Ta av dig din truckerkeps

Livet går sin gilla gång. Eller ogilla kanske. Det beror ju på om man gillar att allting går i ett precis hela tiden (plus att man kanske råkar vara lite bakis när det inte gör det) eller om man ogillar det. Jag vet inte riktigt var jag står, men jag tror att jag gillar. Jag har ju ändå känd från lajkat.se.

Sedan vi hördes sist har jag varit i Karlstad, Stockholm, Västerås och Gamleby samt varit hemma i Uppsala och bytt innehållet i väskan emellanåt samt försökt klämma in några timmars jobb här och där.

Karlstad och Stockholm präglades av flytt och Sambucaregn. Vi flyttade supporterklubbens lokal till Stockholm och det var oerhört svettigt. Sen firade vi det intensivt. Med Sambuca. I pintglas. Rimligt.

Sen åkte jag till Västerås, eller Irsta som numera gäller när ett besök hos Love och Kerstin står på agendan, och där hade vi en av våra temamiddagar. Vi har ju tidigare jobbat med vitt skilda inriktningar på kvällarna som "Ost", "Tyskland", "T" och "Bacon". Den här gången hade vi av oklar anledning landat i det luddiga Tema: Carlings (mycket sannolikt Hannes idé). Vi hade svårt att enas om vilken mat som var Carlings-kompatibel, men kom efter hårda förhandlingar överens om att det är mat som har svennebanankänsla och har ett ”skönt” engelskt sound; Sloppy Joes, Soft Taco och Cool Slaw (ett av mina bidrag *stolt*) är ett axplock.

Det var väl bara Cajsa som inte hade fattat temat riktigt. Hon gjorde hummus. Eller Hooomos som Hannes envisades med att säga. Yes, we had fun.

En annan pikant del av temat var att vi kom överens om att alla var tvungna att gå in på Carlings och fråga efter en ”schysst tisha” och sedan ta den första de rekommenderade. Det var bara jag och Hannes som faktiskt klarade av det uppdraget fullt ut, och vi spelade dessutom in spektaklet på mobilen. Jag kan säga att Socially Awkward Penguin-richterskalan slog i taket när jag fick följdfrågan ”Vad är en schysst tisha då?”. Jag skulle kunna lyssna på inspelningen igen för att få reda på vad jag sa då, men jag skulle må så dåligt av genans då och psykakuten är inte öppen så här sent. Hon i kassan lyckades som tur var inte lura på mig något mer. Jag var rädd att jag skulle komma ut med en sådan där keps med helt rak skärm som jag antar att man köper på Carlings.

Man kunde tro att vi efter det här omöjliga temat skulle välja en mer safe ingång nästa gång, men inspirerade av spelet ”Cards against humanity” där diverse mindre politiskt korrekta företeelser avhandlades bestämde vi oss för att välja varsitt kort från spelet och utifrån det välja mat. Jag fick ”teenage pregnancy”. Bra tema.

Jag kan också meddela att det har blivit rejäl islossning i de bilaterala relationerna mellan mig och Edith. Förra gången jag var där var stämningen framförallt från hennes håll mycket dålig men den här gången rultade hon till och med fram till mig och ville sitta i mitt knä. Så ni som är oroliga över att Putin aldrig kommer skärpa till sig – det finns hopp om lösning i alla konflikthärdar.

Förra veckan tillbringade jag i Gamleby på mitt tionde slöjdskolläger. Jag är så oerhört klar med de där veckorna nu, för det blir bara jobbigare och jobbigare av olika anledningar. Så det var av olika anledningar oerhört skönt att komma hem i fredags och åka till Hannes för att få rensa hjärnan tillsammans med honom, Sara och Peter med en saftig hamburglare och oroväckande många öl.

Vi fortsatte den inslagna vägen i lördags med att gå på Sirius och sedan köpa oroväckande många drinkar på Plock. Det var precis en sådan oansvarig helg jag behövde efter en löjligt ansvarsfull vecka på läger.


Nu laddar jag för att redan i morgon runda av denna vecka och ta valborgsledigt. Det blir dock inget traditionellt Uppsalafirande i år, för efter tio år får det vara nog. Äntligen känner jag mig mogen för att anamma Robert Lauls devis om att det bara är studenter, fyllon och amatörer som super på valborg. Jag drar till Norge istället.

Run to the hills

Den där inlandsisen. Ett riktigt as. Det var det enda jag klarade av att tänka på, när jag frustande som ett ånglok sprang upp för någon form av rullstensås vid Studenternas efter jobbet idag. Och inte bara en gång, utan fem gånger på ett ställe och sedan ytterligare tre gånger i en annan backe. Just det – backintervaller.

Allting började igår när jag och Oskar ”Hej, jag är gammal elitroddare och har varit fystränare för Storvretas innebandylag” Berg stod, höga på endorfiner, efter spinningpasset utanför Campus 1477 (det heter tydligen inte Campuz som jag alltid har trott – jävligt töntigt med s) när han nämnde att han skulle köra ”lite backträning” tillsammans med Rebecka ”Hej, jag brukar åka Vasaloppet och Vätternrundan lite sådär med vänsterhanden” Josefsson. Oskar tyckte att jag skulle haka på.
-Självklart, sa Axel ”Hybris” Asplund.

Så idag tog jag rygg på mina två kollegor och det började rätt behagligt i den försiktiga vårvärmen med lätt jogging som uppvärmning. Vi sprang ned till Studenternas och plötsligt stannade Rebecka och pekade upp i skogen där en backe med typ 85-gradig lutning tornade upp sig.
-Nu kör vi, hojtade hon käckt. Sisten till Sten Sture-monumentet är ett vildsvin!

Det var liksom inte läge att vika ned sig i det läget så det var bara att försöka att inte halka alldeles för långt efter, så mycket jag klarade av utan att mjölksyran konkurrerade ut de röda blodkropparna fullständigt. Det var något oerhört jobbigt. Inte riktigt en nära döden-upplevelse, men jag ska erkänna att jag var en bit in i den där tunneln med ljuset i slutet.

Att säga att jag joggade efter det där vore en överdrift. Jag stapplade ner längs Gula Stigen när de andra började jogga och bort till Slottsbacken där nästa etapp tog vid. Den var lite mer behaglig, trots allt. Lutningen var något mindre mödarbacksk så jag fixade tre maxlöpningar utan att fullständigt spricka. Men herregud. Herregud alltså.

Jag var slut som människa efter den där urblåsningen, men – man har aldrig ångrat ett träningspass. Inte den här gången heller.

Annars är det jobb igen som gäller efter ett fint påsklov. På skärtorsdagen hängde jag med Hannes, där vi drog en riktigt skön vinkväll över en bättre bricka ost och chark (och chips!). Alla indicier tyder på att det var extremt trevligt, särskilt det faktum att jag mådde oerhört dåligt dagen efter. Ingen kan ha lidit på en långfredag så som jag gjorde den morgonen.

När jag var klar med att må dåligt åkte jag upp till Avesta för att planera upp sommarens friluftsliv i Norge tillsammans med Mattias. Som vanligt storslagna planer – det kommer bli grymt. Förutom planering gick vi på badhuset och gymmade samt badade bubbelpool, kollade på när Arsenal vann en härlig seger och kollade på Hungergames 3. En lugn och avslappnad påskhelg.

Påsken var dock inte särskilt påtaglig. Det närmsta vi kom var att Mattias försökte färga frukostäggen med lökskal, men det enda som hände var att de vita äggen såg ut som bruna ägg. Påsk är ändå en riktig hittepåhögtid.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att hitta en lösning på det här problemet med rullstensåsar som vi är så många som har drabbats av den senaste tiden.

Här står jag som en annan docka

Tre elevfria dagar på jobbet - det är påsklov - har varit som en påse Samarin för en stresshalsbränna. Allt det där jag låg efter med är nu i fas och jag har dessutom hunnit med att ta långa fikaraster samt fått lyssna på när Jenny sjunger sånger om att rätta uppgifter samt andra mindre tydliga verser. Dessutom har vi pratat om vad som är mest gubbigt beteende (det blev oavgjort mellan att säga "nu är det mitt som är kvar höhö" när någon har tagit första tårtbiten och peka på resten av tårtan samt att säga "här är facit" när man länmar in sin tipspromenadtalong). Sådant har vi inte tid med under vanliga veckor - på gott och ont.

I helgen besökte jag Linköping. Tågresan ner hade Hannes, som också var med, och jag hajpat i dagar. Vi skulle nämligen dricka öl under den samt inleda på Stationen i Uppsala med en Brooklyn och en liten jäkel vid sidan av. Risken fanns naturligtvis för övertändning, men vårt upplägg höll perfekt.

Vi var både lite sega efter arbetsveckan så ölen och pinnen på stationen satt som en fläskläpp på en MMA-fighter. Stämningen efter det kanske den godaste sedan stämning uppfanns. Vi fick till och med sådan feeling att vi köpte en påse chips för 29 kronor på Pressbyrån. Den tog dock slut innan vi nådde Södertälje, så vi ångrade bittert att vi bara köpte en påse. Man ska alltid köpa två. Det är kardinalfel att bara köpa en.

I Linköping bjöd mamma och pappa på en bättre middag innan alla försökte inte somna framför tv:n. Pappa lyckades sämst, ingen skräll.

På lördagen tog vi en sväng på stan, men det var tämligen ospektakulärt. Det har inte hunnit hända så mycket sedan i julas, så den där vanliga vilsenheten över att Linköping inte längre ser ut som 2002 som jag alltid tror var inte lika påtaglig som vanligt. Den enda missen var att alla glömde bort att äta lunch, men det brukar jag inte göra när jag är ledig så för min del var det normalt beteende.

Den där uteblivna lunchen skulle jag dock få ångra för på kvällen åkte vi till Norrköping och tittade på Sven-Bertil Taube, och på Luis de Geer fanns inte direkt någon mat. När konserten började drabbades jag av ett blodsockerfall som kändes som att magsäcken hoppade bungyjump utan gummilina så när det blev halvtid var jag tvungen att hetsäta en skål jordnötter för att återfå någon form av energi (jordnötter = gubbigt beteende). Bortsett från att jag var svag av hunger så var det en trevlig konsert.

Efter Sven-Bertil åkte vi till pappas kollega som hade 40-årsfest. Både jag och Hannes kände oss mycket obekväma av hela situationen. Bara att vara på en 40-årsfest där vi knappt kände någon kan ju orsaka svår social fobi, men inte nog med det. Vi hade dessutom försatt oss i situationen, eller snarare hade pappa försatt oss i den, att lova att vara med och sjunga. Pappa skulle sjunga sin gamla känd från tv-hit "Här står jag som en annan docka" och hade frågat oss vid något svagt tillfälle om vi kunde vara med och köra. "Ja, det är klart" sa vi då, utan att tro på att det skulle bli av eftersom 90 % av alla planer vi normalt sett gör upp går om intet.

Det var obekvämt för mig, men när jag såg att Hannes inte ens klarade av att se det roliga i situationen utan på allvar satt och skakade på huvudet och led över en tallrik plockmat släppte det för mig. Det var som att vara svårt bakis men träffa någon som är mer bakis - det går liksom över då. Hans lidande var för roligt att följa för att jag skulle kunna fortsätta vara obekväm, trots att jag förberedde mig på att vara typ den där snubben som lika skamlöst som humorlöst showade för oss i en trädgård i Lysekil för snart två år sedan.

Vi skötte oss dock hyfsat. Jag sjöng bara fel två eller tre gånger och pappa fick dessutom dra ett extranummer. När vi var klara fick Hannes något vilt i blicken och gick raka vägen in i köket. Där tog han ett mjölkglas, fyllde det med vitt vin och svepte det efter konstens alla regler. Då menar jag inte svepa som i att dricka oroväckande fort, utan svepa som om det stod ett helt alkoholromantiserande festivalcamp i köket och hetsade rytmiskt "Hannes! Hannes! Hannes!" samtidigt som de klappade takten.

Det blev en rätt trevlig fest efter det. Vin har ju den förmågan. Vin och musikquiz.

Det enda vi gjorde på söndagen var att åka hem. Stämningen på tåget var dämpad, men det blev rätt kul ändå till slut då vi började skicka olämpliga Snapchat-meddelanden till varandra. Jag tror att jag äntligen har fattat vad man ska ha Snapchat till. Att vara politiskt inkorrekt.

Nu ska jag fokusera på att vara ledig. Fem dagars påskledigt väntar och jag har som vanligt storslagna planer. Ingen av dem inbegriper dock ägg.

Före.