Nana nana nana nana Batman

Det finns ögonblick när man kommer till insikt. Insikterna kan vara både positiva och negativa för självbilden. Alldeles nyss drabbades jag av den sistnämnda varianten.

Jag tror att det är en situation många kan känna igen sig i. Ni vet när man tror att skäggtrimmerns laddare har slutat funka då den lilla gröna lysdioden som indikerar att allt flyter på som det ska med laddningen av batteriet inte lyser. Inte ens efter fipplande med sladdar hit och dit börjar den funka. Sedan inser man att man istället för kontakten till trimmern har hållit på och bråkat med kontakten till hårfönen. Ni vet känslan när man rodnande inför sin egen dumhet inser att det nog var rimligt av Kungliga Vetenskapsakademien att inte tilldela en Nobelpriset i fysik i år heller.

Idiot.

Jag har kanske rätt att vara lite grötig i skallen efter en vecka med högt tempo. I och med att det är vecka 43 nu så når vi i morgon den så efterlängtade vecka 44. Höstlovet dyker upp som en livbåt i det stormpinade hav som är höstterminen. Det är alltid extra intensivt inför lov och eleverna brukar i regel checka ut mentalt några dagar innan lovet faktiskt börjar. Så det ska bli skönt med höstlov. Även om jag bara är ledig på fredag så är en elevfri vecka en möjlighet till att dra ned på tempot något och samtidigt jobba effektivt med rättningshögar och planering för resten av terminen.

Även utanför jobbet har det varit full fart på kvällarna. En hel del jobb med supporterklubben och i onsdags var jag och Hannes på Cirkus i Stockholm för att se Alex Schulmans och Sigge Eklunds show Meningen med livet. Nog för att de bjöd på en hel del skratt, men både jag och Hannes var något besvikna när vi vandrade längs Strandvägen efteråt. Det kändes som att det var något som saknades, kanske var det för tillrättalagt och inrepeterat jämfört med deras podcast där känslan är mer spontan. Det var gott att äta Cheeseburgare på tåget hem i alla fall. Showen får en svag  medan Cheeseburgarna får stabila  .

I fredags hann jag med fler klädbyten än vad Beyonce gjorde på sin senaste turné. Den som har den tveksamma smaken att följa mig på sociala medier känner nog igen detta, för det var ett jävla publicerande där. Först klädde jag på mig vanliga kläder på morgonen. Det är ingen skillnad mot hur jag brukar agera på morgonkvisten, så långt helt normalt beteende alltså. Efter lunch bytte jag efter påtryckningar från elever och kollegor om till den inlånade Batmandräkten (som satt mycket illa och det, bland annat, bidrog till att min superhjältekänsla var något stukad). Men, som vi sa under tiden på the English Department på universitet: "As a teacher you have to bid on yourself". Anledningen till utklädningen var att det var Halloween-firande på jobbet och maskeradtävling. Jag räknar med att ta hem priset för årets läraroutfit i år också.

Nästa klädbyte blev till kvällens fest. Temat var Sällskapsresan och då jag numera verkar vara en konstant i festkommittén var jag i allra högsta grad medskyldig till såväl tema som arrangemanget. Festkommittén som förutom mig bestod av Vickan och Andreas körde på gemensam klädsel: Sven Melanders läckra stass med den där gonorrétröjan och solhatt. Vi var oerhört snygga.

Det blev en bra fest och min vana trogen stängde jag den. Den här gången var det åtminstone inte orimligt sent. I taxin hem diskuterade jag givetvis taxitariffer. Jag vet inte riktigt varför jag hela tiden återvänder till den diskussionen, men om jag får spekulera så tror jag att det beror på att det är ett väldigt roligt ord. Tariff. Smaka på det. Du ser.

Igår var risken för att jag skulle förbli inaktiv hela dagen överhängande, men Hedmora kom förbi med en kasse hamburgare så då piggnade jag till. När Arsenal dessutom vann för andra matchen i rad började jag må riktigt bra så framåt kvällen åkte vi ner till Pipes of Scotland för några pints och en bättre bit kossa. En riktigt trevlig kväll.

Idag åt vi brunch på Gillet och sedan fick jag feeling och köpte en ny vinterrock. Efter den urladdningen var vi bara tvungna att ta ett varv inne i domkyrkan för att också få lite andlig spis. Man behöver det också ibland.

We cannot have that behaviour in this establishment

"FIRST AID KIT!"

"Hur var det?"

"Fab!"

I garderobskön läste jag ovanstående SMS-konversation över axeln på en av mina medkonsertbesökare på First Aid Kits spelning på Annexet i går kväll. Av användandet av begreppet "Fab" förstår de lingvistiskt skickligare av er att messaren inte var lastgammal. Men sedan kom det intressanta, för hon hade också gjort en demografisk och sociokulturell analys av publiken:

"Well, det var skumt att gå på konsert med gamlingar. De var så väluppfostrade." 

Jag undrar lite vilken typ av spelningar hon brukar gå på. First Aid Kit kommer visserligen aldrig att göra de mest moshpit-kompatibla seten så ordningen i publikleden igår var givetvis föredömlig, men att anslå adjektivet "väluppfostrad" på den är ett helt nytt perspektiv för mig. Jag antar att den unga SMS-författaren är van vid den, ja, ouppfostrade stämning som råder framför scenen på festivalgig. Då när de som anser att de ska stå längst framme vid kravallstaketet men kommer vid tredje låten för att de "bara skulle ta en öl till innan spelningen" kör isbrytare in genom publikhavet så brutalt att alla som står i vägen får whiplashskador. Sådär som Esh brukade göra, med mig glatt guppande som en gummibåt i bakvattnet, när vi var på festival som unga vuxna.

Sen har vi det där med "gamlingar" också. Det skakar om min världsbild något, för det var knappast hög medelålder på spelningen. Några och de trettio kanske. Det är alltså en skara gamlingar i en tjugoårings värld. Orimligt. Jag är ju för fan inte ens gråhårig.

Spelningen var riktigt bra. Jag såg systrarna Söderberg för två år sedan och det är tydligt att flitigt turnerande sedan dess har gjort att den värsta valpigheten på scen har skalats av. Den här gången var till och med mellansnacket roligt emellanåt (ostskämt!). Samtidigt går man inte på First Aid Kit för mellansnacket, utan för den ljuvliga stämsången och de fina melodierna. Det var fint. Bara att höra Emmylou live är en ynnest.

Betyg: 

Det var mamma och pappa som bjöd mig och Hannes. Biljetterna var födelsedagspresenter som hade delats ut på ett något oortodoxt sätt. Jag fick min typ en månad innan födelsedagen och Hannes fick sin tre månader efter sin - som mamma och pappa dessutom glömde bort i juni. Jag påstår inte att mamma och pappa älskar mig mer än vad de gillar Hannes, men presentupplägget talar ju sitt tydliga språk.

Vi hann med en middag på Globen innan konserten och det var fint att surra med mor och far under någon timme. Inne i själva Annexet gick vi oväntat rakt in i Becks och Erik som också begick gamlingspelning. Det var bara att stå där och må treölsbra bland en massa fina (gamla) människor och njuta att systraduon. Så bra har jag inte mått på länge.

I helgen hängde jag också med familjen. Den blir ju viktigare när man är så gammal som jag om man säger. Hannes och jag firade fredag med en bättre ost- och charkbricka från delikatessdisken på Kvarnen samt en oförsvarlig mängd vin innan vi under ganska oordnade former tog bussen till Västerås i lördags för höstterminens temamiddag med Love, Kerstin och Kajsa.

Temat den här gången var 100 % Bacon och det innebar att vi åt oerhörda kvantiteter skivad gris. Vi lindade bacon runt dadlar, runt kyckling, runt champinjoner och runt smördeg. Vi åt bacon med ost, bacon i sallad och kanderad bacon. Vi till och med drack whisky med baconsmak och åt baconkarameller. Allt medan jag och Hannes citerade South Parks version av Lorde. En helkväll i ordets rätta bemärkelse. Ingen ville dock borsta tänderna i tandkrämen med baconsmak som jag hade införskaffat. Rimligt.

Tro dock inte att jag är klar med bacon. Jag åt det så sent som i lunchas. Drömlunch i Bamba idag: Raggmunk. Östergötlands nationalrätt, som jag presenterade den för mina elever. Bra mat i bespisningen just nu. För två veckor sedan var det pulled pork och nu raggmunk. Jag sa till och med till Silvia i köket att ge mig en låda med överblivna munkar att ta hem, så nu har jag frysen full.

Matlådor. Det är tydligen sådant man tänker på när man är en gamling. Tur då att jag är så väluppfostrad att jag kan be på ett snällt sätt.

Vi kommej till ett tjäschk - vi kan inte gå junt det

Jag får allt större förståelse för alla ni liketorskar därute, det vill säga ni (vi) som lägger ut inlägg på diverse sociala medier med ett enda syfte: Att fiska likes. Om nu torskar kan fiska vill säga. Jag vet inte, ser jag ut som en marinbiolog eller?

Alla som svarade "ja" på den frågan - vänligen lämna klassrummet.

Senaste dagarna har varit stora likefesten för min del, och det har två anledningar.

1). I söndags sprang jag Tjurruset för andra året i rad. Förra året var jag rätt besviken på att det var för lite lera i spåret, men det var det sista jag kunde gnälla på den här gången. Jag har badat i alla sorters smuts. Allt från trögflytande gyttja i ett skogsträsk till ljusbrunt dikesvatten och det fattar ju vem som helst att det var hur kul som helst. Alla har ju någon gång drömt om att få kasta sig ned i träsk. Har man inte gjort det är man antagligen en kunglighet eller ett träsk själv.

Själva likeexplosionen kom när den obligatoriska efterbilden på ens leriga lekamen lades ut i sociosfären (härmed trademarkar jag det uttrycket) - för få motiv ger ju lika mycket utdelning som en bättre selfie. Jag fick dessutom feeling och körde - fokusera nu, för här blir det fackspråk - en så kallad dubbelpipig likeraket, det vill säga när man lägger ut på både Instagram och Fejjan för att få maximal uppmärksamhet.

2). Igår fyllde jag år, och då fylls Facebook-flödet med gratulationer, lyckönskningar och glada tillrop i en strid ström genom hela dygnet. Det är glädjande men också lite märkligt att folk som jag inte har träffat eller pratat med på fem-sju år plötsligt säger grattis. (Jag bjuder på den alldeles unika spaningen). 

Det var en inte särskilt speciell födelsedag. Tydligen är det här med att fylla 31 inte så jävla stort som man kan tro. Det var nog den minst speciella födelsedagen jag har haft om man bortser från 28 och 26. De var rätt beigea också. Fast alla vara snälla på jobbet och gratulerade - både personal och elever. Dessutom var det många som ringde och sa grattis också, vilket verkligen värmde detta höstskrumpnande hjärta.

Nu har dock notificationtornadon slutat snurra för denna gång. Det blir en smula tyst, men jag tror faktiskt att jag föredrar den mer stillsamma tillvaron i de sociala mediernas utkant framför att vara inne i epicentrum. Jag är hellre i stormens ögonvrå än i själva ögat. Det blir lugnast så för alla parter tror jag, för när till och med jag själv tröttnar på mig själv ibland - då kan jag bara bara föreställa mig hur de som råkar följa mig känner.

Nu tänkte jag lämna sociosfären™ och istället snabbt bittra lite hära, för är det något internet är till för så är det ju att gnälla. 

Framförallt vill jag gnälla på UNT Distribution eller vilka det nu är som är ansvariga för att dela ut DN till mig. Tidningsbudet har ett uppdrag som jag ser det. Att bära tidningen från platsen där buntarna lämnas till min ytterdörr och sedermera lämna den där. Av egen erfarenhet efter ett antal väldigt, väldigt tråkiga veckor under 2002 på Corren Distribution i Linköping vet jag det är oerhört svårt att misslyckas med att lämna rätt tidning vid rätt dörr. 

Förra veckan uteblev tidningen tre dagar och för en så autistiskt rutinstyrd person som jag gör det att hela morgonupplägget går går käpprätt in i pannkakan. Inte verkar det hjälpa att skicka arga mail heller, och nu kan jag dessutom inte hota mer med att säga upp prenumerationen utan att faktiskt göra det och det vill jag inte. Fan. Jag hade varit värdelös i regeringsförhandlingarna med sossarna, så jag antar att min hjärtefråga, den så kallade Fridolindoktrinen (som går ut på att dubbla längden på alla tidsenheter så att varje sekund i det nya systemet motsvarar två i det gamla och man får två nätter och två dagar på dygn - äh, ni fattar, ni är inte dumma) inte kommer att genomföras den här mandatperioden heller. Någon söndags-DN lär jag heller inte få. Härmed avgår jag som språkrör med omedelbar verkan.