Stad i ljus

Precis som ni gillar jag att väga för- och nackdelar mot varandra. Det är en aktivitet som är i samma härad som listor, och då det kan inte finnas många därute som ogillar listor är av allt att döma antalet å-ena-sidan-å-andra-sidan-haters lika försvinnande få.

Nackdelen med att så många av mina kompisar från studietiden har lämnat Uppsala är att de logiskt nog inte längre bor kvar i staden, men fördelen är att jag väldigt ofta får möjlighet att åka och besöka dem i olika delar av Sverige och Skandinavien. Bara i år har jag hunnit med Östersund, Köpenhamn och nu senast Sundsvall, eller Sönnsvall som jag tycker att staden heter i folkmun. Jag bokade in den resan lite spontant tidigare i höstas sedan Josefin övertygat mig om det förträffliga i den idén, och när Becks hade slutat vara bitter över att vi råkade glömma bort att säga till henne om resan bokade hon också. Vilket gäng som samlades.

Jag tog tåget upp i fredags och efter att ha drabbats av ett svårt skräckhugg när det lät som  konduktörspersonen sa att det inte fanns någon bistro i tågsetet, såg jag en medpassagerare komma med en klassisk SJ-Mariestadslångburk och kunde andas ut. Eller först joggade jag till kiosken och köpte två öl, och sedan andades jag ut i en belåten fredagssuck så djup att den fick Marcel Proust-sällskapets föreläsningar att framstå som Sean Banan inuti Seanfrika.

Framme i Medelpad bjöd Josefin på sin klassiska tacogratäng som blev legendarisk redan på Höganäsgatan för tio år sedan. Colin åkte på lan, och Josefin skulle söva yngsta dottern Abigail så medan jag väntade på Becks fick jag sällskap av storasyster Polly. Hon vann "Vem där?" även om reglerna verkar ha ändrats en hel del i det där spelet sedan min tid som fritidspedagog, medan jag tog hem "Piraten i tunnan" (tror jag i alla fall, för jag antar att man vinner när piraten hoppar upp? Eller är det tvärtom? Känns som att jag inte borde ha kört in-your-face-rutinen så där intensivt när jag tänker efter).

När Becks väl dök upp med sitt tåg - hon ville inte åka samma avgång som jag tog på grund av "inte fan åker jag något skabbigt intercitytåg" - och Colin tröttnade på att lana spelade vi Cards against humanity - den vet jag i alla fall säkert att jag vann - och sedan blev alla fredagströtta och somnade i olika delar av huset.

Nästa morgon hade vi alla en tydlig plan. Dagen skulle ägnas åt att se Arsenal-Tottenham. Och med alla menar jag jag, för när allt kom till kritan var det bara jag som tyckte att det var en skitbra idé och det slutade med att jag halkade ner (ingen hade meddelat mig att Sundsvall ligger i Norrland så mina Adidas var något bakhala på de blankspolade gatorna) till O'Learys och såg första halvlek själv innan de andra slöt upp i halvtid. Arsenal vann så alla var väldigt glada, för vem vill se Tottenham vinna något?

Vårt nästa mål var att se Sundsvall tända alla stadens ljus i vintermörkret samt se när staden utsågs till Sveriges vackraste stad av en arkitektförening (som tydligen inte hade besökt vare sig Uppsala eller Stockholm). När ljusen tändes så klev dessutom Tommy Körberg upp på scenen och drog sin gamla schlager Stad i ljus samtidigt som ett fint snöfall började singla ner över torget. Man kan bli gråtmild för mindre. När Tommy sedan följde upp med Fattig bonddräng blev allting än mer perfekt. Där, i en av Sveriges femtio vackraste städer som jag har utsett den till.

Senare på kvällen, när snöfallet tilltog, gjorde vi (den vackra) stan. Vi inledde på Apa där de hipstrade fram såväl Mikkeller-ipor som goda hamburglare och sedan gick vi vidare till Menageriet för en klart godkänd Lynchberg Lemonade. Efter det pulsade vi över torget och gick via en snabbtitt på Knaust berömda trappa till en annan trevlig bekantskap, Rå, för att ta en ny drink. Den här gången blev det en passionsfruktshistoria, och det gav mig tillfälle att övervinna demonerna från den famösa drinken "15.00" som jag och Oskar i ett infall av genial mixologanda blandade till på Hultsfred 2001. Den bestod av en del koncentrerad passionsfruktsjuice och fyra delar sprit serverade i en tom ölburk. Effekten av den blev ett mycket kortvarigt tillstånd av fest som följdes av en längre siesta där vid tretiden eftermiddagen. Om det nu räknas som siesta när man kliver ut från tältet 24 timmar senare. Sedan dess har jag känt viss avsmak när jag har känt av doften av passionsfrukt inom en radie av 40 kilometer. Och med viss avsmak menar jag nu-munkräks-jag-stämning.

Men den här passionfruktsdrinken var bara god, så jag är tydligen över det. Love borde alltså kunna dricka päronlikör och alla andra likörer han tittade lite för djupt i när det begav sig vilken dag som helst. Anar jag konturerna av en likörprovningkväll i Lambohov i jul? Jag tror minsann det.

Sedan fick jag sug efter att gå till ett ställe där man känner sig lite, lite rädd, sådär som jag kan få när det är för många alldeles för trevliga ställen i rad så vi bröt upp och gick till Gambrinushallen, ett fint restaurerat ölcafé. Det började bra när en kille försökte erbjuda mig knark, men sedan urartade allting i väldigt god stämning när det bjöds på liveband samtidigt som alla livebandets estetkompisar hängde med varandra på ett härligt ungdomligt sätt. Så vi fick avsluta kvällen där. Jag tyckte att vi skulle gå över gatan till kasinot och sätta våra gemensamma sista slantar på grönt, men jag blev avrådd. Trist, för jag hade en lika bra känsla där som jag hade på Platå i Linköping i oktober 2001 när jag kammade hem hela 600 kronor på rouletten. Synd att man inte har spelat mer i sina dagar. Jag hade varit miljonär vid det här laget med samma flyt som den kvällen.

Söndagen ägnades åt en hel del soffhäng innan Josefin och Colin styrde upp en grym Sunday roast så att jag mätt och rejält belåten kunde sjunka ner precis bredvid muffinskorgen i kupén och rulla hemåt efter en mycket härlig helg i en av Sveriges vackraste städer. Det kan jag ändå gå med på.

You listen to it twice 'cause the DJ is asleep

Så var var jag? Just det - tupplur.

Den blev gedigen.

Idag har jag ägnat mig åt att fira att vi redan är mer än halvvägs genom november. Det var ju faktiskt inte så farligt (så här långt) i år, bortsett från när jag var ytterst nära att avlida i en halkolycka. En trappa precis utanför jobbet följs av ett förrädiskt medlut och där var det glashalt häromdagen. Endast min mytomspunna balansvätska i inneröronen räddade mig från ett hemskt och mycket förnedrande slut.

Hittills tycker jag att november 2017 har varit en trevlig bekantskap. Jag har träffat både Tord Grip och Gianluigi Buffon, och även om jag mest vinkade till tog kort på Buffon från håll så var båda så gentlemannamässiga som ryktet säger. Grip har jag i och för sig träffat förut, men trots att det bara var tio-tolv år sedan så kände han inte igen mig. Åren har väl slitit hårdare på mig, antar jag.

Jag var på fotboll när det hände, årets 54:e livematch (vilket är få om man jämför med Lander och Backevik, men så räknar de också matcher som de bara har sett 15-20 sekunder av så jag vet inte om man ska ta deras statistik på fullaste allvar), och det var Sverige som spelade och slog Italien med 1-0 på Kompisvallen. Det var riktigt fint att gå på landskamp med sådant bra tryck på läktaren och så bra spel. Kul med VM också. Fast fotboll är ju kul oavsett nivå om det så är VM-kval eller VP Uppsala mot Bälinge i division IV. Jag gillar all fotboll (utom Dalkurds).

I helgen besökte jag också Irsta. Det var ingen fotboll på agendan, men väl fyraårskalas och en klassisk temamiddag (Tema: Medelhavet). Det borde ha varit tema efterfest eftersom vi åt kebab och pizza och sådant, men varför vara så petig? Huvudsaken var att vi hade kul, fick dricka lite öl och att ingen kräktes. Inte ens Sara gjorde det den här gången.

Jag fick också möjligheten att lära Elis litegrann om att teckna. Tyvärr fanns det ingen gouache, som är mitt weapon of choice när det gäller bild och form, men som de flesta vet är jag inte så dum på blyerts heller. Jag visade honom hur man ritar en lastbil som kör apelsiner och jag fick en hel del ovationer även från den del av hushållet som inte faller under kategorin barn. Å andra sidan är det här med ironi en riktigt djungel.

Annars jobbar jag på med mina yrken. Skolterminen har varit till belåtenhet och vår årliga spelning med personalbandet på den klassiska personalfesten fredagen innan höstlovet innefattade en låt av Kjell Höglund så det var ju ett life goal uppfyllt om något. I supporterklubben har vi just smällt ihop nummer 74 i Kanonmagasinet och då är jag alltid lite extra nöjd.

Nu ska jag ta en ny tupplur tror jag.

Se på mig

Äntligen är det dags för den årliga hyllningen till folkhemshjälten Gustav Möller. Tveklöst den mest gedigna socialminister det här landet har haft. Det är väl bara Anders Sundström som utmanar, men då han bara innehade den portföljen i 19 dagar tycker jag inte att det är rimligt att ens nämna honom. Så vi stryker detta.

Jag inledde min semester precis enligt målbilden. Dels hade jag under första dagen igår, trots den överhängande risken att misstas för en norrman, bara kläder i funktionsmaterial på mig, och det är också ambitionen för hela den här sommaren. Jag ska ändå inte på något bröllop i år, så det finns potential. Dels drabbades jag också av den obligatoriska slappna-av-tröttheten. Efter att ha varit vaken i några timmar då jag hann med att ta en promenad till Sirius förmiddagsträning samt städa lite och äta frukost, kunde jag med gott samvete gå och lägga mig och ta en tvåtimmars tupplur. Jag gissar att det var detta Gustav Möller såg framför sig där på 30-talet.

Precis som vanligt har det varit en intensiv läsårsavslutning. I år har jag visserligen inte släppt några nior, med allt av emotionella slaggprodukter det innebär, men det är alltid utmattande att dra ett läsår in i kaklet. När det var två veckor kvar till skolavslutningen började jag räkna dagar, och när det var en vecka kvar räknade jag timmar. Det var visserligen bättre än förra läsåret, för då började jag räkna ner veckor när det var 29 veckor kvar av läsåret. Exklusive loven. Jag tror att det var i november. Det har med andra ord varit ett något mindre ansträngande år det här varvet.

Skolavslutningen för två veckor sedan var en succé, men fråga inte mig. Fråga Jan Johansen. Just det, Se på mig-Jan. Eller Janne, som vi som är bekanta med honom brukar säga. Det årliga lärarframträdandet bestod i år av George Harrisons fina bit Here comes the sun, och Janne, vars bonusdotter slutade nian nu, kom fram efteråt och tackade mig för sången. Han tyckte att vi på scenen hade gjort det bra. Sedan pratade vi lite om våra riders och om Kjell Höglund. Ni vet sådant som vi artister snackar om när vi ses. Eller det vet ju inte ni som inte är artister, men nu vet ni vad vi artister brukar snacka om efter att vi har kändishälsat på varandra.

Jag skulle också vilja diskutera det faktum att jag under den senaste tremånadsperioden sedan vi senast sågs här och pratade om mig (det bästa jag vet) är att jag har blivit allergisk. Björk har blivit min största fiende sedan Ruud van Nistelrooy i början av 00-talet. Då menar jag inte hon från island som jag skippade att se på Roskilde 2003 för att jag hade överdoserat koffeintabletter och hellre ville ligga utanför tältet och titta på granncampet som hade kalsongfest, som gick ut på att alla stod i kalsonger och hoppade samtidigt som de skanderade KALSONGFEST KALSONGFEST KALSONGFEST (ända tills en tysk kom förbi och de bytte till UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST). Inte hon alltså, utan trädet.

Jag har svårt att se vad mänskligheten tjänar rent evolutionärt på att vi är allergiska mot träd och växter. Den här oväntade utvecklingen har påverkat såväl mitt allmäntillstånd som min träning. Där i mitten av april började jag, efter några fina månader, snegla på Charlotte Kallas sommarupplägg för att få inspiration, men efter att allt pollen började hata mig är jag tillbaka på nivån där Gilbert Grapes mammas träningsschema känns mer rimligt. Det gjorde att min, Thylwes och CH:s placering på årets triathlonstafett blev sämre än förra året, och det var knappast deras fel. Trist när till och med naturen motarbetar mig.

Annars har jag hunnit med ett par Londonresor, träffat Emmanuel Petit, surrat lite med Niklas Bush Thor och hälsat på Super-Dragan Kapcevic samt vunnit FA-cupen. Inte jag då, men Arsenal och det är härligt att man då och då faktiskt får njuta av att vara Arsenalsupporter. I dessa tider när alla älskar att håna oss är det rätt skönt att vinna en titel och på så sätt köra en gedigen tvåhands-fuck-you till alla haters.

Trots att det har varit elevfritt de senaste två veckorna har det ändå varit superintensiva veckor, för jag har haft fullt upp även på kvällarna. Om det inte har handlat om korpmatcher och jobb med supporterklubben så har det varit avslutningsfester och Visingsöfester att hantera. Dessutom tillbringade jag tre timmar i Finspång av alla jävla ställen i söndags för att Backevik och Lander ville se en divison tre-match där. Jag tycker oftast att det är roligt med groundhopping, men när det kommer till groundhopping i Finspång är jag beredd att göra ett undantag. Inte vann jag minigolfen vi lade in som tidsfördriv innan matchen heller, men det är inte så lätt att vinna när hål 18 har utsatts för mordbrand.

I måndags var jag på Gröna Lund och såg First Aid Kit efter jobbet. Det var en fin spelning, och systrarna Söderberg börjar bli så pass rutinerade nu att de till och med låter hyfsat säkra under mellansnacket. Jag måste dock undra lite varför Gröna Lund inte vill att folk ska kunna köpa en öl innan konserter, för det var så mycket folk i varje kö att trängseln framför ölställena fick trycket framför baren på Östgöta Nation när det begav sig att framstå som gågatan i Bollnäs en måndagskväll under industrisemestern. Det hade aldrig varit accepterat i USA. Man kan säga mycket om USA och mänskliga rättigheter, men det är fan inte svårt att få tag på en öl i samband med evenemang där. UNESCO, eller vilka det nu är som håller i sådant här, borde göra en insats. Eller socialdepartementet kanske skulle ta och göra en minnesvärd insats för första gången sedan Gustav Möllers tid. *skriver vit kränkt man-mail till Annika Strandhäll*

Idag tog jag en gedigen tonårssovmorgon innan jag gick till Löten för att kolla på träningsmatch mellan Sirius och Örebro. Det var kul, för Sirius vann med 1-0. Alltid fint med lite groundhopping som jag brukar säga.

Nu blir det spännande att se vad resten av semestern har att erbjuda. Kan man kanske hoppas på en tupplur?

När Stockholm kysser mig på kinden

Jag har aldrig känt mig som stockholmare. Det har hänt att folk från andra delar av landet, som inte har förstått att Uppsala ligger nästan tio mil norr om huvudstaden, har generaliserat in mig i den kategorin, men då har jag alltid värjt mig. Jag är inte stockholmare. Inte för att jag tar det som en förolämpning - utan för att jag inte känner mig som det.

Terrorattacken i fredags fick mig att fundera runt det där. Jag tillbringade hela fredagseftermiddagen och kvällen i ett töcken framför tv:n när det utkristalliserades vad som hade hänt på Drottninggatan. Det var kusligt bekant efter att på samma sätt ha följt utvecklingen i Oslo, Paris och London. Känslan av en värld som rämnar. En kvävande rädsla. Att det inte kommer bli bra igen. Men ändå var det något som väcktes i mig. Jag kan inte kalla mig stockholmare, men Stockholm är fortfarande min stad.

Jag har besökt Stockholm så länge jag kan minnas. Ta en hockeymatch på Globen och det overkliga i att få äta på McDonalds som sjuåring. Ta fotbolls-EM -92. Det privata studiebesöket på Dramaten. Gröna Lund. EM-finalen i handboll. Ta Leonard Cohen 2008. Derbyn på Råsunda. Ta utsikten från Mosebackes uteservering en sommarkväll. En båttur i skärgården. Halvmarorna. Ta ett firande av en FA-cupseger med Arsenal Sweden-gänget. En kickoff med jobbet. Ta en öl på T-Centralen i väntan på tågbytet.

Det finns ingen stad jag har återvänt till så ofta, och alltid kommer återvända till igen. I fredagskväll kändes det dock inte så. Varför skulle jag åka till en stad där jag skulle riskera liv eller hälsa bara genom att gå på gatan? Som tur var hade Indra bjudit in till födelsedagskalas igår, och jag bestämde mig ganska snabbt att jag skulle dit trots allt. Ingen jävel ska komma och bestämma över var jag ska åka eller inte åka.

Så även om att magkänslan trots min övertygelse sa något annat satte jag mig på tåget igår eftermiddags och klev av på T-Centralen. Det föll sig så att jag passerade den overkliga scenen vid Åhléns och trots den mörka kulissen kändes blomsterhavet och den dämpade folksamlingen framför det värdiga tillfället. Jag bestämde mig för att ha en trevlig och rolig kväll med vännerna - precis som vi alltid har. Så blev det.

När jag i vanlig ordning joggade från festen för att hinna med sista tåget hem hade avspärrningarna på Drottninggatan lyfts. Vid ett första ögonkast såg det ut som att ingenting hade förändrats jämfört med de hundratals andra gånger jag har gått där, men detaljerna talade sitt tydliga språk. Hjulspår på marken. Blommor och ljus på en kvarlämnad landstingsfilt. Ett krossat skyltfönster och skyltar som hängde på sned.

Det är bilder som kommer finnas kvar. Men jag gick trots allt Klarabergsgatan ner mot T-Centralen med en bättre magkänsla än när jag kom till Stockholm sju-åtta timmar tidigare. Jag är ingen stockholmare, men Stockholm är min stad. Det har aldrig varit tydligare för mig än den här helgen.

Hurts, oh it hurts, really hurts in the middle of the night

Du vet ett sådant där fiskspa där man stoppar ner fötterna i ett akvarium och låter små fiskar nafsa runt och äta upp död hud och förhårdningar och sådant? Tänk dig den typen av fiskspa, men istället för små söta fiskar av märket Garra Rufa så är det pirayor med rakbladsvassa tänder och istället för nafsande så tuggar de maniskt och istället för död hud på fötterna är det all muskulatur på överkroppen som utsätts för behandlingen. Tycker du det låter skönt? Isåfall är bodypump något för dig.

Tina hade tjatat på mig i typ ett halvår om att jag skulle hänga med på pump (som jag brukar säga) och till slut hade jag inga ursäkter kvar och bokade in mig på hennes favoritpass på tisdagskvällen. Jag ångrade mig hela eftermiddagen, sådär som man gör när man vet att man ska utsätta sig för något som gör att bekvämlighetszonen bara är en liten prick i fjärran. Jag försökte verkligen känna efter - var jag inte på väg att dra på mig en förkylning? Men i och med att jag efter min karensdag i januari är klar med sjukdomar för de kommande fem åren kunde jag inte skylla på det. Det var bara att motvilligt släpa mig till gymmet.

Jag har nog aldrig sett Tina och Lotta (eller "Tombola" som jag envist och med blandad framgång försöker etablera på jobbet - och med blandad framgång menar jag en mix av dålig och jättedålig) så lyckliga när jag osäkert som en elev på första skoldagen klev in i Lilla Salen. Tina gav mig gediget stöd och hämtade arsenalen av vikter och stepupbrädor man behövde för att genomföra passet medan jag stod och kliade mig i huvudet och fick skäll av tjejen bredvid för att jag var i vägen.

Sedan var det bara att försöka hänga med när det började pumpas med stången. Helt otränad är jag ju inte, men jag kände omgående att jag skulle få kämpa. Den ena muskelgruppen efter den andra betades av i raskt tempo och hela tiden med en aning för många repetitioner för att jag skulle orka fullt ut. Jag kände mig så oerhört svag när jag stod och darrade i armarna som om jag höll föredrag på högstadiet medan tjejer som väger hälften av vad jag väger stod och jonglerade med tiokilosvikter runt omkring mig.

Även om det var jobbigt, så tyckte jag att det var kul och det kändes verkligen att kroppen hade fått sig en rejäl omgång. Endorfinstinn kunde jag åka hem och fortsätta leva som ett fysiskt praktexemplar genom att äta broccoli och fisk till kvällsmat.

Sedan kom natten. Som en en örfil.

Första gången jag vaknade var klockan ett. Det väcktes många frågor på en gång, men den mest centrala var "Varför har något huggit mig i axeln med en morakniv?". Det var bara att rulla ur sängen, spontant börja skratta åt hur ont jag redan hade fått och sedan leta upp första bästa karta Alvedon och därefter leka Pez med tabletterna och kasta dem i ansiktet på mig själv.

Sedan kom, efter ytterligare någon vaken period under småtimmarna med frågestund om till exempel varför jag hade gått och lagt mig för att sova på en spikmatta (en riktig, ingen sådan där töntig av plast), dagen. Som ett rak höger.

Om det hade gjort ont på natten så var det givetvis ingenting mot det som väntade på dagen. Jag hade stora svårigheter med saker jag normalt sett tar för givet. Att borsta tänderna. Att duscha. Att ta på mig rocken. Att öppna en app på mobilen. Allt var förenat med små elaka blixtar av smärta som sköt genom kroppen.

Sedan kom natt två. Som en uppercut i solar plexus.

Jag vaknade förvirrat upp vid tvåtiden och ställde mig själv frågor som "Varför sover jag i en järnjungfru?" innan jag kom till sans. Nu var det inte roligt längre. Jag gick ännu en gång upp för nytt Alvedontifo och tömde en tub smärtnedsättande gel över mina armar. Sedan ägnade jag en kvart åt att hitta en sömnposition där det inte kändes som att någon stod och svetsade på min kropp innan jag kunde somna om.

Men det var en barnlek jämfört med dag två-träningsvärken. För dagen kom ju. Som en pungspark. Med stålhätta.

Dag två-träningsvärken är ju som alla vet det mest vidriga naturen har uppfunnit (det är möjligt att det faktum att jag just har gått igenom en dag med dag två-träningsvärk påverkar dess topplacering på världsrankingen över naturens mest vidriga uppfinningar i nuläget) och jag vet inte riktigt hur jag har lyckats hantera den utan att gnälla mer än vad jag faktiskt har gjort. Jag har aldrig varit med om något liknande. All annan träningsvärk jag har upplevt har varit en smekning i jämförelse nu när pirayorna sitter och tuggar på mina muskler som om de vore hundleksakar. Finmotoriken har fullständigt lyst med sin frånvaro, och på eftermiddagen råkade jag ramla in i en vägg och tryckte sånär igång brandlarmet. Tur att plastskyddet satt på säger jag bara.

Det här är första gången jag på allvar har börjat ifrågasätta Aspeqvists klassiska idiom "man har aldrig ångrat ett träningspass", för frågan var om inte detta var undantaget som bekräftar regeln. Samtidigt säger de ju också, eller snarare tatuerar in, "No pain - no gain" och med tanke på all denna pain så måste det ha blivit oerhört med gain också.

Aldrig mer, tror nu säkert ni att jag kommer att säga. Men det gör jag inte. Jag har redan bokat nästa veckas pass. Ibland ifrågasätter jag faktiskt huruvida jag är ett geni eller inte.

We're ugly, but we have the music

Ska vi ta och skaka liv i 2017 en gång för alla? Nu när det vidriga laminat av is som har inkapslat Uppsala i alldeles för många månader börjar skrumpna ihop och flagna iväg i vinden är det hög tid. Dessutom fick jag storartad inspiration efter gårdagens Leonard Cohen-hyllning av First Aid Kit med vänner på Dramaten som jag och Becks var tillräckligt begåvade för att lyckas köpa biljett till. För en gångs skull köpte jag biljetter direkt när de släpptes, istället för det amatörmässiga och orimligt ofta återkommande "äh, det finns nog kvar i morgon - jag går och lägger mig i soffan och stirrar på GIF:ar i min mobil istället".

Det var en föreställning som kändes skräddarsydd för mig, för jag vet inte riktigt vad som ska toppa att se Annika Norlin sjunga Hallelujah understödd av First Aid Kit. Ett äkta hattrick på något sätt. Hade de skohornat in Dennis Bergkamp på något vänster också så att han hade kunnat ta tersen där i Hallelujah-partiet hade jag varit redo att dö med gott samvete nu.

Dessutom var Frida Hyvönen, en annan gammal favorit, med på ett hörn, och rev av Everybody knows på ett väldigt hyvönensk sätt. Det gällde för övrigt för alla arrangemang - artisterna gjorde dem till sina samtidigt som respekten för Cohens texter och toner vibrerade ut ända till rad åtta på parketten.

Det blev en mycket värdig hyllning till en av tidernas bästa poeter och artister. Jag blev genuint sorgsen i höstas när Cohen med kuslig tajming valde att knyckla ihop sitt sista ciggpaket, tömma den sista vinpavan och tysta sin gyllene röst samma vecka som Donald Trump valdes till president. Ett tecken i en många gånger dyster tid, eller som Cohen själv sjunger: "I've seen the future, brother - it is murder".

Men innan vi deppar ihop fullständigt över sakernas tillstånd får vi fråga vår inre framfrustande ryttare från Rohan: "What news from the Mark!?". Och då kan ju vi som en kanske inte lika högrest, och något mindre stolt, Eomer svara på det.

(Kanske inte en övergång som Anders Eldeman hade godkänt, men vi är också rostiga vad gäller den här typen av skrivande och i våra mailkontakter med föräldrar till eleverna, som ändå får räknas som den försvarliga delen av vårt författarskap numera, är det tydligen eftersträvansvärt att hålla nere eventuella referenser till Tolkien till ett minimum, så det är kanske inte så konstigt att vi spårar ur när vi får skriva så här fritt igen.)

I en första tanke så tycker jag inte att det har hänt så mycket nytt, men börjar jag bläddra i kartoteket över vintern -17 så ser jag att det finns lite att uppmärksamma trots allt. Vi kan väl börja med att redan nämnda Becks gick och gifte sig i februari. Det var en hemlighet för många, så när Becks plötsligt bjöd in till fest hade jag redan gjort upp planer för helgen. Emma, som var invigd i ränkerna, skickade dock ett par meddelande med inte alls särskilt subtil underton om att jag nog kanske eventuellt skulle ta och fundera på om det inte var en bra idé att möjligtvis överge de där planerna ("Tror att det är något stort på g. [...] Hon har liksom pratat om det här lite för mycket för att det bara ska vara en vanlig middag."*)

Så istället för att åka till Stockholm och se Arsenal förlora igen gick jag på bröllopsmiddag, och det var ju minst sagt festligt. Jag hann ju inte förbereda något tal, så det ska jag ta i något annat passande sammanhang. Men om jag hade hållit ett tal där och då hade det kretsat runt hur allting hade sett ut om min första förslag på smeknamn på Rebecca där för drygt tio år sedan hade gått igenom granskningen i engelskgänget. Folk tyckte att Elisabeth Herion Sarafidis, som jag kom på när jag såg att en lärare på engelska institutionen hette just Elisabeth Herion Sarafidis, inte hade samma schvung som mitt andra förslag Becks. Såhär i efterhand kan jag ge de andra rätt, men jag vill minnas att jag använde smeknamnet Becks med viss bitterhet under de första fem-tio åren av vår vänskap.

Det hade kanske inte blivit ett superbra tal när jag tänker efter. Men jag tycker trots allt att jag kan passa på att skriva ett formellt grattis till Becks och Erik här. Jag har dock ännu inte riktigt accepterat det nya efternamnet Flodén. Det är ett väldigt bytande av efternamn bland mina vänner generellt tycker jag, och för oss som ibland är inne och känner av stämningen inom det autistiska spektrat är det problematiskt. Det får stå kvar Lindström i mobilen ett tag till.

Jag har också passat på att gå på två musikaler. Först inkasserade jag julklappen från mamma och gick på Fantomen på operan med Peter Jöback. Eller jag gick inte med Peter Jöback utan jag gick med mamma, pappa, Love och farbror Per-Eric. Och Petter Hansson. Även om han var i ett annat sällskap. Och ÖB. Men det var inte på Cirkus där Fantomen spelades utan på Abba-museet där vi åt lunch. Men det spelar ju ingen roll. Sverige har ändå inget försvar att tala om. Men SÄPO-vakter skulle han ha minsann. Orättvist att han får allt skydd. Fantomen var i alla fall en fin uppsättning och Jöbacks pipa var alldeles överjävlig.

Sedan var jag, Hannes, Sara och Jonas på premiären av Book of Mormon. Jag gissar att de flesta rimliga personer redan har sett den i London, men om inte: SE. Det är alla gånger den roligaste uppsättning jag har varit på, och musiken är dessutom riktigt bra. Jag träffade även Robert Gustavsson i foajén. Även om han var i ett annat sällskap.

Jag har också hunnit med en heldag med Siriusmatch och Trainspotting 2 tillsammans med Lander. Det finns få filmer vi har citerat så mycket som den, så det kändes bra att knyta ihop säcken och se uppföljaren tillsammans. Den höll dessutom måttet. Francis Begbie.

Slutligen behöver jag nämna vadet som jag har slagit med Anna. På nyår i Östersund antog jag en utmaning om att lyckas med att springa milen på 50 minuter innan sista april. Vinnaren får en trerätters på Hambergs fiskrestaurang här i Uppsala. Om båda klarar får Kalle bjuda och om ingen klarar får vi bjuda Kalle. Just nu lutar det åt att jag kommer tvingas bjuda, men jag har inte gett upp ännu. Tre pass i veckan fram till april borde räcka. Men då gäller det att göra det varje vecka och inte bara en av veckorna fram till aprils slut.

Vi hörs i samband med nästa kvartalsrapport.

*Ytterligare utdrag ur mina Messenger-konversationer kan begäras ut från Uppsala Arkivcentrum enligt sedvanliga rutiner.