För er som har oroat er över min stressnivå i allmänhet och resultatet av nationella provet i svenska i synnerhet har jag odelat positiva besked. Min stressnivå är nu nere på normal nivå, det vill säga långt nedanför en flygvärdinna som just har blivit informerad att det finns en egyptisk kapare med bombbälte ombord men något över den mer obrydda "nu går jag och tar en selfie med kaparen"-nivån. Att jag är mer normal till kynnet igen har nog mest att göra med att det är påsklov och att jag för en gångs skull är ledig på lovet och dessutom har valt att ta det ganska lugnt som en smula omväxling.
Fast det där med ledig kanske är att ta i; några timmars smygjobb har jag allt fått unna mig. Det var ju det där med ett nationellt prov som skulle bedömas.
Jag har ägnat påsken åt att besöka Linköping och barnhemmet - om det nu räknas som barnhem fortfarande då mamma och pappa vid det här laget har restaurerat samtliga rum i huset. Eller renoverat kanske det heter. Bortsett från Hannes pojkrum, för det fick de garanterat både sanera och restaurera när han flyttade till Uppsala för att det skulle leva upp till Naturvårdsverkets minimikrav för acceptabel nivå av föroreningar.
Det var trevligt att besöka mamma och pappa igen, och det var kul att Hannes och Sara följde med också. Vi inledde resan med några semesterlyckliga öl på Stationen innan vi hetsköpte chips till tågresan som blev alldeles lagom angenäm, tack vare färdkosten primärt. I gamla fina Lambohov hann vi med både det ena och det andra, och där räknar jag mat som det ena och dryck som det andra. Det var nog mest det vi gjorde, åt och drack. Våfflor till exempel, då det var våffeldagen i lördags (trots att ingen av oss är under sju år insisterade Hannes på förtäring av denna rätt).
Jag hann också träffa Per och Kenneth Andersson-Erik över en hel del rödvin och ännu mer Cloettagodis, då Erik jobbar där och hade fått ett bra pris. Erik ville mest diskutera Tottenham, men av förklarliga skäl, som till exempel att vi inte är helt dumma i huvudet, försökte jag och Per styra över samtalet till annat. Vi rundade av kvällen på Mörners innan alla (läs Per och Erik) blev för slitna och gick hem. Då reinkarnerade jag mitt tjugoåriga partyjag med en sväng förbi Kebabbaren (den där eviga tävlingen om var den godaste kebabsåsen finns har jag aldrig förstått mig på då Kebabbaren slog in matchbollen redan någon gång runt 1999) innan det blev taxi hem där Hannes väntade med chips och Tosh.0 på tv. Bättre än så kan knappast en utekväll i Linköping sluta.
På påskdagen kom mormor förbi, men det gick bra för den här gången tyckte hon att Hannes hade "lagt på sig". När de inte drabbar mig är hennes viktkommentarer väldigt, väldigt roliga. Den enda kritik hon hade att delge mig gällde mitt skägg, men det är knappast mitt fel att min trimmer har gått sönder och jag inte har orkat köpa en ny. I övrigt vann jag äggpickningstävlingen, trots att pappa (enligt all sannolikhet var det han) i hemlighet hade bytt ut mitt ägg mot ett okokt. Det var således han som slutade med egg on his face även i år, även om det inte var bokstavligt som i fjol.
På söndagen åkte jag och Hannes hem, och det var efter Prag-Linköping 29 timmar 2003 och Gällivare-Uppsala 24 timmar 2014 den längsta tågresa jag har varit med om. Någon hade bokat biljett med byte i Sala, så vi fick åka snälltåg så oerhört länge innan vi kunde debarkera i Sala (jag skriver debarkera då jag i mitt bokläsande för tillfället är inne i en svårartad Peter Englund-period på grund av orsak, och han använder det ordet i exempelvis Stridens skönhet och sorg). Efter den pärsen var vi helt enkelt tvungna att stanna till på Stationen för årets första utserveringsöl. Och den andra, tredje och fjärde. Plus ett par därinne också.
Sedan dess har jag ägnat mig åt att smygjobba samt att börja hårdsatsningen mot halvmaran i Ekeby i juni. Jag har tillryggalagt många kilometrar de här dagarna, då det till och med har blivit dubbla pass igår och idag. Till yttermera visso (Peter Englund) blir det spinning i morgon, så jag kommer att vara en helt ny människa efter påsk. Den där nedbrutna, sönderstressade och slitna Quasimodoliknande karaktären som lämnade jobbet i torsdags kommer vara ersatt av en rakryggad man i sina bästa år som likt en frustande ardenner redo att välta en hel urskog galopperar in i lärarrummet. I alla fall fram tills vecka 17 då nationella provet i engelska hålls.
torsdag 31 mars 2016
torsdag 17 mars 2016
Det är tuffa tider, för en del
Det är sådana tiderna nu säger man ganska ofta. Eller man och men (eller en och en om vi ska vara sådär königa av oss), det är snarare jag som ofta säger det, som den gedigna gubbe jag numera i allt större omfattning är.
(Jag har till och med varit nära att göra den mest gubbiga saken någonsin i mitt liv - förutom att jag har börjat köpa 400 kronorswhisky - då jag idag bara var några djupa andetag från att gå och slänga en elevs väska i brännbartkärlet i soprummet. Bakgrunden är att han alltid nonchalant lämnar den överallt på fel ställen och jag som svar har börjat gömma den för honom, ibland i dagar. Min mycket mogna och pedagogiskt föredömliga strategi har dock inte gett det genomslag jag har önskat då väskjäveln fortsatt ligger och skräpar överallt efter skoldagens slut. När inte det har fungerat tillfredsställande har jag börjat hota med att slänga den i soptunnan. Idag låg den och skräpade i en korridor igen, och jag kände hur jag, i någon form av Hulkenmetamorfos, långsamt förvandlades till en man som heter Ove. Lyckligtvis behärskade jag mig och gick och gömde den i materialförrådet istället.)
(Nämnde jag förresten att jag har känt mig en aning stressad den här veckan? Inte?)
Det är alltså sådana tider nu. Det är ett bra begrepp att använda alltid. Vid tröttheten i november. Vid vabb- och sjukhelvetet i februari (mest helvete för mig som inte har ovanan att vara sjuk eller vabba som får dubbelt så mycket att göra). Vid betygsättning. Veckan före ett lov. Eller vid, som nu, nationella prov-säsongen.
Proven omgärdas av en hel del meck för det ska ordnas med en massa praktiska detaljer inför provet, och så är det en anspänning för mig som har undervisat eleverna i nästan tre år för det är ju något av ett kvitto på hur effektiv undervisningen har varit. Det samtidigt som allt annat jag gör vanligtvis också ska skötas. Så idag var jag på jobbet klockan 7.00. Sedan öste det på i full fart tills jag kom hem klockan 20.30. (Har jag nämnt det här med stress?) Som lite rutten lök på den sönderkokta laxen har dessutom halva min klass bestämt sig för att spåra ur, såhär lagom till halvtid på terminen då det fortfarande är för långt tid kvar för att man ska kunna släppa något och det är för kort tid kvar för att man ska orka hoppas på någon långsiktig förbättring.
Dessutom går ju Arsenal som tåget. Som det där tåget som spårade ur fullständigt i Getå för 98 år sedan när 42 personer dog och eldare Carlsson blev begravd under kolet. Den typen av haverier gör naturligtvis sitt för att skapa mer SJ-stämning - för att ta den har mycket välfunna tågmetaforen hela vägen in i banhallen - i detta pressade liv.
Nåja, nog för att det är skönt att ventilera lite gnäll emellanåt så ska vi inte bara fokusera på det som skaver. Det har varit många trevliga helger på sistone, med olika karaktär. För två veckor sedan var jag på 30-årskalas hos min kollega Annica och det var lite utanför bekvämlighetszonen då jag inte kände så många där. Dessutom fick jag hänga med kultureliten i form av en före detta ständig sekreterare i en av Sveriges mest kända akademier - och då pratar jag inte om Sirius fotbollsakademi eller om Horace. Jag som är väldigt imponerad av kändisar var mycket nöjd. Samtidigt kan jag konstatera att jag har fått en ny bild av nobelpriset efter den skivan.
Förra veckan hade vi en trevlig AW på fredagen innan det blev Stockholm i lördags och jobb med supporterklubben innan vi gick på lokal. Lander, som tidigare har myntat begreppet tvångsarkebusering (till skillnad från frivillig sådan), kom på en ny bevingad sammansättning när han som första person i världshistorien, rimligtvis, nämnde ordet bukmåg. Det känns som att det i någon mån går att härleda det till det något svensexesunkiga begreppet buksvåger, men vi kom inte riktigt överens om dess slutgiltiga definition. När jag lyfte det med Hannes igår föreslog han att det kan vara ett begrepp för två snubbar som är ihop med samma tjej utan att de känner till varandra. Eller med varandras goda minne. Diskutera gärna detta i smågrupper i samband med valfritt socialt sammanhang till helgen. Jag lovar att det blir succé.
Den kommande helgen tänker jag ska bli rätt städad. Det är visserligen bara en vecka till påsklovet, men efter den här veckanshelvete utmaningar behöver jag all återhämtning jag kan få. Det är ju lite sådana tider nu. Bukmågarnas tid.
(Jag har till och med varit nära att göra den mest gubbiga saken någonsin i mitt liv - förutom att jag har börjat köpa 400 kronorswhisky - då jag idag bara var några djupa andetag från att gå och slänga en elevs väska i brännbartkärlet i soprummet. Bakgrunden är att han alltid nonchalant lämnar den överallt på fel ställen och jag som svar har börjat gömma den för honom, ibland i dagar. Min mycket mogna och pedagogiskt föredömliga strategi har dock inte gett det genomslag jag har önskat då väskjäveln fortsatt ligger och skräpar överallt efter skoldagens slut. När inte det har fungerat tillfredsställande har jag börjat hota med att slänga den i soptunnan. Idag låg den och skräpade i en korridor igen, och jag kände hur jag, i någon form av Hulkenmetamorfos, långsamt förvandlades till en man som heter Ove. Lyckligtvis behärskade jag mig och gick och gömde den i materialförrådet istället.)
(Nämnde jag förresten att jag har känt mig en aning stressad den här veckan? Inte?)
Det är alltså sådana tider nu. Det är ett bra begrepp att använda alltid. Vid tröttheten i november. Vid vabb- och sjukhelvetet i februari (mest helvete för mig som inte har ovanan att vara sjuk eller vabba som får dubbelt så mycket att göra). Vid betygsättning. Veckan före ett lov. Eller vid, som nu, nationella prov-säsongen.
Proven omgärdas av en hel del meck för det ska ordnas med en massa praktiska detaljer inför provet, och så är det en anspänning för mig som har undervisat eleverna i nästan tre år för det är ju något av ett kvitto på hur effektiv undervisningen har varit. Det samtidigt som allt annat jag gör vanligtvis också ska skötas. Så idag var jag på jobbet klockan 7.00. Sedan öste det på i full fart tills jag kom hem klockan 20.30. (Har jag nämnt det här med stress?) Som lite rutten lök på den sönderkokta laxen har dessutom halva min klass bestämt sig för att spåra ur, såhär lagom till halvtid på terminen då det fortfarande är för långt tid kvar för att man ska kunna släppa något och det är för kort tid kvar för att man ska orka hoppas på någon långsiktig förbättring.
Dessutom går ju Arsenal som tåget. Som det där tåget som spårade ur fullständigt i Getå för 98 år sedan när 42 personer dog och eldare Carlsson blev begravd under kolet. Den typen av haverier gör naturligtvis sitt för att skapa mer SJ-stämning - för att ta den har mycket välfunna tågmetaforen hela vägen in i banhallen - i detta pressade liv.
Nåja, nog för att det är skönt att ventilera lite gnäll emellanåt så ska vi inte bara fokusera på det som skaver. Det har varit många trevliga helger på sistone, med olika karaktär. För två veckor sedan var jag på 30-årskalas hos min kollega Annica och det var lite utanför bekvämlighetszonen då jag inte kände så många där. Dessutom fick jag hänga med kultureliten i form av en före detta ständig sekreterare i en av Sveriges mest kända akademier - och då pratar jag inte om Sirius fotbollsakademi eller om Horace. Jag som är väldigt imponerad av kändisar var mycket nöjd. Samtidigt kan jag konstatera att jag har fått en ny bild av nobelpriset efter den skivan.
Förra veckan hade vi en trevlig AW på fredagen innan det blev Stockholm i lördags och jobb med supporterklubben innan vi gick på lokal. Lander, som tidigare har myntat begreppet tvångsarkebusering (till skillnad från frivillig sådan), kom på en ny bevingad sammansättning när han som första person i världshistorien, rimligtvis, nämnde ordet bukmåg. Det känns som att det i någon mån går att härleda det till det något svensexesunkiga begreppet buksvåger, men vi kom inte riktigt överens om dess slutgiltiga definition. När jag lyfte det med Hannes igår föreslog han att det kan vara ett begrepp för två snubbar som är ihop med samma tjej utan att de känner till varandra. Eller med varandras goda minne. Diskutera gärna detta i smågrupper i samband med valfritt socialt sammanhang till helgen. Jag lovar att det blir succé.
Den kommande helgen tänker jag ska bli rätt städad. Det är visserligen bara en vecka till påsklovet, men efter den här veckans
torsdag 3 mars 2016
Åh hua mig åh hua mig jag är så arg idag
Usch. Alltså på riktigt: Seriöst USCH.
Jag trodde att jag hade kommit över det där med att bli knäckt av fotbollsresultaten. Att jag efter så många år av normala besvikelser var så pass härdad att ännu ett misslyckande inte skulle få mig ur balans. Men nej. Den här gången känns det nästan värre än någonsin, och jag antar att det beror på att jag faktiskt trodde det där satans fotbollslaget skulle lyckas vinna ligan den här säsongen. Efter tolv års fruktlösa försök.
Det är en klyscha - men som i alla klyschor finns det ett korn av sanning (ett uttryck som i sig är en klyscha och således bekräftar sin egen tes - metagenialitet när den är som vackrast) - att det är hoppet som dödar dig. Har man absolut inga förväntningar kan man aldrig bli besviken. Jag hävdar alltid att det i så fall är meningslöst att hålla på ett lag i och med det onödiga i att följa ett lag som man inte tror ska lyckas. Då kan man lika gärna börja hålla på typ kosläppet eller E4:an eller något annat där man inte kan vinna.
Igår upplevde jag något nytt i mitt 20-åriga Arsenalsupporterskap. Jag kom på mig själv att inte ha någon vilja alls att se nästa match. Jag pallar inte längre se dessa mångmiljonärer gång på gång misslyckas på sätt jag inte ens trodde var möjliga. Det känns helt sjukt att det som jag i normala fall ser fram emot - matcherna - nu bara framkallar ovilja och avsmak. Usch.
Det var, efter gårdagens fiasko mot Swansea, alltså en tuff arbetsdag idag. Jag vet av erfarenhet att allt bara blir värre om jag jag runt och är tjurig på jobbet, för då blir eleverna tjuriga tillbaka och sedan är det tjurigare än i en jävla Belgian Blue-fabrik i korridorerna. Leo kan ta och buda över den där Oscarsstatyetten med en gång, för skådespelarinsatsen jag bjöd på under förmiddagen var method acting in its finest. Det var leenden och skämt och peptalks och det ena med det andra samtidigt som jag kände mig död på insidan. Thorsten Flinck-nivå på ångest kontra prestation.
Framåt lunch blev det väl något bättre, och med ett spinningpass framåt kvällen fick jag i alla fall bort en del mentala slaggprodukter. Men fy fan för den här hobbyn alltså. Om det bara gick att sluta bry sig.
Jag har haft fullt skägg på sistone, och det beror inte bara på att min trimmer har gått sönder. Det har genomförts en flytt som bekant, och det på rekordtid efter fin hjälp av Hannes, Sara och Charlie Alptopp. Det känns lika skönt varje dag att låsa upp dörren och komma hem. När jag väl är inne i lägenheten är det kanske inte lika skönt på grund av att man inte prioriterar uppvärmning i den här staden. Typ som jag när jag spelar korpmatch. Lägenheten är dock mycket fräsch, nyrenoverad som den är och jag ser fram emot att kunna nyttja uteplatsen när/om värmen kommer. De måste bara bygga om hålet utanför här till en uteplats.
Jag har börjat få ordning på möblemanget också efter ett par turer till Ikea. Jag har rensat ut en del gamla trötta prylar och investerat i nytt. Hedemora var här förra veckan med benägen bil- och skruvhjälp. Eller hjälp kanske är fel ord när han skruvade ihop exakt allt jag hade köpt. Dessutom har jag gjort det mycket nödvändiga inköpet av ny soffklädsel, för efter att ha bott hos Hannes i ett par år var min vita soffklädsel bortom räddning. All klorin i världen hade inte fått den vit igen. Kanske den dummaste idén någonsin att köpa en vit soffa - nu är den mörkgrå.
Det är en del saker kvar att fixa (Kerstin, take notes), som exempelvis gardiner, mattor och upphängning av tavlor. Jag avvaktar dock lite med det, då jag har förstått att man alltid ska ha lite småplock kvar i sin lägenhet. Tror det är någon vidskeplighetsgrej, för alla verkar ju köra med den.
Det känns extremt bra att veta att jag kommer att bo här så länge jag vill (om inte inflyttningsfesten - som kommer att bli av senast i april 2018 - får mig vräkt) och att faktiskt kunna börja få till någon form av inredning. Om det sen blir snyggt eller inte får någon annan (Kerstin antar jag) avgöra.
Jag har varit i London också, men eftersom det har koppling till Arsenal vill jag inte beröra det djupare. Jag hade ju just börjat komma till sans igen.
Skitsport.
Jag trodde att jag hade kommit över det där med att bli knäckt av fotbollsresultaten. Att jag efter så många år av normala besvikelser var så pass härdad att ännu ett misslyckande inte skulle få mig ur balans. Men nej. Den här gången känns det nästan värre än någonsin, och jag antar att det beror på att jag faktiskt trodde det där satans fotbollslaget skulle lyckas vinna ligan den här säsongen. Efter tolv års fruktlösa försök.
Det är en klyscha - men som i alla klyschor finns det ett korn av sanning (ett uttryck som i sig är en klyscha och således bekräftar sin egen tes - metagenialitet när den är som vackrast) - att det är hoppet som dödar dig. Har man absolut inga förväntningar kan man aldrig bli besviken. Jag hävdar alltid att det i så fall är meningslöst att hålla på ett lag i och med det onödiga i att följa ett lag som man inte tror ska lyckas. Då kan man lika gärna börja hålla på typ kosläppet eller E4:an eller något annat där man inte kan vinna.
Igår upplevde jag något nytt i mitt 20-åriga Arsenalsupporterskap. Jag kom på mig själv att inte ha någon vilja alls att se nästa match. Jag pallar inte längre se dessa mångmiljonärer gång på gång misslyckas på sätt jag inte ens trodde var möjliga. Det känns helt sjukt att det som jag i normala fall ser fram emot - matcherna - nu bara framkallar ovilja och avsmak. Usch.
Det var, efter gårdagens fiasko mot Swansea, alltså en tuff arbetsdag idag. Jag vet av erfarenhet att allt bara blir värre om jag jag runt och är tjurig på jobbet, för då blir eleverna tjuriga tillbaka och sedan är det tjurigare än i en jävla Belgian Blue-fabrik i korridorerna. Leo kan ta och buda över den där Oscarsstatyetten med en gång, för skådespelarinsatsen jag bjöd på under förmiddagen var method acting in its finest. Det var leenden och skämt och peptalks och det ena med det andra samtidigt som jag kände mig död på insidan. Thorsten Flinck-nivå på ångest kontra prestation.
Framåt lunch blev det väl något bättre, och med ett spinningpass framåt kvällen fick jag i alla fall bort en del mentala slaggprodukter. Men fy fan för den här hobbyn alltså. Om det bara gick att sluta bry sig.
Jag har haft fullt skägg på sistone, och det beror inte bara på att min trimmer har gått sönder. Det har genomförts en flytt som bekant, och det på rekordtid efter fin hjälp av Hannes, Sara och Charlie Alptopp. Det känns lika skönt varje dag att låsa upp dörren och komma hem. När jag väl är inne i lägenheten är det kanske inte lika skönt på grund av att man inte prioriterar uppvärmning i den här staden. Typ som jag när jag spelar korpmatch. Lägenheten är dock mycket fräsch, nyrenoverad som den är och jag ser fram emot att kunna nyttja uteplatsen när/om värmen kommer. De måste bara bygga om hålet utanför här till en uteplats.
Jag har börjat få ordning på möblemanget också efter ett par turer till Ikea. Jag har rensat ut en del gamla trötta prylar och investerat i nytt. Hedemora var här förra veckan med benägen bil- och skruvhjälp. Eller hjälp kanske är fel ord när han skruvade ihop exakt allt jag hade köpt. Dessutom har jag gjort det mycket nödvändiga inköpet av ny soffklädsel, för efter att ha bott hos Hannes i ett par år var min vita soffklädsel bortom räddning. All klorin i världen hade inte fått den vit igen. Kanske den dummaste idén någonsin att köpa en vit soffa - nu är den mörkgrå.
Det är en del saker kvar att fixa (Kerstin, take notes), som exempelvis gardiner, mattor och upphängning av tavlor. Jag avvaktar dock lite med det, då jag har förstått att man alltid ska ha lite småplock kvar i sin lägenhet. Tror det är någon vidskeplighetsgrej, för alla verkar ju köra med den.
Det känns extremt bra att veta att jag kommer att bo här så länge jag vill (om inte inflyttningsfesten - som kommer att bli av senast i april 2018 - får mig vräkt) och att faktiskt kunna börja få till någon form av inredning. Om det sen blir snyggt eller inte får någon annan (Kerstin antar jag) avgöra.
Jag har varit i London också, men eftersom det har koppling till Arsenal vill jag inte beröra det djupare. Jag hade ju just börjat komma till sans igen.
Skitsport.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)