In five years time

För ganska exakt fem år sedan kom jag hem till Studentvägen efter ännu en utmattande skollägervecka i Falun. Allt jag ville den där fredagen var att öppna en öl och lägga mig och glo på "På Spåret". Så blev det inte riktigt. Jag drack säkert öl, och tittade sannolikt på kvartsfinalen eller vad det nu var, men över hela fredagsmysinstallationen lade sig en våt filt av ångest. Brevet som jag hade fruktat sedan jag började jobba hade kommit. Brevet med orden "Nu åker du ut gubbtjuv. Packa och dra!". (Eventuellt inte ordagrant så, men andemeningen var ju den.)

Inledningen på 2011 var lite sådär med andra ord. Inom en månad hade jag blivit såväl dumpad som vräkt. Har det någon gång varit befogat att hashtagga tillvaron med #FML så var det då.

Vad jag inte anande då var att det i samma ögonblick som jag hade läst brevet var att en fem år lång ångestkarusell hade påbörjats. Ångest över att inte veta var jag skulle bo annat än för på sin höjd det kommande halvåret. Det var nog lika bra att jag inte visste det då; livet var tillräckligt ångestfyllt som det var.

Med hjälp av en snyfthistoria från Esh, som lägenheten stod skriven på, lyckades jag få bo kvar över sommaren och lösa kontakter tog mig sedan till ett halvår på Höganäsgatan i andra hand. Därefter var det första rundan i Sala Backe tillsammans med Benjamin och Esh innan korttidskontraktet på Erik Almqvistgatan tog vid sommaren 2012. Ett halvår senare kom ett nytt ångestbrev och ett tag såg det ut att gå riktigt åt helvete, men Hannes räddade mig och jag fick bo i hans vardagsrum några månader. Högst ovärdigt, men ändå ganska intressant att praoa studentliv.

Tiden på Djäknegatan blev ett trendbrott, för det var första gången på länge som jag själv kunde välja att flytta och inte bli utkastad. Jag flyttade 400 meter bort till Torkelsgatan där SYV-Susanne upplät sin uthyrningsdel till mig, och där trivdes jag helt okej trots viss trångboddhet och dusch i källaren. Något halvår senare blev det klart att jag inte skulle kunna bo kvar där någon längre tid då Susanne sålde lägenheten och istället styrde Rodny så att jag fick hyra hans tjejs lägenhet i Gottsunda. 

Där fick jag, förutom en ny bild av Gottsunda, husera i närmare tio månader innan hon ville ha tillbaka lägenheten och jag istället flyttade in hos Rodny i mars förra året, för andra rundan i Sala Backe. Här har jag hållit till sedan dess, och gjort det jag har kunnat i lägenhetssökande för att få något eget. Ett rätt tröstlöst projekt. Fram till i torsdags vill säga.

Då, mitt under svensklektion tre för dagen, trillade det in ett mail. "Du erbjuds hyreskontrakt" stod det. "Vad bra" tänkte jag och lade undan mobilen. Sedan var jag tvungen att ta upp den igen och läsa om mailet. Hade jag ens sett rätt? Ja, det verkade stämma. Fem år av en alltmer uppgiven och rotlös känsla började långsamt vittra sönder, likt en Ralph Fiennes i slutet av sista Harry Potter-filmen. Jag var till och med tvungen att ringa och dubbelkolla om det verkligen stämde. Det verkade verkligen vara sant.

33 kvadrat på Kvarngärdet, ungefär tretton sekunder från Max och ytterligare en minut från McDonalds vid fyra mackarna. Nu gäller det att på allvar börja visa karaktär när det känns tråkigt att laga mat.

Jag har firat detta lite försiktigt än så länge, för jag har blivit besviken förr på lägenhetshetsen i Uppsala, så innan kontraktet är påskrivet ska jag väl inte arrangera segerparad. Men det borde vara klart.

På kartan ovan har jag pricka för alla de ställen jag har bott på, men för tydlighetens skull samt också att alla gillar listor och betyg följer här en liten lista med betyg på alla mina Uppsalahem.

1. Oktober 2004-maj 2006: Stockrosgatan

Betyg: 

Kommentar: Inneboende i villa med världens pratsjukaste hyresvärd. Hade inte så mycket att jämföra med, så jag stod ut längre än vad jag borde. Plus för när finske Heikki bodde i andra uthyrningsrummet. Han var lite kul, dels för att han såg så oerhört finsk ut och dels för att han lärde mig finska (har glömt allt tyvärr, inklusive "Jag har kniv"). Han lyssnade dock orimligt mycket på Björk.

2. Maj 2006-augusti 2008: Trädgårdsgatan

Betyg: 

Kommentar: Korridorsrum. Delade kök med tolv andra. Det var tamigfan alltid folk i köket. Kul när man ville vara social, tråkigt när man var bakis och bara ville äta bakismat utan att lyssna på psykologstudenter som diskuterade senaste rönen inom utvecklingspsykologi. Plus för det alldeles utmärka läget - om vi skulle ses på stan klockan 17 gick jag hemifrån kl 17. Minus för arga lappar. Särskilt den skriven av han som eftersökte sin ost. Det var faktiskt Esh som stal den - inte jag.

3. Augusti 2008-augusti 2011: Studentvägen

Betyg: 

Kommentar: Bättre än såhär blir det inte vad gäller studentboenden. Visserligen var det kallt och internet var segt (men vårt nätverk hette Susanne Router! LOL!), men vi hade mycket kul där jag och Esh, och alla andra som kom förbi och hade fest eller tittade på fotboll. Sista året blev dock inget vidare på grund av en långsamt döende relation, men det var knappast lägenhetens fel för den var riktigt bra. Och jag glömmer aldrig Tjuvens pizzeria och snabbköp trettio sekunder från porten.

4. Augusti 2011-December 2011: Höganäsgatan

Betyg: 

Kommentar: Som lägenhet betraktad var den perfekt för mig, och läget var också strålande. Ett minus var att jag tappade bort nyckeln till tvättstugan i oktober och fick gå hem till Hannes för att tvätta. Kuriosa: Josefin bodde på våningen under när hon bodde i Uppsala för hundra år sedan.

5. December 2011-Juli 2012: Brantings torg

Betyg: 

Kommentar: Det var en regelrätt fyra för tre. Jag trivdes ganska bra, och utsåg snabbt Sala Backe till Uppsalas Hipstersvar på Södermalm. Oklart varför. Kanske för att jag just hade lärt mig vad en hipster var. Jag delade med Esh och Benjamin och det funkade bra, förutom den där gången Benjamins sällskap för natten gick in i mitt rum inte bara en utan två gånger en tisdagsnatt. Då var det r i k t i g t dålig stämning i SMS:en nästa dag.

6. Juli 2012-Mars 2013: Almqvistgatan

Betyg: 

Kommentar: Under de flyttar jag hade gjort fram tills dess hade allt gått ut på att jag skulle slänga så mycket som möjligt av allt mitt skit. Det blev ett problem i och med att detta var en trea och jag vid det laget bara hade möbler för en etta. Inredningen blev oerhört minimalistisk. Där var sista gången jag flyttstädade på egen hand, för trots en hel jävla dags fejande fick jag ändå en städräkning på 3000:-.

7. Mars 2013-augusti 2013: Djäknegatan

Betyg: 

Kommentar: Det var absolut ingen fel på att bo med Hannes, men det var också det enda positiva med den här perioden. Jag bodde i vardagsrummet i en av de mest nergångna studentlägenheterna på östra sidan Fyrisån. Hannes roomie Alex spelade Dota hela dagarna och skällde ut sin dator så att det klirrade i den allestädes närvarande smutsdisken i köket var tredje minut. Grannarna under hade fest varje kväll utom fredagar och lördagar. Fy fan.

8. Augusti 2013-maj 2014: Torkelsgatan

Betyg: 

Kommentar: Jag har aldrig bott så trångt som då. Ibland kändes det som att bo i sådan där koffert som Kate Winslet hade med sig på Titanic. Det där med att ha dusch i källaren var också obekvämt. Särskilt på vintern när jag frös ihjäl varje gång jag gick från källaren och upp till rummet. Sedan dess njuter jag varje gång jag har dusch i lägenheten jag bor i. Små krav, men efter det här nomadlivet är jag inte nödbedd.

9. Maj 2014-mars 2015: Rangströms väg

Betyg: 

Kommentar: Jag var lite orolig för att bo i Gottsunda om jag ska vara helt ärlig, men mina fördomar fick sig en törn under tiden där. Jag trivdes bra både i lägenheten och i området. Enda minuset var väl att de som delade ut DN på söndagar aldrig kom till mig vilket ledde till en djup kris mellan mig och distributören. 

10. Mars 2015-februari 2016: Johannesbäcksgatan

Betyg: 

Kommentar: Detta boende har alltid känts som det mest tillfälliga (förutom Djäknegatan). Kanske för att jag aldrig har packat upp mina flyttkartonger, som hela tiden har stått som ett gäng ledsna felskickade väskor i ankomsthallen på Arlanda där i köket. Därför har jag aldrig riktigt gjort mig helt hemmastadd, men jag är givetvis tacksam mot Rodny som har låtit mig bo här i nästan ett år.

This is the year it all will happen

Skottår alltså. Det är något visst med skottår. Jag har alltid varit svag för skottår. Kanske inte så mycket för 1984, dels för de obehagliga orwellska konnotationerna  och dels för att jag inledde året med en konvalencensperiod efter tarmvreden jag ådrog mig där i slutet av -83. 1988 har jag inget att anmärka på (kul med Hannes och det) och 1992 var också minnesvärt (första gången jag såg Dennis Bergkamp live). 1996 var första gången jag såg Arsenal så det var lyckat och 2000 med Y2K-buggen var ju också häftigt att vara med om. -04 och -08 också bra, men 2012 lämnade faktiskt en del att önska. Något av ett mellanskottår. 2016 tror jag dock på något alldeles oerhört.

Jag har genomlevt ännu ett jullov. Det innebar traditionellt julfirande i Lambohov med alla de givna inslagen. Som, till exempel, att mormor kallar mig tjock och fet, att jag och Hannes tar disken efter julbordet och skåpsuper snaps samt att jag, Hannes och Love har ölprovning (den här gången med hipstertema!) och att gömma dillchipsen så att inte pappa äter upp dem. Den här julen hade också tillägget att jag sparkade sönder Elis legorymdskepp och att jag gjorde Edith bekymrad genom att vara i samma rum som henne. Det här med att vara farbror är fan svårt. Jag måste bli bättre på att härda ut det oerhört tråkiga i att leka med småbarn. 2016 - det är då det händer.

Juldagen tillbringades inte enligt traditionen hemma hos Per då han var ofin nog att jobba. Istället hängde jag med Oskar, Erik, Hanna och Jenny i Oskars pappas klassiska lägenhet i Stolplyckan där många klassiska fester har spårat ur genom åren. Vi pratade om allt från risken med att skriva ut sucidala patienter till psykoser och personlighetsklyvning. Det var väldigt festligt. Som jag tänker att 2016 blir.

På annandagen jobbade Per bara kortdag, så då fick jag hänga med honom. Sedan anslöt Vindanalfabet-Indra från sitt julfirande när vi skulle kolla på Southampton-Arsenal innan en massa löst folk som Gollum-Erik, Totti-Swartling, Steve Harper-Daniel och Nettan dök upp. Vi hängde på före detta Plaza, som heter något annat nu, och hade trots resultatet i matchen och att vi inte ens nämnde ordet suicid (vad jag vet, Indra muttrade något i den stilen när Southampton gjorde 4-0) väldigt trevligt. Sedan dök Erik upp och då blev ju stämningen ännu bättre. Vi stängde Plaza och jag och Erik fick ta den klassiska sista bussen från Klostergatan, så som vi alltid gjorde när det begav sig runt skottåret 2002. Vi pratade då om hur bra 2016 kommer att bli.

Sen åkte jag hem och bytte väska innan det var gristidig uppstigning för avresa till London. Jag mötte upp Lander, Liz och Vindanalfabeten på ARN, väntade en extra timme på att flygpersonalen skulle få sovmorgon och drog till London och match mot Bournemouth (2-0). Dagen efter åkte vi till Leeds för lite groundhoppning och matchen mellan Leeds och Derby (2-2) och det var då Indra fick sitt smeknamn. Hon hade inte märkt av den värsta turbulensen sedan Milano-Stockholm 2008 under inflygningen dagen innan - folk skrek verkligen när planet krängde som om vi åkte Earthquaker 3000 på Gröna Lund strax före landningen på Gatwick. Indra märkte ingenting. Jag utgår från att 2016 är fritt från turbulens.

Sedan firade vi nyår på den klassiska italienaren Antonios på Upper Street i Islington. Thomas mötte upp på en pub innan vi gick till restaurangen för en ståtlig, och oerhört dyr, fyrarättersmiddag. Själva nyåret firade vi in med sådan där mousserande prosciutto i gränden utanför Antionios. Jag läste nyårsklockan och allt var väldigt, väldigt uppsluppet. Känns som att det var en försmak på 2016.

Natten drev vi igenom med onödigt mycket sambucca och märkligt många uppladdningar av klassiska fotbollsspelare på Instagram (bara likeraketer visserligen, men ändå ganska stört beteende). På nyårsdagen var det mer dämpad stämning, i alla fall i mitt och Landers hotellrum men sedan gick vi och köpte pizza och då blev det riktigt god stämning igen. Men därefter blev vi så mätta att stämningen dog igen. Jag tänker att den dagen är undantaget som bekräftar regeln för det framgångsrika och lyckade 2016.

Sedan var det en match kvar på resan. Newcastle på Emirates. Vi inledde med en delikat Five Guys-lunch på i Angel innan vi IPA-hipstrade lite på Highbury Brewhouse. Matchen var en gäspning, men Arsenal vann i alla fall. Sedan firade jag och Lander serieledningen på The George innan vi tog slut och åkte hem och somnade med Burger King i hela ansiktet framför Match of the Day. Viktigt med Arsenalsegern trots allt - en bra inledning av 2016 bådar gott för fortsättningen.

Hemresedagen var tröttare än vanligt på grund av dålig sömn natten innan, så det var extremt skönt att komma hem i söndags med vetskapen att jag hade tre arbetsfria dagar framför mig. Som nu tyvärr är slut. Men trots lite söndagsångest kan jag ändå konstatera att om resterande 51 veckor det här året håller lika bra klass som de inledande sex dagarna kommer 2016 bli bästa året hittills.