La Belle Epoque

En epok är över. Efter åtta resor lämnar jag för sista gången Falun som skolreseledare, extrapappa, terapeut, gruppsamtalsledare, konflikthanterare, lekledare, motivatör, städare, diskare, schemaläggare och diskjockey. Nu läggs lägergården ner, och såhär i direkt anslutning till en av de mer utmattande veckorna vi har haft känns det vid en första tanke rätt skönt. Samtidigt är det vemodigt, för veckorna här har också varit fyllda med glädje och ljusa minnen. 

Veckorna på gården har varit fundamentala när det kommer till relationsbyggande med eleverna och det är en grundpelare när det kommer till hur jag ser på läraryrket. I Falun har jag verkligen haft tid att lägga mycket krut på det under de relativt avslappnade lektionspassen samt under aktiviteterna på kvällstid. Det har varit guld värt när det gäller att skapa förutsättningar för att göra ett bra jobb och nå fram till ungdomar i den mest komplexa av åldrar. 

Nu sitter jag korridorsvakt för sista gången. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades med bedriften att byta till mig det här passet, men så blev det. Allt drama verkar dock vara över för den här gången så risken att jag ska behöva dygna känns minimal. Skönt att det blev en bra avslutning för veckan i övrigt har varit stökig. 

När jag sitter såhär i en Ikeafotölj i en tom korridor klockan 23.30 och vakar efter att ha varit på helspänn i snart fyra dygn far mina tankar gärna iväg åt det kvasifilosofiska hållet. Jag har nämligen hittat en rät linje mellan livscykeln för ett vuxenliv och en vecka på lägerskola i Falun. Häng med nu, för det här blir så djupt att Jules Verne framgångsrikt skulle kunna skriva en roman om en äventyrare som sätter både liv och hälsa på spel för att utforska bottenlösheten. 

På måndagen är man i 20-årsåldern. Allt är möjligt, och med en naiv självsäkerhet går man in i veckan och tror att allt kommer att bli fantastiskt. Planerna är storslagna och som den yngling där ränderna i pannan från en något för tight studentmöss fortfarande kan förnimmas man är har man fortfarande inte förstått att man inte har fattat någonting om något. 

På tisdagen, efter den första oroliga kvällen, når man medelåldern då man är mer luttrad över att saker kanske inte alltid blir som tänkt. Det där fantastiska målbilderna om vad livet - veckan - skulle vara börja flagna betänkligt. Blev det inte mer än så här? Vad hände med planerna?

Sedan kommer krisen. Väggen dyker upp, mitt på livets motorväg. Det är nu de stora omvälvande katastroferna sker. Skilsmässor och död. Jättekonflikter mellan sömnberövade tonårsmonster och hemskickningar efter regelbrott. Den ena händelsen efter den andra. Ångesten är total. Kan det inte bara vara över snart?

Så kommer torsdagen. Den fas i livet då saker och ting till slut faller till rätta. Man nöjer sig, och är lycklig över det lilla positiva man har. Allt blir enklare. Energibanken är tömd, och kraften för att oroa sig finns inte där längre. Och då visar det sig ironiskt nog att det inte finns så mycket att oroa sig för när snudd på alla elever sköter sig exemplariskt. 

På fredagen väntar slutligen de sista ljuva åren. Då när man känner att livet är levt och att man är redo att somna in. Likt Charons båt över Styx tar en inhyrd buss åldringen tillbaka till dit han en gång kom ifrån. Hemma. Sömnen den natten blir drömlös. 

Med den tanken lämnar jag Falun. Det var ett bra liv. Nu går vi vidare.