It's been a hard day's night

Det tydligaste tecknet på att jag har en bra arbetsdag bakom mig är när jag larmar av och larmar på samma dag. Kommer först och går sist. Jag antar att det är så det är att vara vaktmästare. Jag skulle bli en bra vaktmästare tror jag. Larmet har jag koll på, så nu behöver jag bara lära mig laga saker samt hur man svärande klättrar upp på tak och hämtar ner fotbollar. För tionde gången samma månad. Jävla ungar. Och så ger ni faen i att röka vid luftintaget till lärarrummet.

Jag börjar se upploppet nu efter en ganska galen treveckorsperiod. Det har inte funnits många ögonblick när jag har kunnat sätta mig tillrätta framför datorn och bara slentriankollat på en säsong av Parks and recreation. Någon timme här och där är allt jag har unnat mig. 

Tro nu inte att jag gnäller, för detta är fullkomligt självvalt. Jag har valt att åka till London två gånger och till Karlstad en gång och jag har dessutom valt att vara ute på en massa dumheter och snällheter på kvällarna.

Jag och Bäckström genomförde till exempel det nya millenniets sannolikt sämsta badmintonmatch förra veckan. Fyrisfjäderns (SM-guld! Easy! Easy! Easy!) scouter på plats i hallen blev så upprörda över scenerna som utspelades på vår bana att de enligt uppgift har anmält oss till svenska badmintonförbundets disciplinnämnd. Överreaktion kan jag tycka, men det får jag väl ta med nämnden på min hearing. 

Det var ett exempel på en snällhet. Jag har också gjort dumheter som att gå och dricka öl på mitt på en vardagskväll. Bara sådär. Tur att jag ska börja mitt nya liv efter påsk och börja träna inför säsongens motionslopp. Eller så börjar jag det nya livet efter Tallinnresan runt första maj där. Eller efter FA-cupfinalen. Fast då är det bara två dagar kvar till Blondomloppet. Det återstår att se. Kanske väntar med nya livet till 2015 istället.

I helgen var jag alltså i London igen. Det var mycket trevligt igen. Jag skrev om matchen här, så den behöver jag inte gå in på mer. Det enda jag skulle vilja addera till den berättelsen är att det var väldigt kul att se mina egna reaktioner vid Arsenals mål och chanser då jag och Lander syntes ganska tydligt i bild från läktaren. Jag tror att jag behöver slappna av lite på matcherna. Det är min slutsats efter att ha närstuderat de sekvenserna.

Efter matchen i lördags insåg vi att vi numera är över 30 år gamla, så vi orkade inte dricka 300 pints var som när det begav sig. Bättre att ta två-tre pints och ett par Sambucca och sedan äta chips på hotellrummet istället. 

På söndagen gjorde vi en modest utflykt till Ashford för att köpa märkespikéer och milkshake. Pikéerna var löjligt billiga och milkshaken var äcklig. Kanske för att Lander hade dragit upp förväntningarna på den under typ fyra timmar. Det lär ta ytterligare fem år tills jag beställer en sådan igen. Men det var kul att se Ashford ändå. 

Igår var det hemfärd, och den var precis så oinspirerade som hemresorna brukar vara. Tänk bara hur den kommer kännas från New York i sommar (ja, Arsenal ska ju dit och spela träningsmatch, klart jag ska dit). Kan de inte komma på något sätt att göra hemresan lika inspirerande som ditresan? Det är 2014 liksom, någon borde ha styrt upp något vid det här laget. Någon mindre farlig drog eller så.

Tisdag och onsdag har jag ägnat mig åt elevfritt jobb och jag har sällan fått så mycket gjort. I slutet av dagen satt jag och pysslade med saker som jag bara i min vildaste fantasi har kunnat föreställa mig att jag skulle hinna med. Och min fantasis vildhet ska inte underskattas.

När jag kommer tillbaka till jobbet på tisdag kommer jag ha noll saker i rättningshögen, resten av terminens åtta veckor grovplanerade och inga nationella prov kvar. Nedförsbacke, anyone?

Men nu blir det påsklov. I morgon ska jag sova tills jag vaknar för första gången sedan mitten av mars. Enligt Svenska Spels senaste odds är chansen att jag vaknar klockan 7.30 spelbar till 1,03 gånger pengarna.

Edit dagen efter: Jag vaknade klockan 06.00. Hade glömt stänga av alarmet på mobilen. Hatade allt just då.