Kära Kitty,
Den här helgen har jag haft två mål. Det ena var att få så mycket jobb med supporterklubben gjort som möjligt och det andra var att sova så mycket som möjligt. Anledningen till bägge målen är att jag i morgon gör min sjätte resa upp till Falun för ännu en lägerskola, och däruppe kommer det - säger erfarenheten - bli rätt tunnsått med både supporterklubbsarbete och sömn. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock.
Jag har lyckats bra med båda målen. Jag blev klar med allt det jag tänkte för klubben och sömn har jag verkligen unnat mig. Igår vaknade jag visserligen klockan tio, men efter en promenad på en knapp mil vid lunch sov jag i tre timmar till. Idag vaknade jag också tio, men lade in ett extra sömnpass vid tolvsnåret. Ändå är jag redo för sängen nu när klockan börjar närma sig tolv på söndagskvällen.
Det är visserligen ganska lätt att förstå att jag har haft visst sömnbehov efter den här relativt tuffa veckan. Jag har fortfarande legat i bakvattnet av den förkylning som höll på att knäcka mig förra veckan, samtidigt som jag har jobbat i runda slängar sju-åtta timmar mer än vad jag har betalt för. Det är inte så att det gnager mig för ideellt arbete är en av mina käpphästar i livet, utan det är mer att man blir väldigt trött av sådant. Särskilt som man väljer att ta en AW efter att haft elva utvecklingssamtal och gått från jobbet klockan 20.30 i onsdags, och särskilt som man väljer att ta en AW när man går från jobbet klockan 18.45 efter att ha haft nio utvecklingssamtal i torsdags.
I onsdags tittade jag på mina kollegors fina popband Reverend April och i torsdags träffade jag ingen mindre än Anton från högstadiet. Vi har under ett litet tag (1,5 år närmare bestämt) pratat om att gå ut och ta en öl eftersom vi faktiskt är gamla kompisar och faktiskt bor i samma stad, och till slut fick vi logistiken att stämma så pass bra att vi fick till en date. Det var grymt kul, och vi pratade faktiskt inte bara gamla minnen utan kunde också mötas där vi befinner oss i livet idag. Snacka om energipåfyllnad. Man borde göra mer av den varan. Ta upp kontakter som man tappade för tio år sedan. Särskilt sådana man har känt i tjugo år.
Utvecklingssamtalen gick bra och var trevliga. Jag var särskilt nöjd med att jag utvecklade ett nytt skämt att infoga till mitt gamla om att "det brukar vara uppskattat om man tränar sina kvaliteter i hemkunskap hemma - särskilt städning" som jag har kört några varv för långt nu (det kanske inte ens var så kul från början när jag tänker efter).
Mitt nya skämt - och nu är det viktigt att du använder all din förmåga i att sätta sig in i situationen här, för det här är jävligt kul faktiskt - bottnade i den del av samtalet när elev och målsman skulle fylla i en massa blanketter. Då elever i sjuan i regel inte har utvecklat någon namnteckning kunde jag spelat förebrående ställa frågan:
-Har du inte tränat på din autograf?
Svaret blev då givetvis nekande och jag kunde fortsätta:
-Själv tränade jag på min autograf hela mellanstadiet eftersom jag skulle bli fotbollsproffs.
Konstpaus.
-Man jag kanske skulle ha tränat mer på att faktiskt spela fotboll, för det blev ju inget med det...
Great success.
Nu när vi alla har samlat oss och torkat tårarna efter vår gemensamma treminuters skrattattack återstår det inte så mycket mer för mig än att stålsätta mig inför en veckas prao som förälder. Jag är inte nervös, för det har alltid gått bra hittills men det är lite spänt att åka upp med ett helt nytt gäng som jag inte känner så bra ännu. Men det är bara att borra ner huvudet och köra - in i kaklet bara.
Din Anne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar