Josefin ringde i torsdags och skällde ut mig för att jag inte har uppdaterat här på ett par veckor så det är bara att krypa till korset (eller till sängen, som Kicken brukar säga), ställa sig med mössan i hand och be om ursäkt. Jag vill dock poängtera att jag redan i programförklaringen till den här bloggen uppgav att mitt förhållande till begreppet regelbunden uppdatering är mycket oortodoxt. Det är lite luddigt sådär, ungefär som makarna Underwoods förhållande i House of Cards.
Jag skulle vilja doppa tån på några ställen i den virvlande vårflod som har varit mitt liv sedan vi sist talades vid. Vad passar då bättre än att först känna sig för där gårdagens flod möter dagens hav? Just det, vi börjar med den just förbiflutna helgen.
I lördags begav jag mig, en timme för sent på grund av ett missförstånd mellan mig och min förmåga att läsa SMS, till Björn. Han firade 30-årskalas i stor stil och det var kul att träffa en del profiler från pluggtiden igen. Det var också många typ kollegor där, det vill säga folk som delar arbetsgivare, eller rättare sagt samma huvudman som jag. Då kan man prata företagslingo, vilket vi tycker om men alla andra tycker är mer ointressant än att se Sheffield Wednesday-Charlton i FA-cupen. (Dålig jämförelse, man är ju dum i huvudet om man tycker den matchen är ointressant.)
Vi hängde hos Björn först, mitt lag vann så klart frågesporten, innan vi larvade ner på stan till Basilico. Björn började redan här få lite gamnacke, kanske på grund av anspänningen och säkert i kombination med en viss högriskkonsumtion av diverse rusdrycker. Vi andra njöt dock av maten och många av oss av sällskapet.
Till slut slutade Björn ha gamnacke, men utvecklingen gick åt fel håll för snart var den enda nacke han sportade i klass med den Ludvig XVI visade upp på Place de la Concorde i Paris den 21 januari 1793 (Källa: Internet). Så han gick hem, och det ledde till den smått surrealistiska upplevelsen att folk höll födelsedagstal till en person som inte närvarade. Men till skillnad från den franske kungen kom Björn tillbaka från de döda och anslöt när några ur vårt glada lag hade tagit festen vidare till Katalin. Tung och oväntad comeback.
Söndagen ägnade jag uteslutande åt att titta på säsong två av House of Cards. I OS är alla ändå dopade. Det var verkligen inte läge för mer ansträngande aktiviteter än så.
Även förra helgen var det samkväm hos Björn, men den gången - inte mindre uppsluppet - i mindre sällskap. Karl var i stan med familjen, så då passade vi på att umgås med Björn och Elin och Elins mamma innan jag, Karl och Lill-Esh hängde på Pipes of Scotland ett tag och spelade Flappy Birds. Min high score: 1 (ett). Skitspel.
Det har passerat ett sportlov här, men det märktes inte så mycket i och med att jag jobbade alla dagar utom fredagen. Det är ganska skönt att jobba på loven, för jag får undan en massa jag-borde-ta-tag-i-saker och det minskar stressen inför kommande veckor. Och man hinner fika lite längre, vilket jag knappast är bortskämd med normala dagar.
Jag tror att vi lämnar vårfloden där och tar på strumpor och skor. Än är det vinter kvar, säger mor. Eller det vet jag inte om hon säger för jag har inte pratat med henne på ett tag, så jag får ringa och kolla vad hon tror. Hon har ju ändå rätt bra med kontakter på SMHI i och med sitt jobb, så det känns som att det är rätt person att fråga.
Allt är förlåtet! Du är bäst! /St.John
SvaraRadera