Red - I feel my soul on fire

Stress har blivit ett nyckelord den senaste tiden. Är det inte stress på jobbet, så är det stress med att flytta. Och är det lugnt i övrigt är det stress med supporterklubben. Jag har tidigare skämtat om att vara på väg att gå in i väggen, men nu vetefan om det är ett skämt längre. Får hoppas saker och ting lugnar ner sig snart. Till helgen blir det i alla fall att hålla lägre profil än det tysta tjejgänget på högstadiet och bara försvinna ut i någon form av zentillvaro i ett hav av sömn, sunt leverne och tv-serier. Kanske att jag fortsätter läsa Strindberg också.

Igår var jag ute och sprang för första gången sedan Minimaran med Änggårdsskolan 1992. Det kändes i alla fall så på konditionen. Jag klarade hela sträckan på fem kilometer genom att flåsväsa "fy fan vad jobbigt", "döda mig", "åh helvete" och liknande den sista kilometern. I efterhand känns det dock som en rätt dålig strategi för då förstärker jag ju bara den dåliga känslan, samtidigt som medmänniskorna på stan upplever mig som en social paria. Jag får nog jobba på den mentala biten. Även när det gäller motion, är väl bäst att tillägga innan någon annan gör det.

Den här dagen har jag ägnat mig åt att åstadkomma årets första förbrända ansikte. Jag tillbringade dagen på Studenternas för friluftsdag med friidrottstema. Ja, det var alltså inte bara jag som var där, utan även elever och kollegor. I alla fall så innebär ju friluftsdag och man är ute i fri luft och då är det tacksamt om det blir en dag med strålande sol som i dag. Det är dock mindre tacksamt att ha en hy som reagerar på solljus ungefär som bacon reagerar på en skållhet stekpanna, och således är jag sannolikt innehavare av den rödaste pannan i Uppsala den här kvällen.

Dagen var annars toppen, med fullt av inspirerade och för en gångs skull nästa helt gnällfria ungdomar. Dessutom var det bara en som behövde åka ambulans därifrån.

Resten av dagen har ägnats åt solstinget och det var därför inte optimalt att gå på en dialogdriven pjäs på Stadsteatern efter jobbet. Jag och Magnus kollade på Pygmalion, och även om den var bra så tror jag att jag hade uppskattat den mer om jag inte hade utsatts för 35 ton uv-strålning under dagen. Koncentrationen fanns inte riktigt där så att säga, men så kan det vara ibland.

Nu kom Hannes av oklar anledning och ställde en kopp salta pinnar på mitt nattygsbord, så jag måste sluta. Living the dream, säger jag bara.

Three feet high and rising

Centrala Uppsala står kvar. Än så länge i alla fall. Hittills är det bara Tzatzikis uteservering som har spolats bort i hyperflödet i flod'n. Och det gör mig faktiskt ingenting eftersom Tzatziki är Uppsalas sämsta restaurang, Restaurang Alexander inräknat.

När jag passerade ån i fredags var stämningen så ödesmättad att jag inte kunde göra annat än att fly stan. Därför drog jag till Örebro på lördagen för att anta Kickens TP-utmaning från i vintras. Innan det kunde ske var det dock en viss fotbollsmatch som vi skulle lida oss igenom. Matcher så här i slutet av säsongen har en tendens att göra typ såhär med mig, så de är inte det minsta hälsosamma. Det var tur att jag såg den med likasinnade så att jag inte blev idiotförklarad i alla fall.

Efter matchen var det så dags för årtusendets viktigaste omgång TP. Den har inte hajpats så mycket inför en match sedan Armand Krajnc besegrade Paolo Roberto på poäng för elva år sedan. Jag ska påstå att jag gick in med rätt hög svansföring och kände mig segerviss, med all rätt skulle det visa sig. Jag tog en tårtbit redan i mitt första spel, och sedan släppte jag aldrig ledningen. Kicken fick jaga hela matchen, och Ellström var så totalt under isen att han inte tog sin första tårtbit förrän en bra bit in i Mauroboxen som gjorde oss sällskap i Kickens studentlya. Jag tror faktiskt inte att han vill prata om det...

Som vanligt när man spelar TP tog det 400 år att bli klar, men till slut satte jag matchbollen med väderfenomenet El Niño och så var det game, set, match för Uppsala. SM-guld i TP, man tackar.

När Kicken hade spottat klart överallt i sin egen lägenhet (jag hoppas verkligen att han blir rumsren snart) gick vi ner på stan för att roa oss med de lokala förmågorna. Jag vill helst inte gå in på detaljer under resten av inlägget, för då tror jag att jag både kan bli stämd för förtal samt få sparken från mitt jobb som personlig assistent åt Kicken eftersom han fick fritt spelrum att bete sig som, ja, sig själv. Det vill jag inte så jag lämnar allt innehåll här.

Vi var dock på en schysst pub som jag i brist på intelligens utsåg till ett typisk Berlinställe. För det första har jag bara tillbringat en kväll i Berlin och ska således inte uttala mig om vad som är ett typiskt Berlinställe, och för det andra kan viss intoxinering haft viss påverkan på min bedömarförmåga. Där och då var den dock jävligt mycket Berlin, och jag drog igång en kampanj för att vi skulle åka till Tyskland genast. Kicken verkar dock svårövertalad för tillfället.

På väg hem visade det sig att den där TP-vinsten kanske var en slump trots allt. Vi skulle köpa med lite nattamat från Max och när det var min tur att beställa utspelades följande konversation.
- En dubbel Whopper.
- Det har vi inte, svarade den trevliga unge mannen bakom disken.
- Ok, sa jag. Då tar jag en vanlig Whopper istället.
Hashtag Geni.

Efter en bättre natts sömn på soffan och nudlar till frukost från det minsta köket sedan Teskedsgummans dagar dök Lander upp och vi tog en lunch på ett bättre sunkhak innan jag avrundade vistelsen med första halvlek av Tottenham-City hemma hos Ellström.

Bra helg. Nu ska jag förebereda mig inför världsboksdagen i morgon. Grattis i förskott boken.

Forgive me Delilah I just couldn't take any more

Så kom man hem, säkert och ljud (eller vafan safe and sound nu heter på svenska). Ännu en resa läggs till handlingarna, och jag antar att det bara är att börja planera inför nästa. Som man gör. Surrade inte Hedemora om att det fanns en lägenhet att låna i Prag?

Det var en högst normal resa på alla sätt och vis, där man i så stor utsträckning som möjligt undviker att utsätta sig för nya saker. Det man gör är att gå på exakt samma affärer och pubar som alltid annars, handla samma typ av saker (Adidas-trainers), träffa samma människor och sjunga samma ramsor.

Nåja, jag ska kanske inte överdriva. Lite nytt blev det allt. Vi (moi, Bäckström, Lander och Kaj) bodde inte i Islington för en gångs skull utan vi hade tagit sikte på Shoreditch och bara en sådan förändring är ju tillräckligt för att man ska få ångest. Som tur var gick det bra, och hotellet var bra. Det enda man kan anmärka på var att bilden på Skysport News var av VM -90-kvalitet.

Vi råkade dessutom ut för en udda situation när vi skulle gå hem från våran lokala pub på söndagskvällen. När vi passerade en klassisk hål-i-väggen-pub hörde vi Tom Jones gamla dänga Delilah eka ut i kvällen. Eftersom att vi älskar engelsk fotboll så vet vi att det är Stokes låt och därför har vi enligt logikens alla lagar lärt oss den, även om vi hatar Stoke mer än skräcken över att ens väska inte dyker upp på bagagebandet på flygplatsen. Med andra ord var det bara att dyka in.

Därinne pågick en 50- eller 60-årsfest (Eller 70? Oklart vilket.) där en dam med tung altröst sjöng och kompades av en klassisk pubtrubadur. Alltså inte en sådan där flåsig svensk på after ski utan en riktigt brittisk. Kaj gick fram och önskade You were always on my mind som de rev av till vår allsång och sedan bjöd han upp födelsedagsbarnet till Walk of life. Kvällen avslutades med en klassisk lock-in där den ena gästen efter den andra gick upp och drog av någon irländsk folksång. En sådan kväll man skriver hem om, så nu gör jag det.

Matcherna var helt okej. Norwichmatchen var tråkig, men blev kul (3-1) och Everton var kul, men blev tråkig (0-0). Finns inte så mycket mer att säga om det. Har sagt tillräckligt om fotboll ändå.

Det mest intressanta som hände i måndags var att åka båt på Themsen. Kan inte minnas att jag har åkt under Tower Bridge förut. Nu har man en sak till gemensamt med David Beckham alltså.

Tisdagskvällen avslutade vi med att beställa upp en pizza på rummet och när vi väntade på den märkte vi att det satt en svensk tjej i baren. Det visade sig att hon jobbade med den mycket berömde house-killen Avicii och sjunger på hans Englandsetta I could be the one. Ni vet mig och kändisar. Jag gillar ju dem. Även de jag inte vet vilka de är. Noonie Bao heter hon i alla fall och släppte en bra skiva i fjol. Jag skulle säga att jag var jäkligt nära att bli ihop med henne, men mitt skämt om Benny Anderssons Orkester förstörde allt. Plus att Kaj började håna mig för det direkt efteråt. Typiskt.

Idag vaknade jag med hemsk måndagsångest, som genast övergick i ljuv eufori eftersom att jag insåg att det var torsdag. Så borde alla måndagar vara.

Jag kan också konstatera att mina elever på nytt har orsakat tredje världskriget när jag har varit borta, men jag tror att jag lämnar detaljerna till fantasin. Jag tänker i alla fall inte vara ledig något mer så länge de här eleverna går kvar på skolan.

Nu funderar jag på om jag ska avsluta med anekdoten om de två hundarna som parade sig på öppen gata på Hackney Road. Min bedömning är dock att läsekretsen inte ser det väldigt, väldigt roliga i det, så jag lämnar även dessa detaljer till fantasin.

It ain't easy growing up in World War III

Hej du som gillar texter som kritiserar tonåringars oförmåga att hantera konflikter. Nu har du verkligen hittat rätt.

Jag tänker inte gå in på några detaljer, men under eftermiddagen uppdagades något som vi skulle kunna jämföra med skotten i Sarajevo. Eller kanske med Hitlers inmarsch i Polen. En inledning på något mycket värre alltså. Jag vill inte tro det värsta, men eftersom att jag vet vad mina härliga ungdomar är kapabla till när det gäller att ställa till med världskrig så är det klart rimligt att börja måla fan på fondväggen.

Tajmingen att åka till London i morgon kväll kunde alltså inte vara sämre, eller bättre beroende på om man ser det ur skolverksamhetens eller mitt eget högst egoistiska perspektiv. Tvingas jag välja mellan en iskall pint lager i 17-plussolen vid Themsens och att sitta bitchblicksblitzkrieg i konferensrummet och förhandla fram Camp David-avtalet II är jag rädd att det förstnämnda vinner på med en nosspets. En elefants nosspets.

Ibland tänker jag såhär: Kan de inte bara hålla sams istället? Det skulle ju bli så mycket trevligare för alla, men framförallt för mig. Men så är jag också väldigt, väldigt naiv.

I övrigt börjar jag så smått hitta rätt i studentlyan på Djäknegatan. Det har ännu inte varit några efterfester vid fotändan av min säng (när jag sover i alla fall - vad jag vet) och jag och Hannes har inte skällt ut varandra en enda gång. Jag har väl egentligen bara reagerat över att vissa i hushållet är tämligen bedrövliga på att diska, utan ägnar sig åt att bygga diskberg. Sådant har jag inte hållit på med sedan Åbylund 2004, så det har jag lite svårt att förhålla mig till. Samtidigt inser jag att jag är ute på mycket tunn is oavsett vad jag kritiserar så länge jag inte har burit ned de flyttkartonger som inte ska stå i lägenheten till källaren. Så jag är tyst.

Nej. Packa. Leta upp passet. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Om någon vill jobba istället för mig i morgon går det bra. Det är bara att ringa eller maila.

I meant to write you sooner but I’m just been busy

Slitsamma veckor har nu fått sin lindring i några dagars påsklov. Det behövdes verkligen. Den berömda väggen var inte alltför långt borta där runt påsken.

Jag har inte riktigt unnat mig att vila på slutet, utan har mest ”kört på” som det heter och då brukar det förr eller senare komma en reaktion. Den senaste tiden har det varit resor i princip varenda helg, och då resor av det slaget där man inte direkt vilar upp sig utan den typen av resor som är mer av jobbkaraktär eller börja-dricka-öl-klockan-tolv-på-dagen-karaktär. Samtidigt har jobbet varit ganska frustrerande eftersom att eleverna inte riktigt gör som jag säger utan kör på egna projekt. Som att sitta och snacka hela dagen eller spela det där jävla Bubble Witch.

På allting har jag dessutom flyttat in i Hannes vardagsrum, med allt vad det innebär av att åka till återbruket och slänga hälften av allt man äger, bära skittunga grejer samt (slarv)flyttstäda den gamla lägenheten. Jag ska berätta en sak här. Att flytta är skräcktråkigt. Gör det inte om ni absolut inte måste.

Det ska bli spännande att se hur länge jag kommer att stå ut att bo med två ohängda studenter. Det har varit omtumlande att se studentlivet från insidan igen efter tre år på arbetsmarknaden. Nog för att det var slappt när det begav sig för mig, men detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jag skulle gärna vilja ge en mer illuminerad beskrivning, men jag känner inte riktigt att jag har orden för det ännu. To be continued…

Mina lediga dagar har jag ägnat åt att titta på tv-serier, filmer och läsa Strindberg. Samt att inte förgås av olika poststressymptom. Jag tror att några slappardagar kan ha gjort gott, och snart ska jag faktiskt vara ledig igen eftersom att jag ska åka och se Luton på fredag.

I fredags åkte jag till Stockholm och stämde in i hyllningskören till Josefin som har fyllt 35 år och där fick jag även träffa lilla Polly för första gången. Hon var bedårande. Det var i och för sig Polly också, så det är väl sådan mor sådan dotter som gäller där. Det bjöds på en bättre stek och lite nattsudd innan vi överlät resten av nattsuddet till finnarna i grannlägenheten som festade hela natten. Och morgonen. Och förmiddagen. Lagom frustrerande och Colin muttrade sammanbitet något om ”…soon you will visit me in prison”.

I går hade jag en plan, men den gick om intet så det blev lite O’Learys-häng med bland andra Larra och Peppe istället och därefter lite firande av segern på Söder innan jag fann det bäst att ta tåget tillbaka till Uppsala och lyssna på när grannarna hade fest.

Den här söndagen har jag ägnat åt att vara nöjd över att lägenhetskamrat ett har varit extremt bakis samt att lägenhetskamrat två har varit komabakis. Det är ju en fördel med att bo med studenter. Det finns alltid någon som är mer bakis än man själv.

Nu tar vi en fyadagarsvecka, sen åker vi till London.