And I'm already missing the summer

Ännu ett arbetsår går mot sitt slut. Jag har nu varit på skolan sedan sommaren då förra fotbolls-VM spelades (det blir lite mer konkret om man skriver så jämfört med mer abstrakta "fyra år") och det känns paradoxalt nog som att det har gått sjukt fort samtidigt som att det är väldigt länge sedan jag gjorde min första arbetsdag där.

Det blev ett bra år till slut, även om det på många sätt var det tuffaste. Det var mycket svårare än jag trodde att börja om med en sjua och vi var också, med fler elever på skolan, tvungna att organisera oss på ett nytt sätt. Övergången hade kunnat göras smidigare. Under de sista månaderna har dock saker och ting fallit på plats igen och jag hade en riktig bra avslutning med både klassen och kollegorna, och jag känner mig redan nu laddad inför nästa läsår.

I morgon gör jag sista dagen på jobbet innan semestern. Det ska bli väldigt skönt att vara ledig, men jag kan inte påstå att jag är tillnärmelsevis lika trött som i för ett år sedan. Att ha nior är väldigt roligt, men urladdningen där de sista veckorna fjol fick mig att må som en urkramad trasa som precis har kört Vasaloppet och Vätternrundan efter varandra som avslutning efter att någon timme innan det ha simmat Vansbrosimmet. I år känns det mer som en vanlig fredag.

Jag har storslagna planer för den här sommaren. Jag ska bland annat upp på Sveriges högsta berg och jag ska åka till Amerikatt. Däremellan ska jag dessutom träna mig till mitt livs jävla form. Jag hade tänkt inleda den satsningen idag, men på grund av istid ställdes träningspasset in. Det är inte bra att träna när det är för kallt. Det är sjukt att jag var ute och sprang i shorts i januari utan att frysa, men att jag behöver mössa och underställ och termobyxor när det snart är juli. Karma antar jag att det är. Klimatet spottar mig i ansiktet som hämnd för alla mina flygturer i år.

I morgon är tydligen träningspasset också inställt på grund av anledning (öl) men på onsdag, då jävlar sätter vi gång. Irene Ekelund bör nog lägga in ett par extra träningspass om dagen om hon ska hålla undan för mig framöver.

Ja, det kommer nog bli den bäste sommarn i hela vårat liv det här. Synd bara att vi missade själva sommarvädret.

We had joy, we had fun

För sjätte gången i år tog jag min lilla väska och drog till Arlanda, för att för fjärde gången i år åka till London. Det här var dock inte en fotbollsresa, utan en så kallad kollegresa. Under två års tid har vi sparat alla pengar som har kommit in när vi har haft lärarstudenter hos oss, och nu räckte dessa pengar till en tripp. 

Det var inte nödvändigtvis så att London var mitt förstaval när det kommer till resmål, för dels hade det varit kul att åka någonstans där jag inte har varit 40 gånger förut och dels var det inte ens någon Arsenalmatch. Men nu bestämde Marie att vi skulle åka dit och jag gör som Marie säger. Det brukar vara bäst så. 

Resan blev, trots det fantasilösa valet av resmål, riktigt härlig. Det var ett kul och inspirerande sätt att avsluta läsåret på och vi fick också möjlighet att stärka sammanhållningen i gruppen. Dessutom blev det mycket skratt. Det är ju inte dumt. 

I måndags åkte vi Dreamliner till Gatwick och tack vare att Vickan är före detta flygvärdinna och kände en i besättningen blev vi uppgraderade och fick sitta i den finare delen av kärran. Det känns alltid bra att slippa frottera sig med arbetarklassen, pöbeln som inte har råd med Premiumbiljetter. Några selfies och en öl senare var vi framme. 

Som första stopp efter incheckning på hotellet och sådant bös dök en pub vid Covent Garden lägligt upp för VM-fotboll med mina kompisar i Die Mannschaft. Poldi, BFG och Mesut gjorde ingen besviken utan förnedrade Portugal. Vilket ni säkert vet om vid det här laget, men i och med att detta var första steget mot VM-guldet känns det värt att notera utklassningen. 

På kvällen hade vi den inte helt okomplicerade uppgiften att hitta ett ställe som tog emot 14 i många fall salongsberusade semisemesterfirarare. Vi hittade en mindre exklusiv italienare vid Paddington som hade bord och där satte vi oss och hyllade mig eftersom det var min namnsdag. Skön bekräftelse att jag gör mycket rätt på jobbet när kollegorna styr upp en namnsdagsresa i min ära. Blir spännande att se vad de arrangerar till min 31-årsdag i höst. En resa till rymden kanske?

Den billiga middagen (£183 för 14 pers - jag har ätit dyrare middagar för sällskap på två) förflöt under glada utrop och en hel del gamman och när vinet hade slutat svalla var vi alla redo att gå till hotellrummet och somna framför Ghana-USA. 

Dagen efter var det tidig uppstigning. Vi skulle på resans enda riktiga jobbrelaterade anhalt och det var ett besök ute i Twickenham, inte på rugbyarenan utan på vår systerskola där. De jobbar enligt samma koncept som vi gör, med anpassning till den engelska läroplanen naturligtvis. 

Det var mycket intressant att titta på de fina och välutrustade lokalerna samt att prata med lärare och elever, särskilt som det gick att känna igen så mycket av vår verksamhet i deras. Plus att de bjöd på fika inte bara en utan två gånger. 

Resten av dagen var det fri lek, vilket innebar pubhäng, en sväng på stan samt fotbolls-VM. Inte den superjobbigaste tisdagsarbetsdagen jag har haft om man säger så. 

På kvällen skulle vi återigen lösa problemet med att vara en alldeles för stor grupp som skulle in någonstans där det fanns alldeles för få stolar. Vi var några som hade tänkt att kinamat skulle kunna vara ett rimligt alternativ och gruppen åkte mot Soho. 

Vi kom fram till en kines men där uppstod en större kris i gruppen, en rejäl schism rentav. Några utsåg Marie till språkrör och hon fick i uppdrag att säga att inte alla var så sugna på att äta kinesiskt. De ville hellre, uppdagades det senare, äta på Jamie Oliver och hade väl antagligen tänkt att resten av gruppen skulle räkna ut det själv för de hade liksom glömt att nämna det. Stämningen blev svårt ansträngd innan bilaterala diplomatiska förhandlingar under ledning av Ola ledde till vapenvila och ett unisont men på sina håll motvilligt accepterande av kinesen. Det var några omskakande minuter som för alltid kommer att leva kvar i historieböckerna under namnet Kineskrisen. 

Maten var enligt min mening inte särskilt kinesisk, för den liknade knappt alls det man brukar få på buffén på Dragon Palace i Uppsala. Inga räkchips eller friterade bananer så långt ögat kunde nå. Det här var väl någon form av Londonanpassad meny antar jag. Jag kan i alla fall konstatera att jag har ätit upp min årsranson av nudlar efter den där middagen. 

Samtalet, när den frostiga stämningen hade tinat, kretsade kring många internskämt så dessa ska jag inte återge här. De fungerar som bekant mindre bra externt. Dessutom var ju Vickan med och då blir naturligtvis höjden på samtalen, hur ska vi uttrycka det, icke-Nobelfestkompatibel. Folk från Hälsingland alltså, jag blir inte klok på dem. 

Tanken var att runda av kvällen på pub, men vi orkade inte leta upp någon som fortfarande var öppen så det fick bli att gå hem och somna till Sydkorea-Ryssland. Det här med att somna till fotbollsmatcher är underskattat. 

På onsdagen tänkte jag, Ola, Jonas och Henke - männen i kollegiet - gå på krigsmuseum medan damerna skulle gå på Hugh Grant-safari i Notting Hill. Genuskritiken låg som en våt filt över uppdelningen, men ibland får det vara så antar jag. 

Krigsmuseet valde dock att vara stängt, så då gick vi till Tate istället. Det gick bra det med. Till lunch satte vi oss vid Themsen och jag fick äntligen en riktigt bra Bangers and mash. Jag tog dessutom en extra pint Becks för att bli lite inspirerad till shoppingen som tog vid på eftermiddagen. Mitt facit efter den: slapparbyxor (har slappat sönder mina gamla), shorts, en skjorta och två jumpers. Allt gick ner i min lilla väska. 

På flyget hem hamnade jag mellan Sara och Marie, eller i Dödens grupp som jag kallade den lottningen, men de pratade faktiskt inte hål i huvudet på mig som jag hade befarat, utan det blev en av det bättre hemflygningarna på länge. Bra slut på en fin resa. 

I torsdags var det extremt oinspirerade att jobba, så jag var således extremt okonstruktiv. Städade mest lite och slängde allt jag hade på skrivbordet i sedvanlig onostalgisk anda. 

Igår åkte jag till landet för midsommarfirande. Det började med att pappa berättade om sin dröm med zulukrigartranorna för fjortonde året i rad, innan vi påbörjade diskussionen rörande huruvida vi skulle sitta ute och äta eller inte (det blev, som vanligt, ute) och därefter sjöng vi massor snapsvisor. På kvällen grillade vi korv. Den enda överraskningen överhuvudtaget var väl att Costa Rica slog Italien. Annars var allt exakt som vanligt, på gott och ont. 

Nu ska jag fundera på vilket träd jag ska fälla i år. Eller så går jag bara och latar mig tills VM börjar. Det går bra vilket som. 

Det är ett hårt liv

Ibland drabbas vi alla av perioder som är så intensiva att de får den där sönderstressade pappan i Hipp-hipp att framstå som en spaweekend på ett kloster med mobilförbud. Ta en sådan period gånger två så landar vi någonstans i närheten av hur min senaste månad har varit. Inte för att jag klagar, för det är givetvis roligare att det händer mycket snarare än motsatsen.

Ett axplock av det senaste:

• FA-cupfinalen i London. Visserligen inte på plats på Wembley, utan på puben. Det var väldigt, väldigt roligt. Jag var väldigt, väldigt glad. Jag drack också väldigt, väldigt många öl.
• Blodomloppet. Målet var att fixa milen på under en timma. Jag kom i mål på 1:00:25 efter att ha satt in en galen spurt sista kilometern. Avgå tidtagaren.
• Personalfest. Nytt rekord vad gäller pålarmning. Det nya rekordet lyder 6.00. Jag var väldigt, väldigt trött dagen efter. För sådant beteende är jag alldeles för gammal. Nu har jag skrivit ned det, så nu kommer det absolut aldrig mer hända igen. Det är väldigt, väldigt troligt att det inte kommer att hända igen*.
• Mammas 60-årsfest. Jag, Hannes och pappa gjorde en rätt bra version av pappas gamla låt Här står jag som en annan docka och på natten diskade jag och Hannes i två timmar eftersom diskmaskinen gick sönder. Vi åt även chips. Bra fest.
• Jag har flyttat. Men det gör jag ju ungefär som andra människor byter underkläder (om ni byter två gånger om året alltså), så det behöver vi inte slösa digital trycksvärta på.
• Rott i land ännu en termin, med allt vad det innebär av övertid och extraaktiviteter på kvällstid. Bra tryck på Ramlar på discot efter niornas avslutningsmiddag måste jag säga, och jag fick en mycket udda avslutningspresent av en tjej i min klass - tsatsiki. 
• Varit på Visingsö och haft sommarfest. I år sprang jag inte så mycket under fotbollsturneringen. Det gör att jag inte är en bruten man idag, som jag var i fjol. Den smärtan var värre än vad han i Game of Thrones som fick sitt huvud mosat i en tvekamp kände dagen efter den händelsen.  

Däremellan har det varit full fart med jobb med supporterklubben, försöka få ordning i lägenheten och då och då lite kvalitetstid med goda vänner. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Min tidsreform, som kortfattat går ut på att dubbla tiden för varje dygn (den sk Fridolindoktrinen), behöver införas genast. 

Jag skrev inledningsvis att det mest är roligt när det händer mycket, men ibland får jag lite ångest när jag tittar på kalendern och bara ser inbokade dagar och kvällar så långt ögat når. Därför har jag börjat lägga in helt lediga dagar, även om dessa alltsomoftast ändå blir inbokade. Jag försöker i alla fall.

Det är en drygt vecka kvar av det hårda spelschemat. I morgon ska jag till London trots att det inte är säsong, men mina kollegor ville att jag skulle visa dem vad det är som är så jäkla kul med den där stan så det är bara att ställa upp. Sedan är det ytterligare några dagars jobb innan det äntligen är dags för semester. Första veckan har jag ännu ingenting inbokat och det får gärna förbli så. Det finns ju ett VM att kolla på för att slå ihjäl tid. 

Ja. Det är ett tufft liv. Tufft, men kul och inspirerande. 

*Obs ironi.