Hurts, oh it hurts, really hurts in the middle of the night

Du vet ett sådant där fiskspa där man stoppar ner fötterna i ett akvarium och låter små fiskar nafsa runt och äta upp död hud och förhårdningar och sådant? Tänk dig den typen av fiskspa, men istället för små söta fiskar av märket Garra Rufa så är det pirayor med rakbladsvassa tänder och istället för nafsande så tuggar de maniskt och istället för död hud på fötterna är det all muskulatur på överkroppen som utsätts för behandlingen. Tycker du det låter skönt? Isåfall är bodypump något för dig.

Tina hade tjatat på mig i typ ett halvår om att jag skulle hänga med på pump (som jag brukar säga) och till slut hade jag inga ursäkter kvar och bokade in mig på hennes favoritpass på tisdagskvällen. Jag ångrade mig hela eftermiddagen, sådär som man gör när man vet att man ska utsätta sig för något som gör att bekvämlighetszonen bara är en liten prick i fjärran. Jag försökte verkligen känna efter - var jag inte på väg att dra på mig en förkylning? Men i och med att jag efter min karensdag i januari är klar med sjukdomar för de kommande fem åren kunde jag inte skylla på det. Det var bara att motvilligt släpa mig till gymmet.

Jag har nog aldrig sett Tina och Lotta (eller "Tombola" som jag envist och med blandad framgång försöker etablera på jobbet - och med blandad framgång menar jag en mix av dålig och jättedålig) så lyckliga när jag osäkert som en elev på första skoldagen klev in i Lilla Salen. Tina gav mig gediget stöd och hämtade arsenalen av vikter och stepupbrädor man behövde för att genomföra passet medan jag stod och kliade mig i huvudet och fick skäll av tjejen bredvid för att jag var i vägen.

Sedan var det bara att försöka hänga med när det började pumpas med stången. Helt otränad är jag ju inte, men jag kände omgående att jag skulle få kämpa. Den ena muskelgruppen efter den andra betades av i raskt tempo och hela tiden med en aning för många repetitioner för att jag skulle orka fullt ut. Jag kände mig så oerhört svag när jag stod och darrade i armarna som om jag höll föredrag på högstadiet medan tjejer som väger hälften av vad jag väger stod och jonglerade med tiokilosvikter runt omkring mig.

Även om det var jobbigt, så tyckte jag att det var kul och det kändes verkligen att kroppen hade fått sig en rejäl omgång. Endorfinstinn kunde jag åka hem och fortsätta leva som ett fysiskt praktexemplar genom att äta broccoli och fisk till kvällsmat.

Sedan kom natten. Som en en örfil.

Första gången jag vaknade var klockan ett. Det väcktes många frågor på en gång, men den mest centrala var "Varför har något huggit mig i axeln med en morakniv?". Det var bara att rulla ur sängen, spontant börja skratta åt hur ont jag redan hade fått och sedan leta upp första bästa karta Alvedon och därefter leka Pez med tabletterna och kasta dem i ansiktet på mig själv.

Sedan kom, efter ytterligare någon vaken period under småtimmarna med frågestund om till exempel varför jag hade gått och lagt mig för att sova på en spikmatta (en riktig, ingen sådan där töntig av plast), dagen. Som ett rak höger.

Om det hade gjort ont på natten så var det givetvis ingenting mot det som väntade på dagen. Jag hade stora svårigheter med saker jag normalt sett tar för givet. Att borsta tänderna. Att duscha. Att ta på mig rocken. Att öppna en app på mobilen. Allt var förenat med små elaka blixtar av smärta som sköt genom kroppen.

Sedan kom natt två. Som en uppercut i solar plexus.

Jag vaknade förvirrat upp vid tvåtiden och ställde mig själv frågor som "Varför sover jag i en järnjungfru?" innan jag kom till sans. Nu var det inte roligt längre. Jag gick ännu en gång upp för nytt Alvedontifo och tömde en tub smärtnedsättande gel över mina armar. Sedan ägnade jag en kvart åt att hitta en sömnposition där det inte kändes som att någon stod och svetsade på min kropp innan jag kunde somna om.

Men det var en barnlek jämfört med dag två-träningsvärken. För dagen kom ju. Som en pungspark. Med stålhätta.

Dag två-träningsvärken är ju som alla vet det mest vidriga naturen har uppfunnit (det är möjligt att det faktum att jag just har gått igenom en dag med dag två-träningsvärk påverkar dess topplacering på världsrankingen över naturens mest vidriga uppfinningar i nuläget) och jag vet inte riktigt hur jag har lyckats hantera den utan att gnälla mer än vad jag faktiskt har gjort. Jag har aldrig varit med om något liknande. All annan träningsvärk jag har upplevt har varit en smekning i jämförelse nu när pirayorna sitter och tuggar på mina muskler som om de vore hundleksakar. Finmotoriken har fullständigt lyst med sin frånvaro, och på eftermiddagen råkade jag ramla in i en vägg och tryckte sånär igång brandlarmet. Tur att plastskyddet satt på säger jag bara.

Det här är första gången jag på allvar har börjat ifrågasätta Aspeqvists klassiska idiom "man har aldrig ångrat ett träningspass", för frågan var om inte detta var undantaget som bekräftar regeln. Samtidigt säger de ju också, eller snarare tatuerar in, "No pain - no gain" och med tanke på all denna pain så måste det ha blivit oerhört med gain också.

Aldrig mer, tror nu säkert ni att jag kommer att säga. Men det gör jag inte. Jag har redan bokat nästa veckas pass. Ibland ifrågasätter jag faktiskt huruvida jag är ett geni eller inte.

We're ugly, but we have the music

Ska vi ta och skaka liv i 2017 en gång för alla? Nu när det vidriga laminat av is som har inkapslat Uppsala i alldeles för många månader börjar skrumpna ihop och flagna iväg i vinden är det hög tid. Dessutom fick jag storartad inspiration efter gårdagens Leonard Cohen-hyllning av First Aid Kit med vänner på Dramaten som jag och Becks var tillräckligt begåvade för att lyckas köpa biljett till. För en gångs skull köpte jag biljetter direkt när de släpptes, istället för det amatörmässiga och orimligt ofta återkommande "äh, det finns nog kvar i morgon - jag går och lägger mig i soffan och stirrar på GIF:ar i min mobil istället".

Det var en föreställning som kändes skräddarsydd för mig, för jag vet inte riktigt vad som ska toppa att se Annika Norlin sjunga Hallelujah understödd av First Aid Kit. Ett äkta hattrick på något sätt. Hade de skohornat in Dennis Bergkamp på något vänster också så att han hade kunnat ta tersen där i Hallelujah-partiet hade jag varit redo att dö med gott samvete nu.

Dessutom var Frida Hyvönen, en annan gammal favorit, med på ett hörn, och rev av Everybody knows på ett väldigt hyvönensk sätt. Det gällde för övrigt för alla arrangemang - artisterna gjorde dem till sina samtidigt som respekten för Cohens texter och toner vibrerade ut ända till rad åtta på parketten.

Det blev en mycket värdig hyllning till en av tidernas bästa poeter och artister. Jag blev genuint sorgsen i höstas när Cohen med kuslig tajming valde att knyckla ihop sitt sista ciggpaket, tömma den sista vinpavan och tysta sin gyllene röst samma vecka som Donald Trump valdes till president. Ett tecken i en många gånger dyster tid, eller som Cohen själv sjunger: "I've seen the future, brother - it is murder".

Men innan vi deppar ihop fullständigt över sakernas tillstånd får vi fråga vår inre framfrustande ryttare från Rohan: "What news from the Mark!?". Och då kan ju vi som en kanske inte lika högrest, och något mindre stolt, Eomer svara på det.

(Kanske inte en övergång som Anders Eldeman hade godkänt, men vi är också rostiga vad gäller den här typen av skrivande och i våra mailkontakter med föräldrar till eleverna, som ändå får räknas som den försvarliga delen av vårt författarskap numera, är det tydligen eftersträvansvärt att hålla nere eventuella referenser till Tolkien till ett minimum, så det är kanske inte så konstigt att vi spårar ur när vi får skriva så här fritt igen.)

I en första tanke så tycker jag inte att det har hänt så mycket nytt, men börjar jag bläddra i kartoteket över vintern -17 så ser jag att det finns lite att uppmärksamma trots allt. Vi kan väl börja med att redan nämnda Becks gick och gifte sig i februari. Det var en hemlighet för många, så när Becks plötsligt bjöd in till fest hade jag redan gjort upp planer för helgen. Emma, som var invigd i ränkerna, skickade dock ett par meddelande med inte alls särskilt subtil underton om att jag nog kanske eventuellt skulle ta och fundera på om det inte var en bra idé att möjligtvis överge de där planerna ("Tror att det är något stort på g. [...] Hon har liksom pratat om det här lite för mycket för att det bara ska vara en vanlig middag."*)

Så istället för att åka till Stockholm och se Arsenal förlora igen gick jag på bröllopsmiddag, och det var ju minst sagt festligt. Jag hann ju inte förbereda något tal, så det ska jag ta i något annat passande sammanhang. Men om jag hade hållit ett tal där och då hade det kretsat runt hur allting hade sett ut om min första förslag på smeknamn på Rebecca där för drygt tio år sedan hade gått igenom granskningen i engelskgänget. Folk tyckte att Elisabeth Herion Sarafidis, som jag kom på när jag såg att en lärare på engelska institutionen hette just Elisabeth Herion Sarafidis, inte hade samma schvung som mitt andra förslag Becks. Såhär i efterhand kan jag ge de andra rätt, men jag vill minnas att jag använde smeknamnet Becks med viss bitterhet under de första fem-tio åren av vår vänskap.

Det hade kanske inte blivit ett superbra tal när jag tänker efter. Men jag tycker trots allt att jag kan passa på att skriva ett formellt grattis till Becks och Erik här. Jag har dock ännu inte riktigt accepterat det nya efternamnet Flodén. Det är ett väldigt bytande av efternamn bland mina vänner generellt tycker jag, och för oss som ibland är inne och känner av stämningen inom det autistiska spektrat är det problematiskt. Det får stå kvar Lindström i mobilen ett tag till.

Jag har också passat på att gå på två musikaler. Först inkasserade jag julklappen från mamma och gick på Fantomen på operan med Peter Jöback. Eller jag gick inte med Peter Jöback utan jag gick med mamma, pappa, Love och farbror Per-Eric. Och Petter Hansson. Även om han var i ett annat sällskap. Och ÖB. Men det var inte på Cirkus där Fantomen spelades utan på Abba-museet där vi åt lunch. Men det spelar ju ingen roll. Sverige har ändå inget försvar att tala om. Men SÄPO-vakter skulle han ha minsann. Orättvist att han får allt skydd. Fantomen var i alla fall en fin uppsättning och Jöbacks pipa var alldeles överjävlig.

Sedan var jag, Hannes, Sara och Jonas på premiären av Book of Mormon. Jag gissar att de flesta rimliga personer redan har sett den i London, men om inte: SE. Det är alla gånger den roligaste uppsättning jag har varit på, och musiken är dessutom riktigt bra. Jag träffade även Robert Gustavsson i foajén. Även om han var i ett annat sällskap.

Jag har också hunnit med en heldag med Siriusmatch och Trainspotting 2 tillsammans med Lander. Det finns få filmer vi har citerat så mycket som den, så det kändes bra att knyta ihop säcken och se uppföljaren tillsammans. Den höll dessutom måttet. Francis Begbie.

Slutligen behöver jag nämna vadet som jag har slagit med Anna. På nyår i Östersund antog jag en utmaning om att lyckas med att springa milen på 50 minuter innan sista april. Vinnaren får en trerätters på Hambergs fiskrestaurang här i Uppsala. Om båda klarar får Kalle bjuda och om ingen klarar får vi bjuda Kalle. Just nu lutar det åt att jag kommer tvingas bjuda, men jag har inte gett upp ännu. Tre pass i veckan fram till april borde räcka. Men då gäller det att göra det varje vecka och inte bara en av veckorna fram till aprils slut.

Vi hörs i samband med nästa kvartalsrapport.

*Ytterligare utdrag ur mina Messenger-konversationer kan begäras ut från Uppsala Arkivcentrum enligt sedvanliga rutiner.