No one dared, disturb the sound of silence

Jag skulle vilja prata lite om ljud. Eller snarare oljud. Jag är nämligen så evinnerligt trött på att det ska låta så fördömt mycket i den här lägenheten. Det enklaste är kanske om jag inleder med en lista, för listor gillar ju alla och det var väldigt länge sedan jag skrev en lista.

Mina värsta ljud just nu, september 2013:

1. Grannen i lägenheten under spelar musik med en bas så genomträngande att om den hade använts för att borra igenom Hallandsåsen skulle den där tunnel ha blivit klar 1997.

2. Alex spelar Dota och skriker år datorn: "MEN VAR FAN KOM HAN IFRÅN?! JÄVLA *infoga valfritt könsord*!!!"

3. Alex sjunger falskt framför datorn.

4. Hannes alarmljud de på morgonen klockan 5.00 när han ska öppna på förskolan.

5. Mitt eget alarm varje morgon.

6. Alex spelar världens värsta hardcore i köket när jag har ont i huvudet.

Bubblare: Lövblåsen utanför.

Innan ni går fullständigt "men ärligt talat hur gammal är du, 75 år eller?" på mig så måste jag poängtera att många av dessa ljud under en lång tid har fått irritationen att växa likt en jäsande deg i mitt bröst, så det är det ackumulerade ljudet som är problemet. Inte de enskilda fragmenten i sig.

Många av ljuden når också sin peak i samband med cirka klockan 23.30 när jag hemskt gärna skulle vilja börja varva ned och försöka sova. Jag har också vid ett flertal tillfällen sagt till, inte på skarpen, men ändå till, och det framförallt till Alex. Dels genom att kommunicera medelst tal, och dels genom mer subtila gester som att väldigt demonstrativt stänga igen hans dörr. 

Grannarna har jag hittills bara sagt till en gång, och bara att ta det steget krävde enormt mycket av mig. Jag vill egentligen inte vara den personen som mitt i en trevlig fest ringer på dörren i morgonrock och surt äskar tystnad, det är liksom inte en del av min självbild. Sedan är det också så att jag sannolikt har legat bakom långt många fler störningar för andra grannar än vad jag själv har blivit störd genom årens fester och efterfester, så jag känner någonstans att jag förtjänar detta. Det har gjort att det har stannat vid en tillsägelse. Öronproppar är ju inte så dumt när allt kommer omkring, och dessutom ska jag snart flytta. SYV-Susanne får se till att rensa ut eventuella störande element innan jag flyttar in.

I helgen har jag tagit det ganska lugnt. Jag har mest ägnat mig åt vad som har blivit en ny specialitet; sova. I fredags kom jag hem från jobbet och somnade i en liten hög, bara några sidor in i Fokus, och även i lördags tyckte jag att det var rimligt att sova i några timmar under den sena eftermiddagen. Det var med andra ord inte särskilt svettigt att ta mig igenom den här måndagen när jag faktiskt hade vilat under helgen. 

Den enda rejäla utflykten jag tillät mig i helgen blev igår då jag körde en Arsenal Sweden-sittning med Bäckström, Rodny och Thomas på O'Learys för vinsten mot Stoke (tänk att Arsenal leder ligan - jag har nog aldrig varit så glad på en måndagssamling tidigare) och därefter gick jag och Bäckström vidare till Studenternas för att se Sirius avancemang till Superettan. Varför kan inte fotboll alltid vara såhär okomplicerat? Gör tre-fyra mål och vinn matcherna enkelt. Hur jävla svårt kan det vara?

Nu ska jag googla fram numret till störningsjouren. Det känns dock oklart om de kan göra något åt störningsmoment inne i lägenheten.