Come Monday night

A day of work is gone.

Man skulle kunna säga så här. Måndagen blev en bra mycket bättre arbetsdag än fredagen.

Man skulle också kunna uttrycka sig såhär. Är det inte jävligt dumt att försova sig?

Dessutom skulle man kunna tillägga att det är extra dumt att försova sig den dagen det ska tas klassfoto kl nio på morgonen.

Men jag hann i tid till fotot. Tur att jag hade lagt fram gå bort-skjortan redan på torsdagskvällen, så när jag vaknade kvart över åtta var det bara att med en brandmans rutin kasta på sig kläderna och jogga bort till jobbet. Hur fotot sedan blev vill jag inte ens veta, men med tanke på att senaste gången jag blev lyckad på ett klassfoto var 1990 så talar det mesta för att jag inte kommer be mamma köpa skolkatalogen i år heller.

Efter den mycket stukade dagen, så som det blir efter en försovning, åkte jag till 'fvudstaden tillsammans med Becks för att tillsammans med bland andra Josefin fira Colin som fyllde år för första gången i Sverige. Där blev det någon form av indisk mat och sedan öl hela kvällen på Strand. Det kändes hippt att vara på Strand. En good night out, och jag borde nästan fått lön för det i och med att jag fick träna engelska plus bedriva lite svenska som andraspråk-undervisning. Ska lägga fram räkningen för chifen.

På lördagen var det dags att vara kulturell igen då vi gick till Fotografiska och såg den något hajpade fotoutställningen av Robert Mapplethorpe. Många penisar blev det, och jag kan bara citera Colin: "I'm glad I didn't bring my 3D-glasses".

Sedan blev det O'Learys Gamla Stan, och några öl i Arsenal Sweden-människors lag. Vi fick till och med se en sällsynt seger. Bara en sån sak var ju värd att fira, men inte för länge för jag åkte hem redan vid niotiden och gick och lade mig kristligt tidigt.

I går tror jag inte att jag gjorde något direkt. Det var extremt skönt med en slö dag, och då fick jag tid att se alla tv-serier jag inte har hunnit med under veckan. Det kom en massa annat emellan under denna, som öl med Jajje, föräldramöte och matlag med Hannes. Den här veckan tyder på mer intensitet; kostymdrama på bio, fotbollsmatch och sådant. Full fart - rakt in i bergväggen.

Dagens roligaste var annars när jag åt lunch med några tjejer i nian som hade en beef om vem av Idol-Danny och Lasse Åberg som är snyggast. Potatisbullar har aldrig haft en mer underhållande fond, den saken är säker.

Who'll be my role model, now that my role model is gone

Idag sa en elev till mig att jag är hans förebild. Det gjorde mig mycket stolt. Det är sådana kommentarer som gör att man står ut med väldigt mycket. Inte bara på jobbet, utan också i livet i övrigt.

Snacka om att rädda en annars ganska medioker dag. Och inte med vilken räddning som helst. Utan med en sådan här räddning.

You raise me up

Här kommer några nedslag i det som var helgen vecka 37:

Fredag
13.15: Jag har medarbetarsamtal med chefen och får löneförhöjning. Bra.
13.40: Eleverna får glass. Jag blir populär.
13.48: Veckans låt blir När vi gräver guld i USA med GES. Anledningen var att Niklas Strömstedt nämndes i veckans nutidskryss.
14.05: Möte. Vill ta helg. Överdoserar te.
17.34: Somnar i soffan.
21.00: Dricker lite vin framför Skavlan. Har fredagsmys med mig själv.
23.34: Somnar tio minuter in i True Grit.

Lördag:
10.04: Vaknar andra gången.
12.10: Dammsuger. Inser att jag inte har gjort det sedan jag flyttade in. Blir besviken på mig själv.
12.15: Förstår varför jag inte har dammsugit. Det är tråkigt.
12.25: Avbryter städningen och går till Systembolaget.
13.45: Tittar på ett jävla fotbollslag.
15.10: När det blir 4-2 till Blackburn går jag och slänger glas.
15.25: Svär. Använder eventuellt könsord. Slår på soffan, väggen och på en stol. Det är dålig stämning helt enkelt.
19.13: Går till Becks.
19.16: Får feeling och lyssnar på Fairytale of New York. Blir julmild.
21.07: Får hot shots.
21.23: Försöker facerapea Becks, men misslyckas.
21.25: Berättar om när jag fick Hannes att kräkas medelst tvångsmatning av sprutgrädde.
21.27: Tittar på Fäst på fest.
22.18: Går till Vdala.
22.35: Anser att kön till baren är för lång på Vdala, och propagerar för att gå till Palermo direkt eftersom att "vi kommer ändå hamna där till slut".
23.30: Kommer inte ut från toan. Får hjälp av kön utanför som slår in dörren.
23.36: Fylle-twittrar.
00.46: Inser att mitt sällskap har lämnat Palermo.
00.54: Blir igenkänd som ordförande i Arsenal Sweden.
01.45: Känner att törsten är släckt för den här gången.
02.37: Somnar i soffan.

Söndag:
08.05: Vaknar i soffan. Undrar varför och går till sängen.
08.06: Somnar om.
11.53: Dolt nummer ringer. Jag vägrar svara.
12.44: Jocke Lander ringer och säger att jag ska upp och hoppa.
14.01: Går upp och hoppar.
14.30: Tittar på fotboll.
14.37: Somnar i soffan.
17.00: Pratar i Arsenal Swedens podcast.
19.41: Går till Kvarnen. Ny skämshandling. Lösgodis.
20.35: Äter lösgodis. Ångrar mig direkt.
21.15: Ägnar resten av kvällen åt att titta på SVT.

Kurs på Palermo i susande slör

Eftersom att det var Kulturnatten (eller Kulturskymning som jag och Håkan (sid 14) brukar säga) i lördags ville jag vara kulturell på olika sätt i helgen. Fast det hade kunnat vara vilken helg som helst, så upplägget var inte direkt unikt.

I fredags drog jag och Esh till Stockholm, mötte upp Fisken, och gick till Djurgården och Gröna Lund. Vi hade rutinerat nog Grönan-kortet så det var bara att gå förbi den långa kön till Håkan (inte samma som ovan) och slå sig in bland folkmassorna på nöjesfältet. Spelningen var fantastisk, så vi firade den med billig öl på Musikmuseet vid Dramaten som Josefin hade tipsat om. Bra tips.

Jag och Esh gjorde en klassiker och köpte folköl 3,5 på SevenEleven till tågresan. I Uppsala hade jag tänkt gå hem, men en öl till måste man ju få unna sig. Så vi gick och stängde Orvars. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och följde inte med till Palermo för att stänga där också. Jag skulle ju vara kulturell på lördagen.

Fotbollskulturell alltså.

Vi hade avslutningsdag med Södra Upsala, som så tragiskt nu har gått i graven, och det var kul att återse alla gamla fina lirare. Och inte lirare som i fotbollslirare då, utan mer lirare som i en pilsnerfilm. Vi njöt av lite fotbollsspel, korvgrillning och öl under några fina sensommartimmar på Valsätras konstgräs. Mitt lag föll i finalen - så jävla bittert att avsluta med en förlust. Äntligen förstår jag hur Per Carlén kände sig i Atlanta.

På eftermiddagen återsamlades folk på O'Learys för att avnjuta Premier League och allmän strupfuktning. Det var också mycket trevligt. Jag satt kvar rätt länge, men när folk började röra sig mot Flustret fick jag något räddhågset i blicken och gick och letade upp Becks och Emma som satt och kollade på ett sjörövarband (sic) på Drottninggatan. Man upphör aldrig förvånas i den här staden.

Vi försökte gå vidare till Orvars, men det var en-in-en-ut där. På Orvars!? Man upphör fan aldrig förvånas i den här staden. Så det fick bli Oasia istället där allt urartade totalt när vi plötsligt skulle dansa i någon form av källare där de bara spelade hiphop. Det var väldigt surrealistiskt. Jag kan ju inte ens dansa till indie - fatta hur det såg ut nu. Jag försökte smälta in genom att peka lite random, men när folk började dansa bort från oss förstod jag att jag inte hade vunnit 50 000 i månaden i 25 år på det här dansgolvet heller.

När vi hade stängt Oasia sattes kursen på Palermo. Så klart. Men nu började mannamodet rinna ur mig, så jag fick i mig min öl på ren vilja innan jag på sviktade stumpar slirade hem.

Igår tittade jag på 9/11-firandet, eller vad det nu ska kallas, och mådde allmänt dåligt. Skämshandlade chips på Kvarnen gjorde jag också. Tur att jag inte köpte plockgodis och glass också, som jag var sugen på under eftermiddagen. Då hade jag inte kunnat visa mig där på några dagar. Och med tanke på att jag inte orkar planera mat för längre än den närmsta timmen så måste jag handla varje dag, så alla kan ju förstå konsekvenserna av ett skämsbryt med Kvarnen.

Idag då? Några lärarskämt, suckar från eleverna, uppmana dem att börja förstå ironi, två engelskpass med hörförståelse, lite mail, lite gnäll på schemat, många te, en promenad, styrelsemöte, gårdagens chips, och så sängen. Så jävla mycket måndag.

Vi hörs säkert till helgen igen. Hejpåsig.

Recension: Håkan Hellström

Var: Gröna Lunds stora scen, Stockholm
När: 9 september
Bäst: River en vacker dröm
Sämst: Att min rygg redan är pensionär
Fråga: Hur fan vågar man åka Fritt Fall?
Betyg:

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Håkan Hellström nu, men jag tror att det rör sig om tvåsiffrigt. Jag har dock aldrig sett honom bättre än vad han är på Grönan den här småkyliga septemberkvällen.

Spelningen inleds med en smått exstatisk Hurricane Gilbert som introducerar sin kompanjon till introt av Tro & Tvivel. Sedan kommer Håkan in och börjar sjunga framför en gungande publik (och Mona Sahlin på en balkong). Det börjar lysande, och det bara fortsätter. "Vart du vill, så fort du kan" skriker göteborgaren, och publiken går fullständigt bananas när Ramlar vräks fram.

Fokus ligger på den senaste skivan, och många låtar lyfter en hel del live. Man måste dö några gånger innan man kan leva, Du är snart där och Saknade te havs sitter fortfarande kvar på trumhinnan så här två dygn senare. Samtidigt har Hellström en rejäl låtarsenal från de äldre skivorna att ta till. Håkan och Augustifamiljen hinner med många klassiker som Kom igen Lena, Klubbland och en riktigt vass version av Nu kan du få mig så lätt.

Ibland kan man bedöma en spelnings kvalitet utifrån de låtarna som inte framförs. När man som den här dagen kan utelämna fantastiska bitar som Jag hatar att jag älskar dig, Brännö serenad, För sent för edelwiess och Hurricane Gilbert och ändå bjuda på en fantastisk upplevelse är det svårt att inte bli imponerad.

När extranumren drar igång står jag bara och njuter. Känn ingen sorg för mig Göteborg ackompanjeras av ett konfettiregn och frågan är om det finns någon låt från 2000-talet som är lika klassisk som den. Sedan kommer kvällens bästa låt - om jag måste välja en bland så många - i form av River en vacker dröm. Avslutningslåtarna Du är snart där och 2 steg från paradise är en mycket värdig final på en näst intill prickfri spelning.

Håkan är helt enkelt Sveriges bästa artist. Det är ingen överdrift.

Another brick in the wall

Efter avslutad arbetsvecka behöver farsan Baloo ta sig ett rus. Så jag larvade i fredags kväll över till Björn och körde en improviserad bartömning tillsammans med honom. Eller bartömning och bartömning, det är ett begrepp som inte existerar hemma hos Björn. Han ser alltid till att ha resurser hemma, allt annat anser han vara oansvarigt. Elin, som är gravid, fick titta snällt på den våldsamma förtäring som pågick omkring henne. Det kittlade, som man säger, dödsskönt i kistan.

Jag har ett svagt minne av att vi tittade på någon match, men vi ägnade framförallt tiden att uppdatera om det senaste. De hade gift sig till exempel, men som vanligt när någon av mina kompisar gifter sig blev det ingen fest. Det var trist. Jag gillar fester. Behöver mata mitt kallpratsgeni som en surdeg så att det inte dör. Men mycket kul för Elin och Björn att de fick en så fin helg. Det unnar jag dem givetvis.

I lördags roddade jag lite i lägenheten (hämtade tidningarna och läste dem, samt drack te) innan jag joggade till bussen och fick åka gratis till Västerås. Där hade jag och Lander, och till sist även Theo, en liten sittning där vi producerade material till Kanonmagasinet. Lander styrde också upp en italiensk buffé av högsta kvalitet. Sen var vi vakna och diskuterade namntrender på barn till klockan sex på morgon till ljudet av en tömd bib som låg och skramlade i ett hörn.

Klockan halv tolv igår kände jag mig, inte utvilad, men åtminstone, inte körbar, vid liv. Love plockade upp mig och sedan hängde jag hos dem större delen av dagen och fick lite kvalitetstid med Elis. Alltid fint att få en dos brorson. Han fick en dos vita gymnastikskor av mig. Vi håller på och jobbar upp hans casualklädkod mer och mer.

Kerstin lärde mig sedan spela Wordfeud (som vanlig hakar jag på alla sådana här trender när de för länge sedan blivit omoderna) och sedan satt alla förskjunkna i varsin smartphone resten av dagen och försökte bricka bräcka varann.

Idag har jag inte kunnat spela något Wordfeud i och med att har haft fullt upp med andra telefonaktiviteter. Känns som att mina partier i det här spelet kommer att bli ungefär som schackpartierna i en dagstidning, där man gör ett drag var varje dag i åtta år.

Till sist vill jag be om ursäkt för ordvitsen ovan. Det var bara otur att den slank in. And that is what she said.

Until the middle of a cold dark night

Igår var jag allmänt stukad och trött efter friluftslivet med eleverna ett par mil utanför Uppsala. Det var dock en väldigt lyckad utflykt och det var kul att se att barnen kämpade på så pass bra när de vandrade till övernattningsstället. Det var än mer imponerande att de hade energi nog att springa omkring och leka till klockan tre på natten. Jag bodde dock en bit bort, så mig störde de inte.

Roligast under kvällen var när de skulle laga mat tillsammans, och en elev slet upp flintastek och pommes. Exakt hur tänkte han grilla pommes? Det är oklart ännu i denna dag.

Jag somnade faktiskt ganska fort trots att det var obekvämt att ligga på liggunderlag igen, men någongång framåt tre-fyra kröp temperaturen ner mot fyra-fem plus, och då höll min gamla turkosa sovsäck som har varit med i alla år inte måttet längre. Jävlar vad kallt det blev. Dum som jag var orkade jag inte klä på mig mer kläder utan tänkte att det nog skulle gå över, men till sist drog jag på mig allt jag hade. Då var det för sent.

På morgonen kände jag mig ganska exakt så här, så helst av allt hade jag velat åka hem och sova. Men det var bara att sätta sig i sunkiga kläder på jobbet när vi var tillbaka och jobba till fem, och därefter gå hem och gå i ide.

Idag var en fjärdedel av eleverna sjuka. Det tar på krafterna att dygna, helt klart.

Hannes och jag jobbade vidare på vårt matlag ikväll. Det blev min berömda "Meatlove" och Hannes likaledes omtalade "El Haño Special-mos" med kantarellsås (plockade på ICA Kvarnen). Fest!

Ja, just det ja. Jag har köpt en ukelele. Bara en sådan sak.