Cause you know I'd walk a thousand miles

"Det händer något med mig under den där vandringen på Kungsleden 1949" 

Orden sades av förre Statsministern (och en av huvudrollsinnehavarna i den så kallade Katrineholmsincidenten, se fotnot) Ingvar Carlssons i hans Sommarprogram från början av juli och han berättar att den turen födde en livslång kärlek till fjällvärlden. Jag kan bara hålla med. För att på nytt låna av Carlsson: "Utsikten, de höga fjälltopparna, dalarna med jokkar som forsar, tystnaden, enstaka fåglar som letar efter något ätbart, men framförallt det utmanande äventyret".

Ja, något hände även med mig på Kungsleden. Min kärlek till fjällvandring har funnits ända sedan Bakvattnet 1993, men den här vandringen var något annat. Att vara ute i nästan en vecka och så intensivt uppleva uppleva lugnet som råder där och se de makalöst dramatiska vyerna avlösa varandra är beroendeframkallande. Jag kommer nog alltid återvända. Men vi tar det från början.

Vi, jag och Mattias (även känd som Hedemora på Expeditionen och en trogen resekompanjon) startade resan förra måndagen med att hoppa på tåget norrut. Genast inträffade en kris då bistrons kortsystem hade brakat samman och det inte gick att handla förtäring. Som tur var hade jag innan embarkering påstridigt sett till att vi tog ut kontanter (alltid bra att ha) så vi kunde köpa öl ändå. Vi hade en egen kupé fram till Kramfors vid midnatt då helvetet brakade loss när fyra andra skulle in i det lilla utrymmet och försöka bädda och stuva undan sina gigantiska väskor. Det var svårt att läsa mina goda bok (Haruki Murakami - Norwegian Wood) under sådana stressade omständigheter.

Vi kom dock fram till Kiruna nästa morgon utan någon gigantisk försening och tog oss vidare till Nikkaloukta för att starta vår 106 kilometer långa vandring. Solen strålade och myggen var på ett särdeles piggt humör. Våra väskor var sprängfyllda med de viktigaste persedlarna och framförallt en veckas proviant. En och en väger inte frystorkade påsar mat särskilt mycket, men frukost, lurre och middag i sex dagar - det blir vad flygbranschen hade kallat "övervikt".

Dagens etapp till Kebnekaises fjällstation var på styva 19 kilometer och vi gjorde ett klassiskt nybörjarmisstag i och med att vi fyllde på med för lite energi under vandringen - en renburgare för facila 150:- var inte tillräckligt, så i värmen blev det ganska tufft. Med några kilometer kvar började det dessutom åska och duggregna och vid ett tillfälle slog blixten ner bara några hundra meter bort. Man är inte kaxig när det börjar åska och man är ovanför trädgränsen. Eller i alla fall mindre kaxig än vanligt, för all min kaxighet kan inte ens blixten skrämma bort. Vi kom dock fram till Keb helskinnade och fick sedan duscha i kallvatten som brukligt är på den fjällstationen. Upp med tältet, några obligatoriska midnattsolsselfies, och sedan var det bara att återhämta sig inför nästa dag.

På onsdagen tyckte min kropp att "nejmen vi tar väl en vilodag i soffan med lite dillchips idag va Axel?" men på fjällvandringar ska man aldrig lyssna på kroppen, utan det var bara att köra på och efter ett tag var den med i matchen igen. Det var fortsatt shortsväder, men efter den olyckliga vadbrännarhistorien från toppturen på Keb 2014 körde jag solskyddsfaktor 50 för att även fortsättningsvis den här sommaren kunna ha shorts utan att bli betraktad som Uppsalas svar på Linköpingsprofilen "Handsken".

Det var en fin dag. Stundtals helt perfekt för fjällvandring och jag njöt av tillvaron. Dessutom såg vi en ren som joggade över en jokk. Exotisch. (Det betyder "bra" på tyska.) Samtidigt försvann mobiltäckningen, och det var spännande att se hur jag skulle hantera att vara internetfri under fem dagar för första gången sedan högstadiet. Trots att det bara var 14 kilometer att gå var det ändå två slitna själar som anlände till Singis fjällstuga. Kropparna var inte riktigt inne i lunken ännu, kunde vi konstatera. Men det var, efter tältresning och och iskallt bad i jokken, harmoniskt att sitta på en sten i solen och läsa mot en fond så bedårande att den rimligen var photoshoppad.

Nästa dag var det stora kraftprovet. Eftersom de kommande två sträckorna på leden var 12 kilometer hade vi bestämt oss för att dubbla. Vi dubblade det mesta. Dubbla luncher. Dubbla paket russin. Dubbla powerbars. Nu jävlar skulle det bli åka av och första tolvkilometaren gick alldeles utmärkt. På den andra tolvan började det dock bli slitigt, men då vi investerade i ett par öl där halvvägs i fjällstugan Sälka hade vi en tydlig målbild framför ögonen. Att få en öl. Mer än så krävs oftast inte som mål för en enkel man som jag.

Men jävlar vad vi fick kämpa för den där ölen - och whiskyn för den delen, för jag hade med en liten plunta bara för denna etapp. Med ungefär fyra kilometer kvar dök det beryktade Tjäktjapasset upp i fjärran likt ett Mount Doom i Sagan om Ringen. Minus lava och flygande vålnader - jag är tämligen säker på att de flygande vålnader jag såg framför mig när vi genomförde stigningen upp över det höga passet (Kungsledens högsta punkt på 1150 meter) bara var rimliga hallucinationer på grund av utmattningen.  Efter passet hade vi fortfarande några kilometer kvar, och stenlandskapet som gjorde sitt bästa för att imitera Mordor var kanske ingen favorit. När det dök upp spångar att gå på kan jag ha uttryckt något som kan ha tolkats som att jag älskar spångar mer än min egen familj, men det ska givetvis tas med en nypa salt. Samtidigt var jag väldigt, väldigt lycklig över spångarna, för det var inte direkt hoppsastegsläge där den sista biten fram till Tjäktjas fjällstuga. (Jag vet, helt omöjligt att uttala).

Det var en fest utan dess like i tältet på kvällen, efter tio timmars vandring. Öl och whisky. Nötmix och torkad skinka. Kanske resans godaste stämning, och det säger mycket för stämningen var god hela resan, förutom då när Mattias slog mig i huvudet stenhårt under förevändningen att han skulle döda 0,0000000000001 promille av Norrlandsfjällens myggor. Då var det irriterat en stund. Att ölen gjorde så att jag var tvungen att gå ut ur tältet två gånger på natten för att kissa låter kanske inte så jobbigt, men tänk då på att man för att ta sig ut ur tältet måste krångla sig ur en sovsäck, ta på sig kläder, hitta badskorna i förtältet, öppna förtältet, resa sig upp på Bambisvajiga ben och gå bort lite avsides för att uträtta behoven samtidigt som man får kallbrand i hela kroppen så förstår du vilket projekt det blir. Trots det har det sällan varit så gott med en fyrtiokroners folköl 3,5.

Dagen efter blev känd som "Tramssträckan", för den var så oerhört enkel jämfört med dubbelpasset på torsdagen. Nedförsbacke både bildligt och bokstavligt. Vi var framme vid Alesjaures stuga på bara fyra timmar och det mest spektakulära som hände var den stora mygginvationen på lunchen där de små asen verkade tävla i att omkomma på mest spektakulära sätt. Topp två var hen som flög ner i min lapskojs och drunknade och hen som tog sig in i min munhåla och avled av oklar anledning därinne.

I Alesjaure hade de vedeldad bastu och det var underbart att sitta i värmen och sedan kasta sig i den iskalla forsen utanför. En av veckans höjdpunkter.

I lördags var det dags för ännu en lång sträcka. 21 kilometer hade vi fram till Abiskojaure, men enligt uppgift skulle den vara rätt behaglig. Om det inte regnade och blåste i 16 timmar dårå. Vilket det givetvis gjorde. Men det var bara att dra på sig regnstället och streta på ett steg i taget. I början tänkte jag att regnet kanske skulle upphöra, men efter några timmar var det bara att inse att detta var förutsättningarna för resten av dagen. Då gällde det att tänka positivt. Jag gillar precis som alla andra listor, så jag ägnade mycket tid åt att mentalt sammanställa en sådan över positiva aspekter på det idoga regnet. Här följer ett utdrag, för med tanke på hur länge regnet föll blev också listan längre än vad som är rimligt att återge här. Men:

1. Det är bra för grödorna
2. Djuren behöver dricka
3. Det blir färre mygg
4. Ingen solbränna
5. Positivt för grundvattnet på Öland
6. Svettsaltavlagringarna på kepsen tvättas bort
7. Kängorna får en rejäl testkörning

Kängor ja, mina nya kängor. Alltid ett känsligt ämne på en fjällvandring. Dåliga kängor kan sabba en hel resa, medan bra kan rädda dig under de mest ogästvänliga förutsättningar. Mina nya kängor är klumpiga som en högstadiekille där armar och ben växt ifrån övriga kroppen och grova som smeden i valfri Astrid Lindgren-roman. Men de är ändå mina älsklingar. Trots regn, lervälling och vadande över ilsket strömmande jokkar höll de mig torrare än lärarhumor. Och jag klarade mig med ett enda skavsår, och det fick jag för att jag nonchalant lämnade ett väck på strumporna - inte på grund av kängorna.

Målnedvetet jobbade vi oss igenom kilometer för kilometer och plötslig var vi framme och fick av oss de blöta kläderna, för att ta plats i en bastu där två finnar satt och styrde och ställde över ösningen. Då blir det ju bra, även om en av dem grymtade lite över det bedrövliga aggregatet. Det är kontroversiellt med bastuaggregat för finnar.

Sista dagen och sista sträckan var den lättaste. Dels var packningen lättare än någonsin och dels regnade det inte längre. Tänk vilken tacksamhet man kan känna över uppehåll. Den här dagen mötte vi många som gick åt andra hållet, och det kändes skönt att inte vara den som hade kvar fem-sex dagar på trailen framför sig, vilket vi också sa högt så fort någon passerade. Till sist var vi framme Abisko Fjällstation och vår promenad var över. Det var skönt att för sista gången den här resan slå upp tältet och sedan jogga förbi Lapporten till bastun. 

På kvällen hängde vi i fjällstationen och drack rimligt många dubbel-ipor med utsikt över Torne Träsk samtidigt som vi kunde uppdatera oss på vad som hade hänt i världen. Det var deprimerande. Inte dubbel-iporna, men världen. Terrordåd, nedslagna kuppförsök, Donald Trump, inga nya Arsenalvärvningar och ett helt jävla samhälle som plötsligt springer omkring som dårar och letar Pokemon. Det var ju bara att stänga av igen. Vi avnjöt också en delikat trerätters på restaurangen och det säger jag inte bara för att den inte bestod av primärt fyrstorkad mat, för den var helt fantastiskt även objektivt sett. 

Sedan återstod bara ett dygn av att slå ihjäl tid. Först genom att vänta på tåget i sex timmar, och sedan genom att sitta/försöka sova på tåget i ytterligare fjorton timmar. Det var mer än skönt att komma fram till Uppsala. Tack till Mattias för en suverän resa. Det enda som var trist var att jag inte såg en enda lämmel. Det var tydligen inte lämmelår. I år heller.

Fotnot: Den så kallade Katrineholmsincidenten tilldrog sig på ett bibliotek i staden då jag och Love var med pappa och uppträdde som vi ofta gjorde under början av 90-talet när pappa var ute och spelade som den mycket populäre men fege sjörövarkaptenen Svarte Bill. Av någon anledning, kanske för att främja barnkultur, fanns Ingvar Carlsson i publiken och spänningen inför spelningen gjorde att någon drabbades av riktigt elak gasbildning. Lukten var outhärdlig där vi väntade på att gå ut på scenen. Än idag är det omdiskuterat i vår familj vem som var skyldig. Love hävdar bestämt att det var jag som orsakade den hemska odören, medan jag gärna vill rebukera med den alltid så gångbara devisen "den som nämnde't han klämde't". Oavsett så fick begreppet "Katrineholmare" en ny betydelse den dagen, och användes sedermera under många år i vår familj när någon släppte väder.

Monday's no fun, Tuesday's the same

Efter en i stora drag, för att vara jag på semestern, lugn vecka där jag har läst ut tre böcker fick jag lite inspiration här. När man läser så skickliga skribenter som Tom Malmquist, Viktor Barth-Kron och Klas Ingesson kan man ju inte bli annat än inspirerad. Tom och Klas skrev i och för sig väldigt mycket om döden, och det kanske inte är så upplyftande alla gånger. Men hej, du känner ju mig, jag är inte den som väjer för de svåra samtalen. Det är ju konflikterna jag väjer för. Fast det är kanske just på grund av konfliktrisken som samtalen känns svåra, och de svåra samtalen väjer jag ju inte för längre. Anar vi en liten personlig utveckling här? Jag tror nog att vi anar det.

Du ser hur det blir när litteraturen tar över. Navelskådande och kvasidjupt. Innan jag går alldeles Sommar i P1 på er får jag nog ta och avhandla lite av den senaste veckans händelser, så att Expeditionen inte spårar ur fullständigt.

Förra helgen tillbringade jag i Stockholm då supporterklubben hade årsmöte på lördagen. På fredagen gjorde vi först Tennstopet där jag slog till med min mesta indie-celebrity spotting sedan mätningarna infördes då Wannadies-Pär spankulerade ut på uteserveringen med en lager i näven. Endast 25 % av de jag har nämnt detta för har förstått storheten i den spotten, så det stärker ju indiefaktorn. Jag, Lander och Loyden, som Tobias numera kommer att kallas, lämnade Vasastan för en utflykt till neohipsterområdena söder om Söder där vi hade grillparty med Kaj och hans grannar. Sedan tryckte vi in fyra pers i framsätet av Backeviks jobbskåpbil, jag fick Loyden i knät/bröstkorgen så mina lungor trycktes så långt upp i halsen att de kittlade gomseglet.

På lördagen betade vi av årsmötet utan några problem och därefter var det uteserveringshäng som gällde. Först på den nya stampuben The Flying Horse och sedan på Gården ungefär fem stenkast bort. Eller sju. Jag vet inte riktigt hur långt ett officiellt stenkast är, men var och en kan ju mäta själv om avståndet anses vara viktigt här.

Vi kollade på Tyskland-Italien där och hejade såklart på Özil, och det gick ju bra. Sedan tävlade vi i att dricka IPA, och det var nog rätt jämnt mellan mig och Backevik. Jag upptäckte att Kent Ekeroth stod ett par meter bort och tog väldigt många förklenande Snapchats på honom, men vågade inte diskutera politik med honom. Jag ville ju inte bli kallad hora eller andra saker som han brukar säga till folk på stan. Dessutom såg hans livvakter livsfarliga ut.

Sedan hamnade jag i bråk med någon form av järnrör och snubblade omkull (*infoga valfritt Kent Ekeroth-relaterat skämt*) och då tog Lander det mycket sunda beslutet att vi skulle åka hem och sova. Via Burger King givetvis.

Därefter, efter den rejäla lördagen, tillbringade jag några dagar i stillsam reflektion. Det känns skönt att kunna ta flera lugna dagar i rad utan att få dåligt samvete för att man inte gör något. Det är ju fortfarande lång tid kvar på semestern. Den mest storslagna insatsen den här veckan var mitt övertända träningspass inför fjällvandringen som nu tar vid. Jag bestämde mig för att utnyttja årets varmaste dag till att gå den klassiska nu-ska-vi-beta-av-friluftslivssegmentet-i-idrotten-vandringsleden Gula Stigen som går från Studenternas ner till en av Mälarens nordligaste vikar. Bara 12 km. Enkel väg. Jag gick tur och retur. Med endast en rast.

Med facit i hand, det vill säga the mother of all urlakade kroppar dagen efter, kanske det hade varit klokt att ta bussen hem. Å andra sidan är det bara töntar som åker buss hem, och i Abisko nationalpark finns det inga bussar som jag brukar säga.

Den här helgen tog jag mig också till Stockholm. Nu för att umgås med Aspeqvist. Vi har en tradition att åka ut till skärgården varje sommar, och då Djurgården får räknas till skärgården om vi är geografiskt generösa så hölls den traditionen vid liv även i år. Det var inga spektakulära åthävor som tilldrog sig där förutom en bättre tvårätters till lunch och en dyrare öl på Rosendahls trädgård och det var alldeles lagom. På kvällen bytte vi av Jenny med vänner och hängde med lilla Klara på Lilla Essingen (tekniskt sett också skärgården) som nu kunde fler tricks än sist jag träffade henne. Rulla till exempel. En fin dag där i skärgården.

Nu laddar jag sista timmarna innan nattåget till Kiruna rullar. Det är dags för årets fjälläventyr. Jag och Hedemora ska gå flera mil. Jag hoppas innerligt att jag får se en lämmel.