkert kommer att framstå som gnäll vill jag poängtera att det är såhär jag vill ha det - det ska vara högt tempo och många järn i elden. Även om det är bra om inte järnen blir så många att de kväver elden.

I Gamleby var det skolresa. Det var den typen av resa som tidigare har förlagts till Falun, men då Falun numera är nedlagt (inte stan då, utan lägergården) har vi fått ynnesten att åka dubbelt så långt till Småland istället. Kommer du ihåg den där scenen i Dum och dummare när Lloyd producerar "världens mest irriterande ljud"? Jag kan meddela att det ljudet har förpassats till nummer två på listan över världens mest irriterande ljud. Ny etta är ljudet som 40 14-åringar kan åstadkomma på en buss mellan Gamleby och Uppsala på en fredag eftermiddag när man är helt utmattad efter en vecka lägerskola och bara önskar att få sova i ett dygn. Det är vad jag har att säga om den veckan. Det och att det fortfarande är väldigt, väldigt tråkigt att kolla på när ungdomar har syslöjd. Fast det var kul också, jag vill ju inte gnälla.

När jag kom hem från Gamleby åkte jag direkt till London. Eller tekniskt sett gick jag och drack öl med Rodny och Thomas på kvällen innan jag gick hem och sov fyra timmar innan jag klev upp 4.30 och drog till ARN. I London gick jag, Hannes och och hans kompis Jonas på The Book of Mormon. Den var sjukt bra och det var jäkligt nice att vara i London. Man är ju fan aldrig där nuförtiden. En gång på fem månader är ju bara fånigt. Dessutom skaffade jag Snapchat. Nu ska jag bara reda ut vad jag ska med det till.

Sen jobbade jag sjukt mycket - de här tolvtimmarsdagarna som förut var ett exotiskt och lite spexigt inslag i vardagen har blivit oroväckande många de senaste veckorna. Jag fattar inte att det kan vara så mycket att göra hela tiden. Eller det fattar jag visst det, för jag vill ju göra ett bra jobb, men jag fattar inte hur jag hela tiden kan ha en så löjligt lång att-göra-lista.

Helgen efter - det här är en och en halv vecka sedan nu - drog supporterklubben till Helsingborg. Där var det fest tillsammans med den kanske mindre spektakulära förre detta Arsenalspelaren David Hillier, mest känd för att ha råkat sno en väska på Gatwick. Det var riktigt kul. Inte att sno väskor då, för jag var inte med när det hände, utan jag tänker på själva festen. Första timmen av minibussresan hem längs E4:an dagen efter var däremot det jävligaste som hände i november, alla kategorier. Mörkret och kylan inkluderat.

Sen jobbade jag sjukt mycket - det här tolvtimmars som förut var ett exotiskt... Ni fattar.

Fredagskänslan slog alla rekord när det så blev den klassiska helgen v. 48 och jag somnade gott som en björnunge i ide där någonstans runt Maia Hiroshimas andra låt i På Spåret. Sen kom en liten infektion smygande och trots att jag och Hannes försökte förebygga den med bättre Sunday roast och några söndagsöl så slog den ut lika vackert som en sådan där orkidé som luktar lik. Igår mådde jag som ingen utom Robin van Persie förtjänar, och ibland är det synd att jag har ett sådant där jobb där det liksom inte är "läge" att vara sjuk, för hade jag haft ett sådant jobb där man "får" känna efter hade jag stannat hemma.

Idag var det fortfarande segt på morgonen, men jag kom iväg till slut och efter dagens andra Alvedon kände jag mig rentav pigg. En rejäl whisky upp i bihålorna ikväll så är vi nog på banan igen. Det som var mest intressant med att bli krasslig nu var att min slutet-av-höstterminen-förkylning kom redan den här veckan. Den brukar med urverksprecision slå till någon gång i slutet av vecka 51 (beroende på när julavslutningen ligger) så det var ju en smula avantgarde av immunförsvaret att släppa igenom den vecka 49.

Nej, nu har jag inte tid med det här. Jag har fyra missade samtal från Stefan Löfven så jag antar att han behöver hjälp med någon förhandling. Han har väl hört om mina framgångar i samtalen med DN.

Just det. Jag ska snart flytta också. Bara en sån sak.