Thoughts meander like a restless wind inside a letter box

Jag vill egentligen inte skriva om att jag har drabbats av någon form av blorka©, men jag kände att jag var tvungen att mynta begreppet innan någon annan (läs Kerstin) gör det.

Inledningsvis skulle jag vilja rikta mig till den person på Skolverket som har planerat datumen för de nationella proven i årskurs 9. Nog för att jag är självironisk nog för att se humorn i den planen, i alla fall såg jag den när jag upptäckte upplägget i slutet av förra läsåret. Det var lite sådär klämkäckt "haha, har ni sett att de har lagt svenskan och engelskan veckorna efter varandra nästa läsår - då kommer det bli att göra, haha". Ni vet som man är där i slutet av maj och bara önskar att uppfinningen betygsstressade tonåringar hade stannat vid idéstadiet, lite tröttflamsig sådär.

Humorn då ja. Den är dessvärre inte riktigt lika vass när man sitter där med högarna och bara stirrar ut i luften som om man precis har förlorat med 0-6 mot Chelsea. Då tänker man istället onda tankar om den där personen på Skolverket. Särskilt om man råkar ha planerat in att vara ledig ett par dagar mitt i alltihopa.

Jag vill inte vara negativ i överkant här, men det känns ju som att de ansvariga för provdatumsplaneringen borde kunna scanna av spelschemat i Premier League och kanske inte lägga proven i svenska och engelska i samband med Arsenal-Manchester City. Det kan liksom inte bara vara jag som drabbas av detta.

Jag föreslår att vi alla mailar in ett argt e-brev till Skolverket och framför vår kritik mot detta upplägg. Det kanske inte leder till förändring, men då har vi i alla fall markerat.

Det är delvis ovanstående som har gjort att min fritid har varit begränsad den senaste tiden. Jag har i stora delar ägnat mig åt att jobba, och tiden som har funnits utöver det har jag försökt prioritera saker som att motionera hjälpligt samt skaffa föda. Igår slog jag till exempel nytt personligt rekord genom att dra från jobbet 22.30. Nu berodde det visserligen mer på att jag inte var riktigt klar med den kvällens rättningshög när Arsenals match började igår, så jag valde att kolla på den på jobbet (och samtidigt rätta läsförståelsen på ENG NP). Annars hade jag kanske åkt från jobbet mer sansat. Typ 22.15.

Inte konstigt att hjärnan känns som en tropisk storm och gör så att jag dubbelbokar mig och glömmer viktiga saker varje dag under dessa omständigheter.

Jag ska dock inte bara fastna i ett ekorrhjul av sympatijakt utan jag har också gjort flera kul saker den senaste tiden. I lördags var jag och Hedemora på spontan hemmafest hos Rodny och i fredags var jag, Hannes och mamma och  pappa på Fyrishov och såg konsertteatern Come Together. Det var som ett vaudevillecollage av Beatleslåtar och jag tyckte om föreställningen, som var dels lekte med låtarna fyndigt och var scenografisk häftig. Den var dock något kort sett till priset och stolarna på läktaren var tyvärr inte anpassade för homo sapiens bäcken. Det var mer homo habilis-stämning på dem.

I övrigt minns jag inte särskilt mycket av vad som har hänt sedan jag kom hem från Falun. Men så är mars ibland.

Jag kommer inte korrläsa det här inlägget. Trots att det motsäger exakt allt jag tjatar om på jobbet: "bla bla bla när du har skrivit det du tycker är din text är bara halva jobbet gjort bla bla bla då måste du bearbeta texten och verkligen jobba med den bla bla bla det avgör kvaliteten på dina texter och bla bla bla".

Vill ni mig något de närmsta dagarna kan ni höra av er till London. Det är där jag är.

Fotnot: Blorka=Bloggtorka (Fun fact: Fungerar båda som substantiv och verb! Mvh Språklärare)

,

La Belle Epoque

En epok är över. Efter åtta resor lämnar jag för sista gången Falun som skolreseledare, extrapappa, terapeut, gruppsamtalsledare, konflikthanterare, lekledare, motivatör, städare, diskare, schemaläggare och diskjockey. Nu läggs lägergården ner, och såhär i direkt anslutning till en av de mer utmattande veckorna vi har haft känns det vid en första tanke rätt skönt. Samtidigt är det vemodigt, för veckorna här har också varit fyllda med glädje och ljusa minnen. 

Veckorna på gården har varit fundamentala när det kommer till relationsbyggande med eleverna och det är en grundpelare när det kommer till hur jag ser på läraryrket. I Falun har jag verkligen haft tid att lägga mycket krut på det under de relativt avslappnade lektionspassen samt under aktiviteterna på kvällstid. Det har varit guld värt när det gäller att skapa förutsättningar för att göra ett bra jobb och nå fram till ungdomar i den mest komplexa av åldrar. 

Nu sitter jag korridorsvakt för sista gången. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades med bedriften att byta till mig det här passet, men så blev det. Allt drama verkar dock vara över för den här gången så risken att jag ska behöva dygna känns minimal. Skönt att det blev en bra avslutning för veckan i övrigt har varit stökig. 

När jag sitter såhär i en Ikeafotölj i en tom korridor klockan 23.30 och vakar efter att ha varit på helspänn i snart fyra dygn far mina tankar gärna iväg åt det kvasifilosofiska hållet. Jag har nämligen hittat en rät linje mellan livscykeln för ett vuxenliv och en vecka på lägerskola i Falun. Häng med nu, för det här blir så djupt att Jules Verne framgångsrikt skulle kunna skriva en roman om en äventyrare som sätter både liv och hälsa på spel för att utforska bottenlösheten. 

På måndagen är man i 20-årsåldern. Allt är möjligt, och med en naiv självsäkerhet går man in i veckan och tror att allt kommer att bli fantastiskt. Planerna är storslagna och som den yngling där ränderna i pannan från en något för tight studentmöss fortfarande kan förnimmas man är har man fortfarande inte förstått att man inte har fattat någonting om något. 

På tisdagen, efter den första oroliga kvällen, når man medelåldern då man är mer luttrad över att saker kanske inte alltid blir som tänkt. Det där fantastiska målbilderna om vad livet - veckan - skulle vara börja flagna betänkligt. Blev det inte mer än så här? Vad hände med planerna?

Sedan kommer krisen. Väggen dyker upp, mitt på livets motorväg. Det är nu de stora omvälvande katastroferna sker. Skilsmässor och död. Jättekonflikter mellan sömnberövade tonårsmonster och hemskickningar efter regelbrott. Den ena händelsen efter den andra. Ångesten är total. Kan det inte bara vara över snart?

Så kommer torsdagen. Den fas i livet då saker och ting till slut faller till rätta. Man nöjer sig, och är lycklig över det lilla positiva man har. Allt blir enklare. Energibanken är tömd, och kraften för att oroa sig finns inte där längre. Och då visar det sig ironiskt nog att det inte finns så mycket att oroa sig för när snudd på alla elever sköter sig exemplariskt. 

På fredagen väntar slutligen de sista ljuva åren. Då när man känner att livet är levt och att man är redo att somna in. Likt Charons båt över Styx tar en inhyrd buss åldringen tillbaka till dit han en gång kom ifrån. Hemma. Sömnen den natten blir drömlös. 

Med den tanken lämnar jag Falun. Det var ett bra liv. Nu går vi vidare. 

They see me rollin', they hatin'

Sist jag försökte bjuda på lite historisk kuriosa i samband fettisdagen slog historiker i min närhet mig på fingrarna, så jag håller mig borta från att överhuvudtaget nämna Gustav Adolf. Eller Adolf Fredrik för den delen. Däremot kan jag på nytt konstatera att om man vill bevara någon form av värdighet så ska man undvika att äta semlor i offentliga sammanhang. Grädde på näsan kanske är charmigt på en treåring men det är definitivt inte charmigt på en 30-åring.

Men det är inte det jag vill diskutera.

Idag har vi spelat bowling som after work. Vi testade ett ställe som heter O'Learys där de numera satsar väldeliga på just AW-klienter som vårt lilla gäng, bland annat genom en nyligen anlagd bowlingbana. Där spelade vi ett par rundor och när den officiella sammanräkning var klar visade sig att jag kom tvåa efter suveränen Victor som typ var lika bra som den där snubben som slår tio strikes i rad just före sluttexterna i The Big Lebowski börjar rulla.

Sara började dock genast knorra över detta och visade på intet sätt att hon accepterade resultatet. En sådan reaktion är precis vad jag behöver för att slänga ut allt som har med ödmjukhet att göra genom fönstret och på olika sätt påminna alla och envar om hur oerhört bra jag är på bowling.

Den något hätska stämningen lade sig dock i samband med att vi fick in våra Boston Celtics-burglare (nu har jag ätit 800 sådana, kul att fylla jämnt) och jag gick hem och började smida planer för hur jag ska lyckas plantera det så att Saras klass med jämna mellanrum droppar små hintar om bowling under morgondagen. Då ringde telefonen. Det var Sara. När man smider ränker om trollen så står de i farstun och ringer som jag brukar säga.

Hon hade upptäckt att bowlingdatorn hade gjort ett stort och mycket, mycket orättvist misstag och ville nu ha upprättelse. När jag hade dött klart, till hälften av skratt och till hälften av att hon faktiskt har den vinnarskalle hon har hävdat, konstaterade jag att "ja, så kan man tolka resultaten" och samtalet avslutades. Jag har dock en känsla av att detta inte kommer att släppas under morgondagen. Det är ju alldeles för kul att driva den här saken till dess mest absurda spets. Ska man börja tolka resultatet finns det många olika sätt att se på saken, så jag ser framför mig en tid av fantastiskt intressanta diskussioner. Och när det kommer till den här typen av ickediskussioner kan jag hålla på hur länge som helst. Minns bara den där gången när jag under två timmar med stor emfas hävdade att en totalt vanlig lampa var en lavalampa. Sedan hällde Lisa en öl över mitt huvud. Vi får se vad Sara landar i.

Spontant tänker jag att det finns en överhängande risk att en av kvällsaktiviteterna nästa vecka i Falun blir bowling. Den matchen kommer bli den mest upphaussade sedan duellen mellan Nancy Kerrigan och Tonya Harding i OS i Lillehammer. Det återstår att se om The Final Bowling Battle of Falun, som evenemanget redan kallas i lokal press, kommer att leda till liknande våldsamheter.