Än slank han hit och än slank han dit

Jo men det där blev en till god belåtenhet genomförd första semestervecka. Välutvecklad och nyanserad, som vi i lärarbranschen brukar säga.

Jag inledde den med några dagar i Sälen där mamma och pappa hade hyrt en stuga. Lindvallen närmare bestämt. Sälen, invänder säkert någon nu, där kan man väl ju inte vara på sommaren eftersom det inte är snö då. Men det kan man bevisligen visst, och det passar alldeles utmärkt om man som jag är intresserad av att gå längre sträckor på fjäll samtidigt som man bär ryggsäck. Fjäll som i berg alltså, inte fiskens hy. Eller drakens. Ni fattar.

Det var mest det vi gjorde. Gick på fjällen. En dag gick vi till en liten jökel eller vad en sådan där fjällsjö kallas där folk hade byggt en massa stenrösen överallt. Mamma* hävdade att det var formationer som hade skapats av inlandsisen, men det kunde ju vem som helst se att de var byggda av människohand. Det märktes inte minst på den jag råkade välta när jag tog spjärn mot den efter att mitt balanssinne hade svikit mig ännu en gång och jag var på väg mot en mycket pilsnerfilmsmässig vurpa ner i sjön under en onödig upptäcktsfärd ut i vattenbrynet.

Dagen efter gick vi en annan runda där vi bland annat såg ett klövdjur. Pappa missade det för han kom efter just då, men hävdade sturskt att han inte var avis för han hade "minsann sett rådjur förr" - mer hybris än Noas Ark. Mamma och pappa drack kaffe när vi rastade, men då det bara fanns en termos fick jag inget te. Mamma visade då att hon känner mig bäst av alla då hon hade packat ner en öl till mig. Jag såg ut som en sådan där emoji med hjärtan istället för ögon när jag fick reda på det.

På midsommarafton åkte vi till en hembygdsgård i Sälen för traditionsenligt firande. Nu vill inte jag komma här som midsommaraftnarnas svar på skolinspektionen och sträcka upp allt och alla, men både jag och pappa kände att det fanns vissa saker att lyfta på utvärderingsmötet, som jag antar att de har genomfört den här veckan. Manus är till exempel bra att ha om man ska vara konferencier på en tillställning som lockar några hundra personer. Sedan är det bra att kunna texten om man får för sig att spontant sjunga "When I'm sixty four". Det är också vettigt att bestämma låtordning till dansen runt midsommarstången, vilken version av "Prästens lilla kråka" man ska sjunga samt vara överens med spelmanslaget om vilken tonart låtarna ska sjungas i. Annars var hela firandet tipptopp.

När mamma och pappa åkte hem släppte de av mig i Dala-Floda. Det var inte på grund av att jag hade levt rövare i baksätet efter det att de hade rutit "EN GÅNG TILL OCH DU ÅKER UT!" utan det var helt planenligt. Kerstins släkt har en stuga där sedan gammalt, och nu befann hon sig där. Och hennes familj givetvis där min bror Love utgör en ansenlig del. Hade kanske varit lite otippat om jag bara skulle hänga med Kerstin i några dagar.

Det var sköna dagar i Floda. Min relation till brorsbarnen mådde bra av att umgås lite känner jag. Framförallt Edith och jag har kommit oerhört långt om vi jämför med den totala iskyla som rådde från hennes sida för bara ett drygt år sedan. Vi kan jämföra med USA bilaterala utbyte med Kuba. Om helgen då Love och Kerstin flyttade till Irsta förra våren var Grisbukten så motsvaras mitt besök i Floda av Obamas resa till Havanna nu i mars. Så oerhört god stämning. Hon kom till och med in och väckte mig på morgonen och ville att jag skulle läsa för henne, och som alla vet är mitt morgonhumör som gjort för att läsa böcker för två och ett halvtåringar så det var klart att vi skulle läsa bok.

Sedan jag kom hem har jag mest ägnat mig åt tyst reflektion i form av motion, Netflix, läsning och Sommarprat. Jag är inte helt övertygad av årets sommarvärdar, det har varit lite för mycket cancer för min smak så här långt. Och Lars Ulrich skulle med fördel kunna vara med på det där utvärderingsmötet i Sälen för att lära sig mer om vikten av manus. Men Johan Olsson var bra att lyssna på, särskilt när jag var ute och sprang milen medan han berättade om fyratimmarspass i ösregn på försäsongen. Det var inte aktuellt att ge upp efter sex kilometer då direkt.

EM blir det ju också en del, men jag ser ut att inte vinna EM-tipset på jobbet så vi behöver inte diskutera det närmare. Jag tycker inte att man kan tävla i idrott ändå.

*Om ni någon gång tar upp den där historien med henne kommer hon av allt att döma hävda att det var jag som påstod att det var isen som hade skapat alla stenrösen, men det är nog ganska lätt för er att bedöma vem av oss som ljuger. En mansplainare av rang med livlig fantasi versus en medarbetare på public service-företaget som toppar förtroendebarometern över institutioner och myndigheter i Sverige för sjätte gången. Välj själv.

A little bit of Tina's what I see

Den senaste veckan har jag känt mig så mentalt slut som jag någonsin kan minnas att jag har varit. Inte på ett sådant där gå-in-i-väggen-sätt (även om jag de facto gick in i en vägg häromveckan när jag gjorde en grov missbedömning i hur jag skulle ta kurvan runt ett hörn) utan på ett annat plan. Jag har gett allt jag hade för att ta den här terminen i mål, och nu - när semestern är några timmar gammal - känns det overkligt bra.

Det var med blandade känslor jag släppte mina fina odågor till nior för två veckor sedan. Jag skulle ljuga om jag påstod att det har varit tre lätta år, särskilt om man jämför med den relativt lätta resan jag och Tina hade med förra uppsättningen elever, men det var mer vemodigt än vad jag trodde att säga hejdå. Nog för att man sliter på varandra och nog för att jag var trött på att jaga de där eleverna som aldrig ville dyka upp på morgonen. Och nog för jag är genomless på att svara på samma fråga om och om igen när de inte behagade ta in den information jag rapade fram. Om och om igen.

Exempel generiska konversationer på KIK:
Konversation 1
AA: Var är du?
*inget svar*
AA: Well?
Elev: missa bussen
AA: När kommer du till skolan?
Elev: venne snart typ
AA: Ta dig hit så fort som möjligt och meddela mig när du är här.
Elev: aaa
*två timmar senare*
Elev: kmr inte idag *två oklara emojis*
Elev: hittade inte busskortet *fyra oklara emojis*
Elev: hoppas att ja kmr imorrn
AA: *kastar mobilen åt helvete*

Konversation 2
Elev: när börjar vi?
AA: Samma tid som du har börjat på måndagar i tre års tid.
Elev: 9.20?
AA: Nej, kl 9.00.
Elev: Sweet
*En timme senare*
Samma elev: Var ska vi samlas?
AA: I samma sal som vi har varit i den senaste månaden.
Elev: vilken är det?
AA: *skjuter sig själv i huvudet*

Det kanske inte låter som jättejobbigt, men testa att ha de där konversationerna i genomsnitt åtta gånger i veckan i två år så kanske du också känner av det läkarvetenskapen kallar hjärnblödning orsakad av ackumulerad frustration. Jag ska kanske testa att inte ge ut några kontaktuppgifter med nästa klass. Dom får skylla sig själva om de inte är i skolan - problemet är bara att du får jag sitta och ringa föräldrar istället. Vilket tar ännu mer tid.

Det bästa med att börja få lite distans till en avslutad nia (jag behöver nog några veckor till) är dock att alla de där störningsmomenten sakta suddas bort ur minnet. Kvar blir bara de härliga minnena, de som gör det här till det bästa jobb jag kan tänka mig att ha. Diskussioner där jag, som klyschan säger, får lära mig lika mycket som eleverna. Stämningen i klassrummet när jag drar någon halvelak kommentar till en elev som svarar med något ännu mer dräpande. Att se utvecklingen från barn till unga vuxna. Jag skulle inte byta bort det.

Plus att man får presenter när man släpper en nia. Det är också en fördel. I år var skörden oerhört bra. Inte mindre än två Arsenalmatchtröjor, diverse goda ätbara saker och många fina kort med personliga hälsningar. Och blommor givetvis, men som vanligt har jag redan lyckats döda dem alla. Hur kan en blomma torka ut trots att man vattnar den varje dag? Tips till framtida elever: Garderobsblommor. Eller kaktusar. Jag är talanglös på alla andra arter.

Det är alltid separtionsångest när elever slutar, men det har nästan varit värre att acceptera att min fantastiska kollega Tina som jag har kamperat ihop med i sex år ska byta arbetslag. Tur att hon sitter kvar bredvid mig även fortsättningsvis, för annars skulle den förändringen varit för tung att bära nästa läsår.

Utanför jobbet har jag fokuserat på hård träning och hård dekadens i jämn omväxling. Jag betade av en halvmara på drygt två timmar på nationaldagen och tog hand om slutsträckan i Uppsala triathlonstafett förra veckan. Vi kom fyra. Jag uppger inte av hur många lag.

Så här års är det oerhört tilltalande att sitta på uteserveringar och dricka ipor, så det har jag ägnat en hel del tid åt också. Det är tur att det finns många likasinnade i Uppsala som gärna delar det intresset. Nu när semestern är här tror jag att jag ska fortsätta förkovra mig i den hobbyn.

Först ska jag dock fira midsommar i Lindvallen, för enligt svensk lag måste alla medborgare fira midsommar i Dalarna åtminstone en gång i sitt liv. Härmed uppfyller jag min konstitutionella plikt. Först och främst genom att åka tåg och buss i orimliga fem och en halv timma. Att tro att man var 20 igår och gå på Shotsluckan efter Sverigematchen was a bad choice.