Målet är ingenting, vägen är allt

Att använda begreppet resa som metafor är nästan mer clichéartat än att använda uttryck som "nu är det dags att tänka på refrängen" eller "här blir inga barn gjorda". Det är slitet, fantasilöst och utan stuns. Tur då att jag inte är ute på en allegorisk resa, utan på en i allra högsta grad riktigt sådan. 

Jag påbörjade den vid niotiden i morse, när morgondunklet fortfarande tillsammans med ögongruset bildade ett grått filter för utsikten från tågfönstret. Snart steg dock solen som en brinnande gäspning över Upplands öppna landskap och de första strålarna landade vackert på Uppsala högar. Därefter har jag sett dem spela på lika mäktiga som märkliga Dragon Gates tak, i den glittrande Dalälven och i de första snöfläckarna när tåget närmade sig Gävle. Kanske den mest harmoniska inledningen på en tågresa till Jämtland någonsin. 

Jag har, logiskt nog, lämnat Östergötland för den här gången. Jag gjorde det under svåra smärtor, precis som traditionen bjuder numera. Anledningen till denna inte helt angenäma sits var Coppa di Natale, fotbollsturneringen som har blivit en av årets höjdpunkter. Om man bortser från träningsvärken i vaderna samt exakt alla andra delar av benen. 

För Die Mannschaft som jag representerar gick det som det brukar. Efter ett relativt framgångsrikt gruppspel blev det omedelbart respass i kvartsfinalen. Det är förjävligt att vi otränade grabbar alltid ska missgynnas i slutspelet. Till nästa år får Svartling och bröderna Pettersson i turneringens exekutiva kommitté göra om upplägget så att slutspelet spelas före gruppspelet. Allt annat tar jag som en personlig provokation, för alternativet - att Die Mannschaft ska börja motionera - är givetvis osannolikt. 

När Hasselqvist och hans Lamboboys äntligen hade fått vinna trofén hölls banketten på Santinis (varför döper man en restaurang efter en före detta Tottenham-manager?). Folk var rejält slitna redan då, men jag vinnlade mig om att så fort som möjligt komma in i andra andningen. Min föresats var att dricka tusen öl under kvällen, men jag tror inte jag klarade mer än en procent av det målet. 

Jag fick inte vinna turneringen, men prisutdelningen dominerade jag. Av de officiella priserna fick jag delat ta emot Fair Play-priset, vilket Ludvig menade var en skandal: 

- Du spelar ju för fan fulast av alla! skrek han. 

Jag måste medge att han inte var helt ute och cyklade där. 

Biffens lag, med det geniala namnet Fotboll, lade till ett antal inofficiella utmärkelser och där tog jag storslam genom att tilldelas priserna för årets försvarare, årets anfallare, årets avbytare och årets lag. Jag är mest stolt över årets lag. Det var stort, men samtidigt tror jag att de ville muntra upp mig efter min straffmiss i första matchen när jag rusade in från bänken, våldsamt sugen på att göra mål, och slog en lika usel straff som Ronald de Boer i EM 2000. 

Kan också tillägga att Per vann Axel Asplund Trophy, som är det officiella namnet på priset för årets mål som instiftades efter mitt drömmål 2011 (jag kommer alltså aldrig släppa det, om nu någon hade fått för sig det). Så vårt lag har nu fått priset två gånger av de tre det har utdelats. Spetskompetens kallas det. Nu gäller det bara att höja lägstanivån så att vi en vacker dag får spela semifinal i alla fall. Eller att de gör om upplägget någon gång. 

Banketten höll på till sent i och med att man alltid måste återställa vätskebalansen efter fotbollsmatchande. Med tusen öl helst. Vi avslutade kvällen på sunkhaket Plaza, som tydligen heter något annat nu - för mig kommer det alltid vara Plaza - för allmänt trams. Och så att jag fick hänga med Biffen. Bara en sån sak. 

Igår förstod jag för första gången vad folk menar när det säger att de "knappt kan komma upp ur sängen" för jag kunde knappt komma upp ur sängen. Jag fick rulla ut ur den, ungefär som jag har sett dykare göra när de hoppar i havet från en båt, och sedan halvt krypa till badrummet, ungefär som jag har sett Gollum göra. Jag kunde skatta mig lycklig att jag hade bra benutrymme på tåget hem till Uppsala på kvällen för annars hade jag fått ta ambulans raka vägen till Akademiska Sjukhuset för amputation av vaderna när jag kom fram. 

Idag är det något bättre, men jag ska erkänna att jag då och då har skickat en mörk tanke till de där fiskarna som trodde att deras fenor var ben och lämnade havet. Vad fan skulle de hålla på sådär för? Vi klarade väl oss rätt bra utan ben? Men man ska inte överdriva. Pain is temporary - glory is forever. Om man inte åker ut i kvarten alltså. 

Nu har min faktiska resa nått Hälsingland så det är tid att runda av. Man vill ju inte missa Bollnäs liksom. Jag vill inte påstå att det är Sveriges tråkigaste stad, men jag har ännu inte stött på någon tråkigare. 

Who the fuck anyway wants a Christmas tree

Jag hoppas att du inte känner dig försummad, trots att jag har försummat dig. För om du känner dig försummad över att jag har varit mer försummande än vanligt här på expeditionen den senaste tiden behöver du rimligtvis skaffa dig något mer meningsfullt att hänga upp ditt liv på. Joggning exempelvis. Försumma aldrig motion är allt jag har att säga om den saken.

Sedan vi hördes av senast har jag varit på bandy (2-2 mellan Sirius och Ljusdal), på bio (Hobbiten - fyra bankbrädor), rundat av en termin och firat jul. Så det är inte som att jag bara har suttit och latat mig och ätit skumtomtar (även om jag de facto har latat mig och ätit skumtomtar).

Höstterminen tog slut förra veckan och det var inte en dag för tidigt. Det har varit mer ansträngande än vad jag hade förväntat mig att börja med en årskurs sjua igen, så det ska jag försöka undvika under de närmaste två åren i alla fall. Jag var rejält trött där på helgen. Det berodde i och för sig lite på att jag firade jullovet ytterst ingående, först med kollegorna på jobbet och senare på kvällen med Hannes och Bojan. Och med Lynchberg Lemonade på Oasia.

Den efterföljande helgen ägnade jag mig primärt åt att sova. Först väldigt länge på förmiddagarna och därefter några timmar när jag blev trött igen på eftermiddagarna. Däremellan läste jag bok och tittade på filmer och tv-serier - utan att ha det minsta dåliga samvete efteråt. Jag var helt klart värd den helgen. Dan före dan kom nästan lite för snabbt, för jag hade gärna ägnat två-tre dagar till åt att göra fuck all. Nu kräver ju dock det sociala protokollet att man firar jul med någon form av släkt, och vem är jag att bryta mot det sociala protokollet?

Så jag åkte till Linköping för traditionellt firande. Det enda som bröt mot traditionen var att Hannes har infört bacon på julbordet. Kulturskymning i sin allra vackraste form. Jag fick åtta julklappar, vilket är någon form av bottenrekord, men jag tycker ju att det är roligare att ge än att få. Särskilt om man kan vara med på Hannes presenter om man inte har orkat köpa själv.

Det här med julhandeln tänker jag inte försöka mig på någon mer gång. Inte mellandagsrea heller för den delen. Människor i mängd på stan går bort hädanefter. Jag testade mellandagsrean idag på eftermiddagen, men jag hann inte mer än att komma in i gallerian Gränden inte jag drabbades av svår agorafobi och avbröt försöket till förmån för ett studiebesök i den mer avslappnade atmosfären på Systembolaget.

På julafton var det ganska mycket som vanligt. Jag slog in de sista (vilka också var mina första om jag ska vara ärlig) paket, och skrev några mindre genomtänkta verser. När jag hörde att mormor kom stålsatte jag inför årets kommentar om mitt bukomfång, men istället tyckte hon att jag har blivit smal. Jag tror att det var för att jag bar långrandig skjorta i år. Ett modegeni är vad jag är.

Annars bjöd julen på höjdpunkter som när Hannes var förvirrad tomte till Elis stora förtjusning och när Edith kräktes på min skjorta (då bytte jag till Arsenaltröja istället). Kul med syskonbarn ändå. På kvällen körde jag, Love, Hannes och pappa ölprovning. Vi höll ganska högt tempo så det blev tramsigt ganska snabbt, och mitt betygssystem ifrågasattes kraftigt från många håll.

När jag hade sovit superlänge på juldagen vet jag inte riktigt vad jag gjorde, men på kvällen åkte jag i alla fall till Elin för traditionsenlig hemvändarkväll. Trenden håller i sig, vi blir färre och färre varje år - men det gjorde ingenting för vi hade väldigt kul. Framåt småtimmarna presenterade jag mitt nya tidssystem - även känt som Fridolindoktrinen - som i stort går ut på att man dubblar all tid. Det är lite mer komplicerat än så, men jag orkar inte förklara nu. Fråga mig om du är intresserad (det är du).

Kvällen slutade med att jag och Erik tog en taxi åt varsitt håll, varpå jag ägnade vägen hem till Lambohov med att diskutera taxitariffer (som man gör) samt vad det skulle kosta att åka till Köpenhamn (7000:-). Jag var hemma klockan fem (vilket med Fridolindoktrinen nya systemet blir klockan 2.30 eller 14.30 beroende på om det är första eller andra natten under dygnet, så det var ju inte så farligt).

Sedan dess har jag hållit låg profil. Läst lite, kollat på film och skjutit upp att jobba den där dagen jag ska jobba på lovet.

Till sist vill jag bara föra ytterligare en sak till protokollet. Det här sillprylen de envisas med - jag skulle vilja reservera mig mot den i fortsättningen. 

You can write but you can't edit, edit, edit, edit

Förra veckan kändes som att den aldrig skulle ta slut, och efter jobb, jobb och jobb plus jobbtankarna däremellan kändes det nästan lika skönt som det låter att i fredags spräcka fontanellen i kaklet och mata in betygen.

Jag firade detta med att möta upp Hannes på Centralstationen och ta bussen till Västerås där Love och Kerstin utlovade räkmuffins och pulled chicken. Men huvudattraktionen var inte maten, även om jag var mycket förtjust i maten. Huvudattraktionen var givetvis nyfödda Edith som numera också är Västeråsbo. Det kändes skönt att välkomna detta unga lovande tillskott i släkten för talangpoolen har börjat kännas rätt så grund på slutet. Vi behöver all påfyllning vi kan få.

Edith är inte mer än en månad gammal, så hon kan ju inte så många tricks ännu. Det hon gjorde var mest att sova, äta, gråt, bajsa och kräkas. Ungefär som jag igår alltså. Men mer om det senare. Storebror Elis hade dock fler trick på lager, och den här kvällen verkade han skrämmande nog ha snöat in på att jobba med eld. Först kom han ut från toan där ett juleljus brann i stämningssyfte, och sa att han hade "hällt bort det röda varma vattnet" som låg i ljuset ner i toan. Nog kan man någonstans se treåringens goda ambition med detta, men frågan är om Västerås kloaker håller med. Stearin passar mindre bra i avloppsrör har jag hört.

Han ville också testa ett annat ljus genom att trycka in fingret i veken, vilket tyvärr visade sig göra ont. Bränt barn vill in i elden, eller hur det nu är man säger. Utmaningen i att uppfostra en treåring alltså. Jeezus...

På lördagen väcktes jag klockan tidigt av att Elis tände taklampan i vardagsrummet där jag och Hannes sov. Det finns värre sätt att vakna när han är med om man säger så - en gång viskskrek han att jag lät som en gris när jag sov. Efter frukost drog vi tillbaka till Uppsala där jag först gick och kollade på någon jävla skitmatch innan jag mellanlandade hemma inför kvällens numera rejält traditionsenliga knytisjulbord med hasard. Traditionen startade, räknade vi ut, 2006 hemma hos Josefin på Höganäsgatan och därefter har vi nu genomfört den varje år i åtta år. Av originaldeltagarna är det bara jag och Becks som återstår, men sådär är det ju med klassiska formationer - medlemmar byts ut då och då. Se bara på Beach Boys eller Kiss. Eller Sugababes.

I år blev vi nio personer, varav tre debutanter. För första gången var vi hemma hos Emma och om man någon gång ska använda begreppet gamman så var det nu. Det var som en riktigt Disneyjul (fast med 15 liter vin) och alla var glada och julfryntliga.

Julklappshasarden tillhör alltid en av höjdpunkterna på kvällen, och det är alltid någon present som blir högintressant. Den här gången var det pelikanturbanen som lockade mest intresse, tätt följd av flygsvampsstatyetten. Självklart fick jag inte med mig någon av dessa hem - inte ens min present, Hello Kitty-DVD:n, kom jag ihåg att ta hem. Becks fick turbanen och Emma tog för andra året i rad hem en superpresent i flugsvampen. Minns bara förra årets bröstkopp.

Festen fortsatte till sent, men när ångorna från den konstgjorda snön som Hannes hade vunnit och propsat på att vi skulle testa hade fyllt lägenheten tillräckligt fick det vara nog för mig. Att gå 1,5 kilometer hem fanns givetvis inte på världskartan när klockan var så långt gången in på det nya dygnet så jag investerade i en taxi. Den bäst spenderade hundringen förra veckan skulle jag säga.

Igår imiterade jag alltså Edith så mycket jag kunde - bortsett från gråt- och kräksattackerna. Det var verkligen inte läge för några som helst utsvävningar.

I morse kände jag att jag verkligen längtar efter jullov. Verkligen alltså. Fyra dagar till - det får gå.  

The boy in the bubble

Idag har jag idisslat en av livets stora frågor alldeles för länge. En sådan där dovt surrande tanke som aldrig riktigt släpper taget, och som till slut blir ett jetmotorvrål som tar över hela tillvaron. En fråga som har gäckat mänskligheten sedan den dag vi blev medvetna om vår existens.

Jag syftar givetvis på frågan "Hur ser man skillnad på en text där eleven 'skriver med relativt god språklig variation, utvecklad textbindning samt relativt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer' och en text där hon 'skriver med god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer'?".

Om man skulle göra en skiktröntgen på min hjärna just nu skulle det bara synas livstecken i den delen som sätter betyg. Övriga delar skulle överhuvudtaget inte ge något utslag alls. Deadlinen för den här terminen närmar sig och jag har alldeles för mycket kvar att bedöma för att det ska kännas som att jag har läget under kontroll. Det kan nog bli rekord i arbetade timmar den här veckan.

Det är i regel alltid mycket att göra sista veckan före betygsättning, men i år känns det mer än någonsin. Varje gång jag blundar ser jag utdrag ur läroplanens kunskapskrav, dansande som solkatter framför ögonen. Och så de ständiga avvägningarna. Är texten tydlig, eller bara relativt tydlig? Är den här analysen välutvecklad och väl underbyggd eller bara utvecklad och relativt väl underbyggd? Är det nu jag går raka vägen till regeringskansliet och utmanar Jan Björklund på duell en gång för alla?

När jag överblickar mina digitala rättningshögar hugger stressen tag i min nacke som klorna på en störtdykande vildvittra och avståndet till fredag känns jämförbart med det till midsommar. Som tur är kommer jag givetvis lösa även detta, men jag har en känsla av att mitt rekord i att jobba sent från förra torsdagen kommer vara hotat.

I helgen lyckades jag dock sticka ett tillfälligt hål på betygsbubblan då jag drog till Örebro för lite fint häng med Ellström, Lander, Teo och Kicken. Alltid när jag åker till Örebro spelar vi TP, och jag gick in i matchen med gott självförtroende. Jag tog även tidigt tunga frågor som Återstoden av dagen och Pygmalion, men jag märkte omgående att den intellektuella spänsten ungefär motsvarade spänsten hos den där ryske höjdhopparen den gången han tävlade dyngrak. Det hela slutade med att Lander vann på tid, men när vi sedan valde att spela vidare tog jag hem segern - även om det knappast kändes som en seger. Geografi alltså - vilken bedrövlig kunskapslucka jag har där.

På kvällen gick vi ut och roade oss, men när Teo förvandlades till offentliga-julpynts-Grinchen var vi tvungna att jogga hem i snöyran. Innan Dennis eller någon annan från Örebropolisen plockade in honom.

Dagen efter kom Kicken och bjöd på frukost. Han var sliten efter att enligt egen utsago ha slagit estniskt rekord i att vara vaken mellan fredag och lördag, och sedan ägnade jag resten av dagen åt att lyssna på hans teorier om livet, universum och allting. Han är nog den av de jag känner som är mest lik Karl Pilkington (och det är en komplimang), för Kicken har ett sätt att se på världen som ingen annan. Jag borde pitcha idén om att göra reality-tv med honom till mina kontakter i tv-branschen. Björn känner ju han Raggadish-killen, så där har vi kanske en väg in.

En uppfriskande helg mitt i betygshetsen - som inleddes omgående igår igen. Då köttade jag på hemma fram till elva, men idag kände jag att det fick vara nog med hemarbete. Det är bara betyg som ska sättas - inte något världsavgörande klimatavtal med jordens framtid på spel som ska klubbas igenom - och jag ska inte fullständigt gå ner mig bara för det. Det kan vara värt att intala sig när vildvittrorna krafsar en i hårbotten och ingen Birk finns i närheten som räddaren i nöden.

Swing it, magistern, swing it

Höstterminens intensivaste period är över oss lika obevekligt som en storm som heter Sven. Rättningshögar ska hyvlas av, elevarbeten ska jagas in och betyg ska sättas. Det är alltid lite ringrostigt när betygen ska sättas, så precis som i fjol har jag utvärderat dagen i termer av en sexgradig betygsskala (ibland fler grader, för min skala är mer flexibelt godtycklig än Pisa-Jans).

Betygskalan är som följer:
 = Världsklass
 = Härligt! Positivt! Wow!
 = Ganska så swag
 = Inte så bra, men kanske inte uselt heller
 = Någon bör starkt fundera på att avgå
 = Tottenham

Här är alltså fredagen i bankbrädor:

Vakna kl 06.00 efter att ha jobbat till 22.10 igår: 
Snooza: 
Ändå komma upp före halv sju: 
Duscha i källaren: 
Viktor Barth-Krons kolumn i DN: 
Strages krönika: 
Jogga till bussen i duggregn: 
Inse att prognosen om snöstorm var fel: 
Inse att jag har glömt busskortet hemma: 
Adventsmys på morgonsamlingen: 
Upptäcka att jag har gjort tre stavfel i en instruktion på tolv ord på engelskan: 
Titta ut genom fönstret och inse att prognosen om snöstorm var rätt: 
Pannbiff till lurre: 
Det oväntade i att prata om Pim-Pim Johansson på lunchen: 
Bli instagrammad av elever: 
Bli googlad av elever: 
Få SMS av gamla elever: 
Kvalitén på mitt veckobrevsskrivande: 
Fredagsstämningen på eftermiddagsfikat: 
Jobba till halv sex en fredag: 
Vänta på bussen i snöstorm: 
Gå från bussen i snöstorm: Finns inte så många överkryssade bankbrädor i hela världen
Komma hem från snöstormen och upptäcka en ny Rocky Magasin i brevlådan: 
Ica Kvarnens egna kycklingwok: 
Förutsägbarheten i Hannes hat-SMS om snöstormen: 
Förutsägbarheten i att han skulle dricka öl: 
Rocky Magasin: 
Fokus: 
Det underbara i att ta en tupplur klockan 19.30 till 22.00: 
Upptäcka att hela Twitter har avslöjat städerna i På Spåret: 
Att ta både London och Gränna på tio poäng tack vare det när jag kollade på SVT play: 
Framgången i att googla på lärartjänster i varmare länder: 
Insikten att nu kommer det vara sådan här väderlek i fyra månader: 
Två veckor till jullov: 

Sammanfattande betyg på dagen: