Gå den bratteste vei, jeg går med deg

Jag är hemma igen efter utflykten till det fina grannlandet i väster. Naturligtvis skönt att vara hemma i bekvämligheten igen efter en vecka med strapatser och campingliv och tvivelaktig hygien. Men jag är mycket nöjd med resan, och jag känner att min form börjar arta sig igen efter excesserna under första halvan av semestern.

I måndags gjorde vi the mother of all turer i Norge. I alla fall om vi ska tro författaren till coffeatable-boken om Besseggen som jag läste i allrummet på Turisthyttan. Att göra Besseggen är enligt honom den viktigaste turen man kan göra. Och nästa vecka ska vi lära oss om källkritik.

Samtidigt kan jag köpa att det var en häftig vandringsled att gå. Bråddjup och hisnande utsikter och vatten åt två håll med olika färger. Enkel terräng blandat med regelrätt klättring. Och renar. Vad mer kan man begära?

Jag tyckte att det var kul med klättringen i år. Framförallt som att jag inte hade dödsångest hela tiden, som på Kebnekaise i fjol. Besseggen är en bergskam som går mellan lite olika stup med vatten längst ned. Den är väldigt spektakulär och väldigt smal och brant på sina ställen. Men då jag slapp stå och kolla ner i avgrunden där det bara var en slarvigt påkopplad säkerhetssele som var det enda mellan mig och att min livförsäkring trillade ut, och att branten bara gick att förnimma några meter bort utan att jag behövde kolla på den så gick det bra.

Det enda som var lite drygt var att berget aldrig tog slut. Så fort vi kom över ett krön och Hedemora hade hojtat "Asplund, nu flackar det ut!" dök det upp en ny stenströsslad uppförsbacke. Svårt jobbigt mentalt. Men till slut mötte vi en flock renar så då blev det kul igen. Alltid kul att få tillfälle till en djurselfie. En säker likeraket.

När vi kom tillbaka till tältet regnade det. Då är det särskilt kul med tält. Vi flydde till allrummet och laddade mobilen, drack Ringnes, läste coffeatable-böcker om norska fjäll samt snackade med norska geologer och cancerforskare. Jag fattade ingenting. Förutom att cancer heter kräfta på norska.

I tisdags drog vi från Gjendesheim där regnet visst aldrig ville sluta och kom efter en häftig tur över Hardangervidda till Odda där vi tillbringade natten på en mycket ouppstyrd campingplats. Den här svenska fyrkantigheten, som jag inbillar mig att det är på campingar här hemma, att man får en plats för sitt tält tilldelad när man checkar in lös med sin frånvaro. Istället var det mer "gå och kolla om ni hittar ett bra ställe, så kan ni typ komma och betala sen". YOLO-camping. Dåligt för autismen i mig.

Dagen efter gjorde vi resans längsta tur. 22 kilometer fram och tillbaka. Vi skulle till stenformationen Trolltunga, en klippavsats som sticker ut som en trampolin över ett bråddjup på ett antal hundra meter. Den kallas trolltunga därför att troll eventuellt har tungor av sten, enligt myten.

Det är lite märkligt det här med att man hälsar på alla man möter när man går på tur. Visst är det lite trevligt att få ögonkontakt och tjoa "Häj häj!" till de som passerar och det skapar också någon form av gemenskap. Samtidigt är det ett udda beteende för det skulle aldrig vara socialt accepterat ute på stan. Om man inte är tre år gammal. Testa själv får du se. Folk kommer att tro att du är psykopat och byta sida av vägen.

Turen var lång, men det gick ganska bra. Dessvärre var synen som mötte oss när vi enligt uppgift på en skylt var framme något antiklimatisk. Någon hade lämnat rökmaskinen på lite för länge, så dimman låg tätare än den där gången jag och Oskar var på coffeeshop i Amsterdam. Istället för att njuta av vidunderliga vyer fick vi kolla på något som mest liknade den färg som vatten får när man häller det i ett odiskat mjölkglas. Sen gick vi tillbaka 11 km i duggregn. Men vi var inte särskilt bittra för det. Vi hade redan sett utsikten på internet.

Shit vad lik en trolltunga den är. Foto: A. Asplund ©

På kvällen var planen att vi skulle unna oss sömn i en riktig säng på ett vandrarhem. Det visade sig dock att Hedemora hade bokat in oss natten före, så bokningen hade gått om intet. Stämningen var något tryckt där i ett par timmar när detta misstag offentliggjordes i bilen, men det gick över när jag fick öl och chips. På kvällen gick vi till hotellet i Lofthus och åt en fruktansvärt dyr och inte särskilt prisvärd buffé. Tur att ostbrickan var bra i alla fall.

Sista dagen ägnade vi åt att ta en båttur på fjorden samt att slappa. Det var skönt att ta det lugnt med en god bok efter flera tuffa dagar med sammanlagt 52 kilometers turande och 3500 höjdmeters stigning.

Sedan var det bara hemfärden kvar. Vid det här laget var jag alldeles för blasé för att uppskatta alla de fantastiska vyerna, så när Hedemora lyfte den vackra utsikten tittade jag plikttroget och mumlade något om "snyggt berg" innan jag fortsatte läsa Twitter. De har häftig natur i Norge och han i Liftarens guide till galaxen som tillverkade alla fjordarna ska vara stolt med all rätt, men den är rätt enformig. Ett högt fjäll med lite skog och kanske snö, en liten fors och så en fjord eller insjö nedanför. Skitsnyggt, men har man sett en har man sett alla.

Så tänkte i alla fall när jag var lite trött och sliten och på hemväg. Inte nödvändigtvis längre.

Jag har lärt mig om det här med tält också. Bland annat har jag fått bekräftat att det är mer obekvämt att sova i tält än i sin egen säng och att tält saknar vägguttag, vilket skapar oerhörd problematik vad gäller mobilladdning. Jag har sprungit omkring som mina elever med laddaren i högsta hugg på jakt efter bara några minuters intimt umgänge med den underbara elen. Rekordet i desperat jakt på el sattes nog på Lofthus camping (ännu en YOLO-camping) är jag stod och hängde en halvtimme inne vid toaletterna för att det var enda stället jag hittade ett uttag på. Fick lite konstiga blickar därinne. Sen hittade vi tv-rummet.

Sedan jag kom hem har jag tagit ganska lugnt. Jag har sovit i en riktig säng, okynnesduschat och ätit mat som inte kommer frystorkad ur en påse. Men jag har också tränat (Backintervaller! På egen hand! Frivilligt!) och ägnat en hel del tid åt supporterklubben. Dagarna fylls rätt lätt med innehåll om jag säger så.

Nu är det bara två veckor kvar av semestern. Det ger mig redan lite ångest. Tur att de första två veckorna är elevfria, för då är det som att semestern lever kvar i någon mån.

When I get to the bottom I go back to the top of the slide

Här sitter jag vid en fjällsjö i Norge, som om det vore det mest naturliga i hela världen. Fjällsjöar i sig är naturligtvis naturliga, särskilt i Norge, men att sitta vid dem och stirra som en dåre, det är inte något som faller sig naturligt för mig. Främst kanske på grund av bristen på norska fjällsjöar i min normala närmiljö. Samt att jag inte är en stirrare normalt.

Vi är inne på dag tre på norgeresan, eller #lillebror2015 som den har blivit känd som i sociala medier. Idag är vilodag. Det behövdes efter gårdagens brottningsmatch med norra Europas högsta fjälltopp. Så vi sitter mest och stirrar på en fjällsjö (och på mobilen så klart) vid Gjendesheim. Rätt gott faktiskt.

Men innan jag redogör för gårdagens holmgång känner jag att jag vill ta avstamp i torsdagens spelning på Tele2 Arena. Jag såg Paul McCartney första gången i Scandinavium 1993. Sedan följde jag upp den spelningen med en ny konsert med ex-beatlen 2004 i Oslo. Nu hade det på nytt gått elva år så det var dags för en ny spelning. Nästa gång blir alltså 2026.

Det var en bra spelning, särskilt den avslutande timmen av den tre timmar långa konserten. Jag gillade framförallt några av Beatleslåtarna, som Eleanor Rigby, Yesterday och Something, men det finns även en hel del post-Beatleslåtar som jag har börjat uppskatta mer på senare år. Jag ger konserten fyra bankbrädor av fem möjliga.

I fredags vaknade jag det tidigaste jag har varit med om på den här semestern, tröttare än Trötter i Snövit när dvärgarna ska dra till gruvan en måndagsmorgon i november. Paul spelade visst så länge att jag inte var hemma förrän klockan halv två natten innan.

Jag drog till Avesta där Mattias aka Hedemora mötte upp och sedan åkte vi och lagade punkan på bilen. Eller vi lagade inte. Vi tittade på när verkstan lagade och la gubbiga kommentarer som "Jaså du gör så, ja så kan man ju också göra". Sedan kom vi iväg. Vi sneddade genom Dalarna och in i Norge där vi stannade till för lunch i Lillehammer (släpp OS nu, det är fan mer än 20 år sedan) innan vi efter typ tio timmar i bilen nådde Jotunheimen mitt ute i ingenstans bland några fjäll. Det var en plusgrad varmt. Ni som håller på och gnäller över den svenska sommaren hade nog inte varit så gnälliga om ni hade fått uppleva den jotunheimska. Särskilt inte om ni tillbringade natten i tält. Det var första gången i mitt liv som jag sov med nattmössa.

Igår blev jag väckt orimligt tidigt av Hedemora som styrde upp frukost och det var bara att huttra ut och äta frystorkat. Sedan började klättringen uppåt. Målet var Galdhøpiggen, Norges och Skandinaviens högst fjälltopp. I fjol gjorde vi ju Kebnekaise och jag var inställd på att det skulle bli lättare i år, för det hade de som jobbar på internet skrivit. De ljög tyvärr. Det var lika tufft, men lyckligtvis var är jag i bättre form i år så det var inte lika jobbigt. Det var egentligen bara på nervägen som jag halvt gick in i väggen. Synd för Hedemora som gick framför mig, för han missade många dråpliga situationer där jag snubblade i snön eller på mina egna ben.

Jag blev sliten och det var påfrestande mentalt att se norska barn i sjuårsåldern kvista förbi med hoppsasteg, när man själv började få krampkänning och blånaglar. Samtidigt börjar barn i Norge gå på tur ungefär fyra veckor efter nedkomst så om man inte vid fem års ålder har betat av en av the Seven Summits kallas soc in.

Men vi klarade upp och ner och efter transport hit till Gjendesheim var vi sjukt nöjda över att få sitta i en brasse utanför tältet och dricka Pripps Blå och jämföra solbrännor. Jag körde med anständigt täckta vader i år, så jag undvek vadbrännan i år men fejjan är rätt stekt. Och då körde jag ändå solskyddsfaktor 30. Kanske är dags att levla upp till 50 snart.

I morgon väntar en ny svängom med de norska fjällen. Det blir en nätt promenad på en sådär 15 km över Besseggen. Man älskar ju ändå träningsvärk.

Och dekadensen är hård

Skulle jag sammanfatta den senaste tidens utsvävningar skulle jag göra det med en akronym från ett par år sedan: YOLO. Det står för You Only Live Once, och det kan man säga att jag har gjort. Med eftertryck.

Sedan vi hördes vid i samband med förra månadsbrevet har jag haft en livsstil som vi skulle kunna sammanfatta som excessrik. Mycket excesser har det blivit. Vi tar det en gång till så att Hannes blir lika irriterad som han blev i måndags när jag råkade säga "excesser" för andra gången på två timmar: Excesser.

Det hela började med en helg i Stockholm i samband med supporterklubbens årsmöte för drygt två veckor sedan. Nej, en vecka sedan - det här med tid börjar mer och mer smälta ihop. Dagar, datum, veckonummer och klockslag. Det känns som att jag har tagit min välsorterade kortlek av tid och slängt in i en torktumlare som är tjuvkopplad till en dammsugare med utblås inställt som sprutar ut alla korten i hela lägenheten. Som det ska vara på semestern.

Stockholm alltså. En dryg vecka sedan. Vi hade årsmöte i supporterklubben innan det blev en bättre utgång på Söder och i Vasastan (tror jag, Stockholms stadsdelar är fan omöjliga att lära sig). Det blir dyrt när man börjar investera i rundor med Lynchberg Lemonade. Dagen efter var jag illa däran i sviterna efter kvällen före, men jag köpte Postafen, min gamle kompis åksjuketabletten, och vips så försvann illamåendet och jag kunde möta upp Per i Uppsala för en rejäl sittning på Stationen i kvällssolen. Det var kvalitet det.

Per hängde hos mig i ett par dagar och vi tog det mest lugnt och kollade på film, motionerade och tog ytterligare en sittning på stadens krogar. Publiktrycket på stadens krogar på en månad i juli är inte superupphetsande kan jag meddela. Inte konstigt att man börjar beställa in dyr whiskey.

När Per åkte hem vände jag kosan till Stockholm där vi kollade på den där EM-finalen i pojklagsfotboll som alla glömde i samma stund som John Guidetti hade spexat klart i Kungsan och hade öppet hus i klubblokalen. Sedan gick vi på lokal. Dyrt.

Dagen efter, på årets varmaste dag, höll jag mig logiskt nog först inomhus. Därefter på en väldigt varm UL-buss. Därefter på ett olidligt varmt tåg (jag lyckades hitta en plats där det drog från ett fönster efter Arlanda, vilket var tur för annars hade jag bokstavligen smält bort) innan jag i Linköping tog en rasande varm Östgötatrafiken-buss till gamla Lambohov. Jag blir svettig bara av tänka på den dagen. Sjukt att folk längtar efter det där med värme ändå.

I Linköping hängde jag med mamma och pappa, tills de oväntat drog till London för att pappa skulle intervjua typ Keith Moon eller någon i The Who och jag fick FF i Lambot. Det var som att vara tonåring igen och jag kände ett sting av den lycka som jag hade i kroppen de där tre veckorna 2001 när mamma, pappa och Hannes åkte till Australien och jag fick hela huset för mig själv plus fri tillgång till Vivokortet så att jag kunde köpa orimligt mycket Coca-Cola. Så kändes det nu - minus Coca-Cola men plus pappas Whiskeyskåp.

I övrigt tog jag det lugnt samt drack öl med Per. Som i Uppsala alltså. Jag var som vanligt livrädd på krogstråket vid Ågatan, men jag var samtidigt förundrad över att två-tre kvarter i centrala Linköping verkar ha utvecklats till Kos för det var fler uteserveringar än jag någonsin har sett i den stan. Det var inte ens obligatorisk slagsmål eller hotfull stämning på Ågatan. Fast jag var fortfarande rädd så klart. Jag fick uppleva ytterligare tonårsstämning när jag tog nattbussen hem. Vilka minnen alltså.

I söndags kom Lander och Backevik och hämtade upp mig innan vi drog till Öland för att bada och spela minigolf. Det var någon form av fantasiminigolf med vattenhinder, och utan att säga för mycket kan jag väl hävda att jag var lika mycket i vattnet när jag badade som när jag spelade minigolf. Vi lämnar det så.

Sedan tog vi Ölandsbrons svettiga asfalt tillbaka till Sverige igen och gick på fotboll på Guldfågeln Arena där Kalmar FF och AIK spelade 0-0. Tur att det bara var 45 mil hem efter den uppvisningen. Jag kan erkänna att jag inte var helt lugn under bilfärden då det känns som att sitta i baksätet på Fast and the Furius som kör Gumball 3000 när Backevik kör bil. Jag ska väl inte säga att jag fruktade för mitt liv där i baksätet, men jag får erkänna att jag mailade ett testamente till min advokat samt skissade upp lite planer till begravningsceremonin och skickade till Vita Arkivet.

Vi nådde till slut Västerås, efter lite dålig stämning utanför Västervik då vi missade avfarten och inte fick mat förrän i Norrköping. Vi letade till och med i Gamleby, och då är man desperat för i Gamleby vill man inte vara mer än nödvändigt. Tro mig, jag har varit där i två veckor.

Jag vaknade upp i måndags hos Love och Kerstin i Lyckogrottan, som deras hus i Irsta kallas, för att ha stråhatt och grilla. Det var full fart med speedade småbarn, halvspeedade vuxna och Hannes. Lagom tramsigt fram till småtimmarna då jag (!) till slut var den som fick bryta upp kalaset och gå till sängs. Det var andra gången på en månad som jag inte var kvar sist. Det är inte likt mig. Någonting håller uppenbarligen på att gå sönder i Decemberöverenskommelsens Sverige.

Igår blev jag, inte orimligt tidigt men ändå, väckt av barn, skänkte en tanke åt Hannes som var tvungen att gå upp svintidigt (hehe) för att åka hem med Sara som skulle till jobbet, åkte hem samt sprang milen på grund av mycket dålig samvete över excesserna (där har vi det igen!) den senaste tiden. Hela vårens träning är ju på väg att rasa samman, så nu får jag skärpa mig. Blir ett varv eller två idag också.

Men nog om mig. Är det någon annan som har något kul att berätta? Hör av er i så fall.