Start spreading the news, I’m leaving today

Under flera år har jag varit sugen på att åka till New York. Inte bara för att jag är nyfiken på staden, utan också för att jag knappast kan kalla mig helgjuten engelsklärare om jag aldrig har varit i staterna (även om dryga 50 besök i England väger upp något). Jag har dock, av olika anledningar, aldrig kommit iväg.

När Arsenal så i våras kungjorde att en del av försäsongen inför säsongen 2014-15 skulle förläggas till New York såg jag det som en personlig uppmaning från klubben: Nu är det bara att du bokar gubbe lille. Efter en av de mer enkla övertalningar jag har gjort fick jag med mig Arsenalvännerna, och nu bär det alltså av.

Hela resan kommer givetvis inte handla om Arsenal den här gången, men fredag – då det anordnas en stor tillställning för fansen på ett antal pubar – och lördagen, matchdagen, kommer att vara rödvita. I övrigt ska jag fullständigt vältra mig i den amerikanska kultur jag har lärt känna i tv-serier och filmer.

Dagarna som följde Norrlandsresan var rätt händelselösa. När de skildras i filmen om mitt liv är det lämpligt att gå på toa eller hämta popcorn eller ta en snabb sociala medier-runda. Ni kommer liksom inte missa något. Jag sov mest, gick och handlade emellanåt och gick på toa.

När lappsjukan började slå till i slutet av veckan gjorde jag som jag brukar. Jag drog till London med Lander och Larra. Det var tydligen femte resan dit i år.Vi hade möte med Arsenal, och därefter hängde vi på Tollington i solen med bekanta och flera pints. Vi åt på Antonios, som hade ryckt upp sig rejält efter förra besökets fiasko. Grappan efteråt var dock lika vidrig som alltid. Rävgift hade varit godare.

I lördags åkte vi ut till Borehamwood för att se säsongens första träningsmatch. Ni som såg den (jag utgår från att ni såg den) har nog redan konstaterat att det var en typisk försäsongsdrabbning där tempo och precision lyste med sin frånvaro. Det var dock kul att se några av ungdomarna i laget och vi gladdes med Kristoffer Olsson, som både var pigg och fick göra mål.

Annars var samtalsämnet för dagen den hetta som England bjöd på. Jag hade för dagen valt en grå pikétröja, och det var ett väldigt lämpligt klädval om man ville att det skulle vara tydligt för folk exakt hur svettig man var. Jag tror att jag svettades mer än spelarna på plan…

När jag kom hem från London drog jag raka spåret till Bärby Hage och den årliga ölprovningen med Ola och Magnus. Det var en härlig sommarkväll med grill och många hipsteröl då temat för i år var Sverige. När klockan närmade sig tre gjorde Londonresan sig påmind och jag ringde taxi. 

I tisdags tonårssov jag så till den milda grad att jag höll på att missa min tid hos optikern (14.30), men jag hann. Min syn hade bara blivit 0,25 enheter (vad man nu mäter ögon med) sämre på ena ögat på fem år, så det tar jag som positivt. Jag passade också på att beställa nya brillor. Först tänkte jag köpa exakt likadana som jag redan har, men sedan fick jag feeling och gick rejält utanför boxen. Vänta bara så får ni se.

Efter optikern firade jag med öl och pizza i Sala Backe med Rodny innan vi gick in till stationen och hängde med bland annat Vickan och Susanne. Ytterligare en fin kväll i den uppsalienska sommaren.

Igår förberedde jag inför resan till Amerikatt. Nu laddar/bävar jag inför flygresan på hundra timmar. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Bara att flyga till London är mördande tråkigt, och nu ska vi vara upp mer än tre gånger så länge. Men det är ju synd att klaga när man ska till världens kanske mest spännande stad. 

Med brylcreme å stålkam å Gällivarehäng

Nu är jag hemma igen i några dagar. Men det var nätt och jämnt, för SJ levererade verkligen inte under mina dagar i Norrbotten. Jag ska inte ösa på med den vanliga hata SJ-retoriken, för under ett par-tre år har jag haft minimalt med problem vad gäller förseningar på mina resor genom land och rike. Den sviten kan vi dessvärre ta och begrava, efter att den brutalt har torterats till döds på Boden Central.

Men innan vi ska börja med lynchningen av SJ, Trafikverket, ansvariga politiker samt vissa meteorologiska fenomen tänkte jag ge en lite rekapitulation över avslutningen av Norrlandsutflykten.

Efter en kort nattsömn på grund av att Argentina-Holland gick till straffar i kombination med att vi skulle upp klockan sex inledde vi den dryga milens vandring från Kebnekaise fjällstation till Nikkaloukta. Redan när vi kom iväg vid halv åtta efter frukost och packning var det över tjugo grader varmt. Addera en otymplig ryggsäck på cirka 25 kilo, sömnbristen, slitna ben och fötter efter toppturen och solbrändsömmande vader (jag glömmer alltid smörja någon suspekt del av kroppen, och vader får räknas som suspekta i detta sammanhang) i den talföljden så blir summan en väldigt grinig liten 30-åring.

Vi var tvungna att hålla relativt högt tempo för att hinna med bussen till Kiruna, så det var bara att knata på. Men tro inte att jag inte gnällde. Solen fick en rejäl dos ovett ska ni veta. Komma där och vara tropisk fast vi var närmare Nordpolen än Medelhavet. Fånigt varmt. Pinsamt beteende.

Efter vad som kändes som två varv runt solen - fast på solens yta - kom vi fram till Nikklaukta och bussen tog oss tryggt till Kiruna där tåget till Gällivare väntade. Eller det gjorde det så klart inte då det var en timme sent. Efter tvåtimmarsförseningen på resan norrut några dagar tidigare var vårt förtroende för SJ nu naggat i kanten.

Vi kom dock fram till Gällivare (59 minuter sent - så att vi missade resegarantin med en minut) och sedan hade Hedemora fixat skjuts till stugan vi hade fått låna och skulle inkvartera oss i. Det var galet skönt att komma fram och få ta en dusch och en öl samt sova lite. Kroppen var fortfarande nedbruten efter toppturen och en lugn kväll var precis vad vi behövde.

Dagen efter gick vi en lättare promenad på femton kilometer. Nu var det dock bra mycket enklare i och med att jag inte hade packning samt gick på ordentliga vägar så att jag kunde ha gympaskor istället för vandringskängorna. Kroppen var också med i matchen igen. Vi gick in till Gällivare centrum först och kollade lite där. Det fanns i alla fall ett snyggt hus och på torget spelade några ungdomar en Kentlåt på ett riktigt oslipat charmigt sätt (tills deras noter blåste iväg och de fick avbryta). Sen gick vi och köpte renkött på ett slakteri där de också delade ut gratis kepsar. Norrlänningar är bra trevliga alltså. Framförallt de som jobbar på slakteri.

Därefter kollade vi in Johan Mühleggstadion Hellnerstadion vid Dundret för att se om vi kunde ge några tips inför VM i Falun, men han var inte där. Vi gick även upp halvvägs på berget, upp till alpinanläggningens reception och tittade på utsikten över Gällivare och Malmberget och alla gruvor. Det var läckert.

På kvällen gick vi ut och käkade med han som hade lånat ut stugan till oss (plus köpt frukost och öl - man tackar) på Alla Tiders Café, ett inneställe. Det var, bortsett från en knottinvasion, mycket trevligt, men frågan är om vi inte gick därifrån lite för tidigt. Det kändes som att de lokala profilerna just hade börjat göra entré när vi drog och det var på väg att bli en riktig show. Men när det erbjöds skjuts upp till stugan var vi för lata för att tacka nej.

I lördags var det hemfärd. När vi kom till stationen anade vi att något inte stod rätt till för det var ganska förvirrat. Någon sa att vårt tåg var inställt och att vi skulle ta ett annat tåg till Boden, medan någon annan påstod att tåget visst skulle komma. Tåget till Boden stod inne och vi velade ett tag över hur vi skulle göra. Plötsligt hörde jag en röst: "Axel, hoppa på nu!". Det var oväntat Oskar från jobbet som stack ut huvudet genom dörren, så vi gjorde som han sa. Han hade också varit uppe och vandrat med en kompis och skulle nu hem med samma tåg. Kul överraskning, och vi tyckte nog alla att det var bra att få fler personer att prata med efter att ha skavt på bara en person under en vecka.

I Boden inleddes parodin omgående. Tåget avgångstid flyttades fram timme för timme, och till en början fick vi ingen information alls. Till slut råkade en stackars tågvärd från ett annat tåg stanna till vid perrongen och hon fick veta att hon levde av vissa resenärer, och skrämdes nog att ta reda på information. Vi fick tiden att gå med kortspel, en liten mun whisky från Oskars förråd och till slut - när vi blev riktigt desperata - att ta tid på hur snabbt Oskar kunde sätta upp sitt tält. Allt ackompanjerat av Hedemoras alltmer bittra Twitterinlägg till @SJAB. Här kan alla stanna till ett tag och njuta av det väldigt, väldigt underhållande ord som SJ AB blir baklänges.

Efter många timmar dök ett tåg upp, men då saknades det några vagnar, så det vara bara att vänta ett par timmar till tills de dök upp. Sen fick vi äntligen krypa ner i den mindre bekväma nedfällbara bädden och med jämna mellanrum vakna av ett taktfast dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk hela natten.

När morgonen kom var vi i Härnösand och jag kände att det var dags att ropa hej. Jag hade kunnat ligga kvar och lata mig ända fram till Uppsala, men så lätt skulle det givetvis inte gå. På grund av ett banarbete fick vi hoppa av i Sundsvall och ta buss till Hudiksvall (Brolin var inte där) där vi fick vänta i en och en halv timme på ett ersättningståg. Det var svårt att vara superpositiv då, men vi gjorde vårat bästa för att hålla stämningen uppe. I Gävle fick vi till och med rostbiff och potatissallad.

Cirka sju timmar sent ankom vi slutligen Uppsala. Det var svårt att tro att det var sant  att vi verkligen vara framme i det läget, efter en resa på nästan 24 timmar. Detta är dock inte min värsta hemresa - när jag tågluffade 2003 åkte jag och Oskar (den Oskar jag känner som inte är min kollega) Prag-Linköping på 29 timmar efter byte i Nürnberg, Hanau, Hamburg, Köpenhamn och Malmö plus att tyska tullen gick igenom min väska ytterst noggrant på grund av att Oskar hade batiktröja och hippiemössa på sig plus att vi fick vänta i Hanau mellan 2 och 5 på natten. Men den här var fortfarande jobbig. Man ska undvika att åka hem med folk som heter Oskar är väl slutsatsen vi får dra efter det här.

Igår kväll hände inte mycket. Jag somnade en sväng direkt när vi kom hem, och sen blev det pizza och VM-finalen. Jag vill inte skryta, men jag skrev faktiskt redan efter Tysklands första match att de skulle bli världsmästare. Första gången i mitt liv jag har tippat rätt på något.

Idag har jag gjort extremt lite. Typ sovit mest. Jag var dock duktig och stack ut och sprang, och min förväntan efter förra veckans avverkade sju mil var naturligtvis att det skulle kännas lika lätt som för den där galna människan som sprang upp och ner för Kebnekaise på två timmar. Så blev naturligtvis inte, utan det var det jobbigaste jag har gjort sedan jag, eh, gick från Kebnekaise till Nikkaloukta. Sen fanns det inget vatten när jag skulle duscha. Det var irriterande. Efter en timme SMS:ade jag Rodny och bad honom styra upp det. Då började vattnet fungera igen. Allt ska man behöva lösa själv.

Nu ser jag fram emot att inte ha en enda tågresa att bli försenad på inom en överskådlig framtid, och jag ser även fram emot några hellediga dagar i Uppsala. Jag funderar på att skaffa nya brillor. Ett bra tredagarsprojekt om ni frågar mig.

Jag stod på toppen av Kebnekaise och såg på solen som aldrig sjunker

"Först går man upp och sedan går man ner. Vilket jävla nöje."

Så sa min storebror en gång för en herrans massa år sedan när han och pappa gjorde en topptur någonstans i Jämtland. Det sammanfattar nog tisdagen rätt bra, för så lycklig som jag är över att jag fixade att nå Kebnekaises topp så oerhört jobbigt var det. Allt som är fysiskt jobbigt i framtiden kommer att ställas mot den här galna kraftansträngningen. Frågan är om det ens faller under kategorin "nöje". 

Men vi tar det från början va?

Vi ankom Kiruna cirka två timmar sent i måndags, vilket innebar en del praktiska problem för oss då vi missade bussen till Nikkaloukta där vandringen mot fjällstationen tog sin början. Lösningsfokuserade som vi (Mattias) är styrde vi upp en taxi med några andra strandade tågresenärer. 

I Nikkaloukta slog vi följe med två av tjejerna från taxin och började vår vandring i den 28-gradiga värmen. Att det skulle vara så varmt hade vi knappast räknat med på förhand, men hellre bada i solsken än i piskade iskallt regn som jag alltid brukar säga. 

Vi tog båten över en mindre sjö för att kapa en bit av gångsträckan, men efter den insåg vi att vi var lite pressade tidsmässigt. Vi var tvungna att vara på fjällstationen klockan 20 för säkerhetsgenomgång inför toppturen, och om man missade den var man inte behörig för att följa med dagen efter. Nu var klockan tio över sex. På den tiden skulle vi ta oss fram i relativt kuperad mark. Det var bara att börja trampa. 19.57 var vi framme. Hur lugnt som helst. Samt hur mycket eftersvett som helst. De fick tydligen sanera fuktskador i konferensrummet i Servicehuset efter vår säkerhetsgenomgång, enligt uppgift. 

Efter någorlunda bra sömn i en alldeles för kort säng var det dags för avfärd mot toppen. För er som inte inte orkar läsa en detaljerad skildring av vedermödorna på berget följer här en sammanfattning av dagen. Först var det ganska jobbigt, sen var det extremt jobbigt, därefter var det jobbigt varpå en passage som var superjobbig följde innan sista etappen upp mot toppen var rätt jobbig. Sen skulle man tydligen ner också. Det var, på sina ställen jobbigt av bibliska proportioner (typ Guds vrede innan syndafloden-jobbigt), men mest var det jobbigt. Nu kan ni som inte orkar läsa den mer ingående redogörelsen kan nu scrolla ner till slutet av inlägget. Eller bara dra. Ni gör precis som ni vill. 

Vi var en grupp på tretton personer och två guider, som alla var trevliga.  Eftersom tretton är ett dåligt nummer fick en snubbe sparken ur gruppen vid tredje rasten. Det kan också ha varit för att han var så sjukt långsam. Första biten var något av en transportsträcka, men det började gå uppför relativt snart vilket fick pulsen att stiga och svetten att börja amazonas ner för pannan. Jag kände dessutom av måndagens språngmarsch för att hinna till fjällstationen i benen. Till råga på allt fick vi beskåda ett världsrekord; en tjej kom springande som en riktigt kvick bergsget ner för stigen - hon gjorde fjällstationen-toppen och tillbaka på två timmar. Det är faktiskt helt orimligt. 

När vi kom till ett ganska brant stigande snöparti började jag tycka att det var ansträngande, och när det följdes av en 45-gradig stigning på nästan 400 höjdmeter började jag på allvar ifrågasätta mig själv på både ett filosofiskt och fysiskt plan. Vad gjorde jag där egentligen? Det var så galet jobbigt att jag på allvar trodde att jag inte skulle fixa det. Samtidigt såg alla andra ut att trampa på som ingenting så jag slet vidare. I efterhand erkände dock de andra att de också hade tyckt att det var sjukt jobbigt och också börjat ställa existentiella frågor till sig själva. 

Vyerna var vidunderliga och det fantastiska solvädret gjorde sitt för att ytterligare förstärka upplevelsen. Jag vet inte hur långt bort man såg, men det var inte nästgårds om man säger så. Guiderna påpekade hela tiden vilken tur vi hade som prickade in en sådan dag som bara kommer någon gång per sommar. Tur sa de. Tajming säger jag. Utsikten och de relativt täta rasterna gjorde att jag  orkade bita ihop. 

Efter ett stenbumlingsparti, som påminde mycket om det jag råkade  trilla omkull i när jag var i Torrevieja 2002 och därmed gjorde mig illa till mods, kom vi till en glaciär. Vi kunde inte gå runt den och vi kunde inte gå igenom den, så vi måst gå över den. Då gick vi i replag så att ingen skulle trilla ner i nån spricka. Enligt guiden skulle vi behandla glaciären med oerhörd respekt, men det var inte som att den behandlade mig med respekt eftersom den var väldigt jobbig att pulsa över så jag vet inte om jag ger så mycket för det. Man får den respekt man förtjänar. 

När vi gick på glaciären undrade jag vart vi skulle. Den riktning vi följde ledde fram till en kam som i sin tur vräkte sig upp mot en bergvägg som fick The Wall i Game of Thrones att framstå som ett gärsgård. Jag kände mig rätt säker på att inte vi inte skulle klättra upp där. Ett tag. Sen tänkte jag att inte ska vi väl upp där? Men varför fortsatte vi då gå mot bergväggen? Jag började ana oråd. 

Vi kom över glaciären och fram till klippan. Och tror ni inte att vi skulle klättra upp för den där jäveln? Vi fick sele och hjälm och det fanns vajrar att haka fast sig i, men trots det skulle vi fortfarande klättra upp för ett stup. Och när jag säger stup menar jag det. Folk har trillat ner och dött där. Jag såg minnesplaketten. Då var jag inte kaxig. Men upp kom jag efter ganska mycket svindel och krampaktig klättring i närmare 30 minuter. Jag hade inte på förhand fattat att klättringen skulle var så pass avancerad, så det kom som en rejäl överraskning. Det var med darriga ben jag kom upp på platån ovanför väggen. 

Sen var det faktiskt lättaste biten mot toppen kvar. Det var fantastiskt att det näst intill var vindstilla med kristallklar sikt och strålande sol. Utsikten tänker jag inte ens försöka beskriva, men jag såg i alla fall Norge. Det kändes stort att under några sekunder faktiskt vara högst upp av alla i Sverige (även om man väldigt sällan tänker på vem som är högst i Sverige just nu - jag har nog aldrig funderat på det). Det fanns dock inte så mycket att göra däruppe. Tjoa lite och knäppa kort, och sen ner igen genom snön. Men just då var jag jävligt nöjd med mig själv. 

Sen skulle man tydligen ner också. Den jobbigaste biten var klättringen, som nu var ännu otäckare eftersom jag såg ut över stupet med jämna mellanrum den här gången. Då var jag lika okaxig som första gången jag som student höll i en lektion med en bitchblickande årkurs nio i Östervåla. Även glaciären var riktigt tung då snön var lös och värmen just då var riktigt tryckande. 

Den roligaste biten var när vi åkte kana ett par hundra höjdmeter för då slapp vi ju gå. Till sist var vi framme vid sista rasten och därifrån var det bara att lalla hem enligt guiderna som gick i förväg. Jag var dock helt slut, och verkligen släpade mig fram. Frodo på Mount Doom-stämning. Det var en verklig fröjd att efter 15 kilometer, 1400 höjdmeter och tio timmar landa på Fjällstationen och få snöra av mig kängorna. Jag var helt slut, solbränd, svettig, blöt, hade ont överallt men extremt nöjd med att ha klarat av något som var bra mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Jag skulle dock inte göra det igen, för det var jobbigt nästan hela tiden. 

Innan vi gjorde något annat var vi givetvis tvungna att köra årets stora likefest. Det var bara att tapetsera alla sociala medier som finns med toppbilder, och därefter håva in bekräftelsen. Men mest av allt gjorde jag dock detta för min egen skull och inte för att få likes. Tror jag i alla fall. I dagens läge vet jag inte riktigt längre. 

Resten av kvällen blev inget vidare. Först misslyckades vi med att resa tältet för att det var för modernt plus att det bara är töntar som bor i tält plus att vi är stadsbor. Sen brakade fjällstationens vattenpump samman så att det inte gick att duscha. Därefter var den dyra trerätters vi hade unnat oss dålig. Till sist fick vi sova i någon form av nödlösning då alla ordinarie bäddar var slut, på en madrass utan kudde i ett rum med typ femton andra. Jag var dock så trött att jag hade kunnat sova i en fjällbäck, så det fick duga. Humöret var inte på topp under kvällen. 

Idag har vi tagit det jävligt lugnt. Kroppen har känts satt ur spel och varje gång jag har rest på mig har jag gubbstönat så att det sannolikt har gett utslag på Richterskalan. Vi har mest suttit ned och stirrat på mobilerna, men vi har också lagat mat och gått en kortare promenad ner i dalgången för att få lite liv i benen i alla fall. Det var precis vad som behövdes efter holmgången på berget. 

Siktar mot toppen, så långt jag kan nå

Jag hade en mjukstart på semestern i år, och även om det inte var ett helt medvetet val så tycker jag att det föll väl ut. En terminsavslutning är ungefär som minut 115 till 120 i förlängningen mellan Holland och Costa Rica - superintensiv, och därför kan man inte bara köra på med typ ett Formel 1-lopp direkt efter. Man behöver tid för nedvarvning och återhämtning. Det var precis vad jag fick under inledningen av ledigheten. 

Nu har dock semestern kickat igång på allvar. Det är verkligen en lyx att ha möjlighet till en veckas vila innan det händer. 

I torsdags var jag på konsert. Jag orkar inte skriva en regelrätt recension då jag i genomsnitt ser Lasse Winnerbäck två gånger om året, så jag har inte så mycket att tillägga. Jag tror över hundra procent av läsarna av den här bloggen inte sörjer det alls. Det var dock en mycket trevlig kväll i goda kollegors lag. Jag hängde med Vickan, Sara och hennes man Erik innan spelningen och på vägen till Kap där tältscenen fanns stannade vi till hos Marie som hade valt att umgås med sina riktiga kompisar som uppvärmning. Hoppas att hon var nöjd med det valet. 

Vi missade nästan hela förbandet, men det gjorde inget eftersom det var Weeping Willows. Winnerbäcks spelning hade slagsida mot tio år gamla låtar, så i mångt och mycket hade det här lika gärna ha varit spelningen jag och Jajje var på när Lasse spelade på samma plats 2005, första gången jag såg honom i Uppsala. 

Överlag var jag dock nöjd. Hans låtkatalog håller genomgående hög klass vad min smak anbelangar. Tyvärr saknades de överraskande arrangemangen nästan helt och det gör att betyget landar på tre bankbrädor, ett klassiskt Winnerbäckbetyg. Publiken måste också nämnas, dels för att den inte fattade att den rätta hjärndöda hockeyramsan man ska skandera på Winnerbäckspelningar är "Lasse *klapp-klapp-klapp*" och inte "Vi älskar Lasse" (N00bs) och dels för att medelåldern var typ 50. När blev han så folkligt? Han har ju inte varit med i Så mycket bättre. 

I fredags åkte jag och Aspeqvist på vår årliga tur till Skärgården. Den här gången utvecklade vi konceptet genom att sova över i skärgården. Mycket avantgarde om jag får säga det själv. 

Valet av ö föll i år på Gällnö, vilken visade sig vara taget ganska direkt ur en filmatisering av valfri Astrid Lindgren-bok som utspelar sig i någon form av barndomsidyll från 1932. Det var så oerhört vackert, mycket tack vare att solen och värmen nu hade valt att debutera för året, men också på grund av att det var löjligt pittoreskt med röda stugor, flakmoppar och välansade rådjur som smög i buskagen. 

När vi hade tagit vårt rum på vandrarhemmet i besittning gick vi på badutflykt. Vi följde en så kallad strövstig ett tag, men när den stigen försvann mitt i ett fält gjorde vi det enda rätta - det vill säga fortsätta framåt. Vi var på en jävla ö, så det är ju inte som att risken för att gå vilse var överhängande. Till slut hittade vi, efter, inte planlös, men i alla fall inte planstabil vandring en klippa där vi kunde börja jobba på att bli röd i hyn. Och bada, ja till och med jag hoppade i vattnet i år. Sen drack vi vin och åt matsäck under glada tillrop, eller i alla fall glada uttalanden. Bland annat om V8-motorers förmåga att kärva. Mycket trams, med andra ord. Jag vet inte ens vad en V8-motor är kan jag erkänna såhär i efterhand. 

Efter badturen gick vi lite på freestylevandring i skog och snår tills vi hittade en stig som tog oss till vandrarhemmet, varpå vi gick vidare till den lokala och extremt trevliga lokala utebaren. Där fixade de så att vi fick se Tyskland-Frankrike på en laptop, plus att det fanns massor goda öl. Fotboll och öl och sommaridyll med utsikt över stilla vatten. Tre av de saker jag gillar mest i en ljuvlig kombination. 

När de stängde gick vi tillbaka till vandrarhemmet för ytterligare förtäring av diverse rusdrycker samt VM-fotboll på mobilen. Sen somnade Aspeqvist i soffan och jag försökte bädda i en halvtimme, men det gick så jävla dåligt med att få i filten i påslakanen att jag höll på att välta hela våningssängen. Sämst sytt. Det ska vara en söm som man ska kunna följa när man trycker ner filten i det. ICA Basic-lakan eller något. 

Sen fick jag övertyga Aspeqvist om att det var en dålig idé att sova i soffan samt argumentera för att det rummet jag hade bäddat i faktiskt var vårt rum. Jag fick också debattera runt frågan om jag hade kissat inomhus eller inte. Det var en stökig halvtimme. 

Dagen efter skulle vi checka ut klockan tio, men vi råkade vakna fyra minuter i tio så ägaren verkade inte jättenöjda med oss då. Han var i alla fall väldigt tyst. Vi ägnade ett par timmar år att kurera dagen efter-stämningen på en klippa i solen vid ett glittrande inhav. Det var nice. Sen åkte jag hem. 

Idag har jag packat och styrt kosan norrut. Jag och Hedemora är på väg mot Kiruna med nattåget och just nu lyssnar jag på Annika Norlin medan tåget kör i fatt med solnedgången någonstans norr om Kramfors (där bytte jag till Monica Z). Vi har tillbringat en stor del av resan ned en 53-årig norrlänning och en något äldre finne i bistron. Det var udda, men trevligt. I morgon ska vi gå till Kebnekaise. Sen ska vi gå upp för berget och sen ner. Det är fanimig inte riktigt klokt när man tänker efter. 

I'm busy, busy, busy doing nothing at all

De lata dagarna står, likt regnet utanför fönstret, som spön i backen. Det är rätt skönt, men jag börjar redan nu bli stressad över att det bara är en månad kvar på semestern. Jag får ingen ro att slappa när jag vet att det är så få dagar kvar att slappa på.

När man är ledig blir de där små sakerna som jag brukar göra per automatik under normala vardagar gigantiska. Bara att gå och handla är ett heldagsprojekt och att ha tvättid orsakar ångest i tre dagar. Att ha en tid att passa kan också få blodtrycket att öka redan kvällen före. Det är jävligt stressigt att vara ledig faktiskt. Och så skriver jag inte bara för att provocera er som jobbar.

Sedan jag gick på semester för en dryg vecka sedan har jag till stor delar ägnat mig åt att kolla på VM. Det är inte lika utmattande som att se Arsenal, men det har varit roligare än vad landslagsfotboll brukar vara. Kanske för att jag leder VM-tipset på jobbet. Det är ju lite prestige att vinna det där, särskilt som att jag kom typ näst sist på EM-tipset för två år sedan. Fast om jag inte vinner gör det inte så mycket, huvudsaken är att jag slår Sara. Efter bowlinggate i våras känner jag att hon inte ska få snacka till sig ännu en seger.

I helgen var jag i Stockholm och hade årsmöte, vilket gick bra. När vi inte länsade hotellets alla minibarer eller slog oss i slang med en kille som vi hittade sovande utanför hissen klockan tre på natten för att gå på upptäcksfärd på hotellet, hängde vi på Söder och drack Lynchberg Lemonade. Det är en dyr vana det där med drinkar kan jag konstatera efter att dagen efter ha fått en utskällning av mobilbanken.

Jag har också ägnat mig åt att träna en hel del. Jag har både kortsiktiga och långsiktiga mål med träningen. Det mest långsiktiga är att jag vill vara en återvinningsbar person. Det näst mest långsiktiga är att jag är anmäld till dels Stockholms halvmara och dels Tjurruset i höst. Det kortsiktiga är att jag ska bestiga Mount Everest Kebnekaise nästa vecka. Det är 2000 meter rätt upp i luften - och det är inte någon vanlig uppförsbacke om man säger. Carolinabacken framstår som ett farthinder i jämförelse. Men ni behöver inte oroa er, för jag har som jag nämnde tränat på ganska bra och vi kommer ha guide när vi kör toppturen.

I måndags hängde jag hemma hos Ola och kollade på VM. Hans son var rolig att lyssna på för han kunde typ allt om alla spelare, och sågade Ola hela tiden för att till exempel inte visste var Algeriets högerback spelade mellan 2009 och 2011. Tonåringar är roliga. Jag har nog valt rätt jobb ändå.

I går, tisdag, tog jag det galet lugnt som vanligt, så till den milda grad att jag blev superstressad när jag skulle passa tiden för min och Hannes dejt. Vi körde en pubrunda modell större. Vi började med Argentina-Schweiz på Pitchers och sedan tog vi en hipsterburgare på nyöppnade Burgers & Beer. Därefter drack vi Lynchberg på Plock, innan vi kollade på Belgien-USA på Interpol. Kvällen avslutades på O'Connors innan jag åkte taxi hem. Det har varit rejält frostig stämning mellan mobilbanken och mig idag. Han är inte nöjd över gårdagens excesser, så mycket har jag tolkat genom talande tystnaden. Jag tycker han överdriver. Jag hade lite otur i plånboken, det var allt.

I övrigt är det största som har hänt mig den senaste veckan att Gurra G från Just D har börjat följa mig på Twitter. Om någon hade sagt det till mig 1997 hade jag antagligen först frågat "Vad är Twitter?" och sedan blivit lika starstruck som när jag träffade Pelé på Heathrow 2007.

Till sist. Nej, jag vet inte heller vad "en återvinningsbar person" är. Obegriplig reklam. Zlatans var bättre.