Long Distance Runner

"Jag har inte hunnit."

Det är nog den vanligaste lögnen jag vet, för i sanning hinner man ju med allt man vill - bara man väljer att prioritera. Det man verkligen vill, eller behöver, göra hinner man ju i regel med. Med det sagt vill jag till alla er - och ni är många som har frågat - som har väntat på att få läsa om min upplevelse på halvmaran i Stockholm förra helgen vända mig och säga: Jag har inte hunnit skriva.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag stod på startlinjen. Visst hade jag hunnit bli laddad, men jag hyste inga illusioner om hur kroppen skulle kännas efter drygt två mil på Kungsholmen och Söder. När startskottet så gick var det bara att svälja ner den siste klunken ångest och börja käka asfalt.

Jag måste dock säga att det gick rätt så bra om man bortser från svackorna där mellan kilometer 0-6, kilometer 8-12 och från 13 till slutet.

Där runt sju kilometer fick jag en liten kick när jag insåg att en tredjedel var gjord, men när jag kom till åtta insåg jag att mer än en mil var kvar så då blev det kämpigt igen. Mina kompisar i Arsenal Sweden stod runt tolv kilometer, eller satt och drack öl snarare i sann Arsenal Sweden-anda, och jublade fram mig, så då blev jag Mo Farrah och började spurta mot mål, men efter typ 700 meter i den farten kom jag på att det var åtta kilometer kvar och blev supersliten istället.

Överlag var det dock inte så jättejobbigt, i alla fall inte under första milen. Det var väl egentligen bara sista fem kilometerna som min kropp på allvar började ifrågasätta vad fan jag höll på med och om jag inte bara kunde sätta mig ner på närmsta pub och softa lite. Så kul skulle vi dock inte ha, så jag kämpade mig i mål trots att vaden började kippa efter luft genom att krampa lite på upploppet.

Det var värt det. Trots att jag blev sliten och hade rejält ont i kroppen dagarna efter var det värt det. Jag kör nästa år igen. Hannes har typ sagt att han ska med, så nu när jag har skrivit det här måste han ställa upp. Det blir kul. Det var värt det.

I övrigt har jag under veckan jobbat väldigt mycket och sysslat med Arsenal Sweden övrig tid samt sovit och lagat mat och tvättat och sånt. Då är det inte lätt att hinna med att blogga. Det är ju inte som att jag prioriterar bort er.

Kapitalist! Nu Ska Du Dö!

Härmed bryter jag både radiotystnaden och blorkan© för en snabb brevväxling med demonerna som rider mig. Eller demoner är kanske att ta i, men det finns oroshärdar som behöver kylas ned.

För det första känner jag att den där mitt livs form som jag hade planerat att vara i vid det här laget lyser med sin frånvaro. Lyser är till och med svagt i sammanhanget, frånvaron snarare bländar oss. Man behöver sådana där bergsbestigarglasögon som är helt kolsvarta för att överhuvudtaget kunna snegla lite mot frånvaron. Tittar man rakt in i den förkolnas gula fläcken till en kolbit innan du ens hinner säga joggingsko.

Jag hade ju tänkt att jag skulle hinna med att springa 30 gånger, cirka en mil per gång, från starten av juni fram till nu. Det kändes inte orimligt på förhand. Facit är nu här och jag kan konstatera, efter att ha kontrollerat min löpapp, att jag lyckades mindre bra med ansatsen. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att det är ett misslyckande. Eller fiasko rentav. Sedan första juni har jag tydligen bara mäktat med elva längre löprundor, om jag nu har bokfört alla turer. Chansen att jag skulle ha glömt bort att starta appen vid nitton löppass den senaste tiden känns dock ungefär lika stor som att jag gör halvmaran på lördag på under en timme.

För halvmaran har ju hela tiden varit målet med den här svårt hybrisbeslagna idén om mitt livs form. Jag och Marie fick feeling på en AW i våras varpå vi bestämde oss för anmäla oss, och då var det tydligen en lysande idé. Det här med att gå på AW med folk från Hälsingland verkar göra något med mitt omdöme. Jag ska inte ens gå in på min och Vickans urspårning för några veckor sedan.

Nu befinner vi oss dock i den här situationen, och jag tänker naturligtvis inte backa. Jag ska ta mig runt om jag så ska krypa i mål. Fixade jag Kebnekaise i somras klarar jag av detta. Jag gjorde ändå elva kilometer i måndags utan att fullständigt vilja lägga mig i gipsvagga dagen efter, så det ska nog gå. Jag vilar mig i form de här sista dagarna tror jag dock. Kör lite kolhydratladdning och så. Chips räknas va?

Bortsett från den här barbapappska bristen på form är annars mina tankar på valet, för jag har drabbats av någon form av ideologisk kris. Jag vet vilka partier som står mina värderingar närmast, dels efter många års egen samhällsanalys och diskussioner, och dels efter att ha gjort valkompassen. Dessvärre vill alla de partierna att jag ska bli arbetslös eftersom de ogillar friskolor. Så har i alla fall jag uppfattat debatten, för om de förbjuder friskolor att göra vinster vill väl inte kapitalisterna som äger bygget vara med i leken längre? Eller?

Hursomhelst blir det en händelserik helg. Allt blir nog bra till slut.

Innan jag lämnar det här uppiffade skyltfönstret till mitt liv som är bloggen måste jag dela med mig av en tung celebrity spotting, då detta alltid har varit en grundpelare här på Expeditionen - Micke Persbrandt. Mycket större än så blir det inte i Sverige. Jag skulle påstå att det bara är kungafamiljen, Björn och Benny och Robinson-Kent som slår honom.