Stad i ljus

Precis som ni gillar jag att väga för- och nackdelar mot varandra. Det är en aktivitet som är i samma härad som listor, och då det kan inte finnas många därute som ogillar listor är av allt att döma antalet å-ena-sidan-å-andra-sidan-haters lika försvinnande få.

Nackdelen med att så många av mina kompisar från studietiden har lämnat Uppsala är att de logiskt nog inte längre bor kvar i staden, men fördelen är att jag väldigt ofta får möjlighet att åka och besöka dem i olika delar av Sverige och Skandinavien. Bara i år har jag hunnit med Östersund, Köpenhamn och nu senast Sundsvall, eller Sönnsvall som jag tycker att staden heter i folkmun. Jag bokade in den resan lite spontant tidigare i höstas sedan Josefin övertygat mig om det förträffliga i den idén, och när Becks hade slutat vara bitter över att vi råkade glömma bort att säga till henne om resan bokade hon också. Vilket gäng som samlades.

Jag tog tåget upp i fredags och efter att ha drabbats av ett svårt skräckhugg när det lät som  konduktörspersonen sa att det inte fanns någon bistro i tågsetet, såg jag en medpassagerare komma med en klassisk SJ-Mariestadslångburk och kunde andas ut. Eller först joggade jag till kiosken och köpte två öl, och sedan andades jag ut i en belåten fredagssuck så djup att den fick Marcel Proust-sällskapets föreläsningar att framstå som Sean Banan inuti Seanfrika.

Framme i Medelpad bjöd Josefin på sin klassiska tacogratäng som blev legendarisk redan på Höganäsgatan för tio år sedan. Colin åkte på lan, och Josefin skulle söva yngsta dottern Abigail så medan jag väntade på Becks fick jag sällskap av storasyster Polly. Hon vann "Vem där?" även om reglerna verkar ha ändrats en hel del i det där spelet sedan min tid som fritidspedagog, medan jag tog hem "Piraten i tunnan" (tror jag i alla fall, för jag antar att man vinner när piraten hoppar upp? Eller är det tvärtom? Känns som att jag inte borde ha kört in-your-face-rutinen så där intensivt när jag tänker efter).

När Becks väl dök upp med sitt tåg - hon ville inte åka samma avgång som jag tog på grund av "inte fan åker jag något skabbigt intercitytåg" - och Colin tröttnade på att lana spelade vi Cards against humanity - den vet jag i alla fall säkert att jag vann - och sedan blev alla fredagströtta och somnade i olika delar av huset.

Nästa morgon hade vi alla en tydlig plan. Dagen skulle ägnas åt att se Arsenal-Tottenham. Och med alla menar jag jag, för när allt kom till kritan var det bara jag som tyckte att det var en skitbra idé och det slutade med att jag halkade ner (ingen hade meddelat mig att Sundsvall ligger i Norrland så mina Adidas var något bakhala på de blankspolade gatorna) till O'Learys och såg första halvlek själv innan de andra slöt upp i halvtid. Arsenal vann så alla var väldigt glada, för vem vill se Tottenham vinna något?

Vårt nästa mål var att se Sundsvall tända alla stadens ljus i vintermörkret samt se när staden utsågs till Sveriges vackraste stad av en arkitektförening (som tydligen inte hade besökt vare sig Uppsala eller Stockholm). När ljusen tändes så klev dessutom Tommy Körberg upp på scenen och drog sin gamla schlager Stad i ljus samtidigt som ett fint snöfall började singla ner över torget. Man kan bli gråtmild för mindre. När Tommy sedan följde upp med Fattig bonddräng blev allting än mer perfekt. Där, i en av Sveriges femtio vackraste städer som jag har utsett den till.

Senare på kvällen, när snöfallet tilltog, gjorde vi (den vackra) stan. Vi inledde på Apa där de hipstrade fram såväl Mikkeller-ipor som goda hamburglare och sedan gick vi vidare till Menageriet för en klart godkänd Lynchberg Lemonade. Efter det pulsade vi över torget och gick via en snabbtitt på Knaust berömda trappa till en annan trevlig bekantskap, Rå, för att ta en ny drink. Den här gången blev det en passionsfruktshistoria, och det gav mig tillfälle att övervinna demonerna från den famösa drinken "15.00" som jag och Oskar i ett infall av genial mixologanda blandade till på Hultsfred 2001. Den bestod av en del koncentrerad passionsfruktsjuice och fyra delar sprit serverade i en tom ölburk. Effekten av den blev ett mycket kortvarigt tillstånd av fest som följdes av en längre siesta där vid tretiden eftermiddagen. Om det nu räknas som siesta när man kliver ut från tältet 24 timmar senare. Sedan dess har jag känt viss avsmak när jag har känt av doften av passionsfrukt inom en radie av 40 kilometer. Och med viss avsmak menar jag nu-munkräks-jag-stämning.

Men den här passionfruktsdrinken var bara god, så jag är tydligen över det. Love borde alltså kunna dricka päronlikör och alla andra likörer han tittade lite för djupt i när det begav sig vilken dag som helst. Anar jag konturerna av en likörprovningkväll i Lambohov i jul? Jag tror minsann det.

Sedan fick jag sug efter att gå till ett ställe där man känner sig lite, lite rädd, sådär som jag kan få när det är för många alldeles för trevliga ställen i rad så vi bröt upp och gick till Gambrinushallen, ett fint restaurerat ölcafé. Det började bra när en kille försökte erbjuda mig knark, men sedan urartade allting i väldigt god stämning när det bjöds på liveband samtidigt som alla livebandets estetkompisar hängde med varandra på ett härligt ungdomligt sätt. Så vi fick avsluta kvällen där. Jag tyckte att vi skulle gå över gatan till kasinot och sätta våra gemensamma sista slantar på grönt, men jag blev avrådd. Trist, för jag hade en lika bra känsla där som jag hade på Platå i Linköping i oktober 2001 när jag kammade hem hela 600 kronor på rouletten. Synd att man inte har spelat mer i sina dagar. Jag hade varit miljonär vid det här laget med samma flyt som den kvällen.

Söndagen ägnades åt en hel del soffhäng innan Josefin och Colin styrde upp en grym Sunday roast så att jag mätt och rejält belåten kunde sjunka ner precis bredvid muffinskorgen i kupén och rulla hemåt efter en mycket härlig helg i en av Sveriges vackraste städer. Det kan jag ändå gå med på.

You listen to it twice 'cause the DJ is asleep

Så var var jag? Just det - tupplur.

Den blev gedigen.

Idag har jag ägnat mig åt att fira att vi redan är mer än halvvägs genom november. Det var ju faktiskt inte så farligt (så här långt) i år, bortsett från när jag var ytterst nära att avlida i en halkolycka. En trappa precis utanför jobbet följs av ett förrädiskt medlut och där var det glashalt häromdagen. Endast min mytomspunna balansvätska i inneröronen räddade mig från ett hemskt och mycket förnedrande slut.

Hittills tycker jag att november 2017 har varit en trevlig bekantskap. Jag har träffat både Tord Grip och Gianluigi Buffon, och även om jag mest vinkade till tog kort på Buffon från håll så var båda så gentlemannamässiga som ryktet säger. Grip har jag i och för sig träffat förut, men trots att det bara var tio-tolv år sedan så kände han inte igen mig. Åren har väl slitit hårdare på mig, antar jag.

Jag var på fotboll när det hände, årets 54:e livematch (vilket är få om man jämför med Lander och Backevik, men så räknar de också matcher som de bara har sett 15-20 sekunder av så jag vet inte om man ska ta deras statistik på fullaste allvar), och det var Sverige som spelade och slog Italien med 1-0 på Kompisvallen. Det var riktigt fint att gå på landskamp med sådant bra tryck på läktaren och så bra spel. Kul med VM också. Fast fotboll är ju kul oavsett nivå om det så är VM-kval eller VP Uppsala mot Bälinge i division IV. Jag gillar all fotboll (utom Dalkurds).

I helgen besökte jag också Irsta. Det var ingen fotboll på agendan, men väl fyraårskalas och en klassisk temamiddag (Tema: Medelhavet). Det borde ha varit tema efterfest eftersom vi åt kebab och pizza och sådant, men varför vara så petig? Huvudsaken var att vi hade kul, fick dricka lite öl och att ingen kräktes. Inte ens Sara gjorde det den här gången.

Jag fick också möjligheten att lära Elis litegrann om att teckna. Tyvärr fanns det ingen gouache, som är mitt weapon of choice när det gäller bild och form, men som de flesta vet är jag inte så dum på blyerts heller. Jag visade honom hur man ritar en lastbil som kör apelsiner och jag fick en hel del ovationer även från den del av hushållet som inte faller under kategorin barn. Å andra sidan är det här med ironi en riktigt djungel.

Annars jobbar jag på med mina yrken. Skolterminen har varit till belåtenhet och vår årliga spelning med personalbandet på den klassiska personalfesten fredagen innan höstlovet innefattade en låt av Kjell Höglund så det var ju ett life goal uppfyllt om något. I supporterklubben har vi just smällt ihop nummer 74 i Kanonmagasinet och då är jag alltid lite extra nöjd.

Nu ska jag ta en ny tupplur tror jag.