I am Africa, just like Bono, I am Africa

För femsexfyrasju år sedan - det är lite oklart - firade vi Erik A:s födelsedag i Stockholm. Det var någon form av afrikanskt tema på den kvällen då vi först åt på en etiopisk restaurang i en av Stockholms stadsdelar (än idag är det nog ingen som minns var den låg) innan vi gick vidare till Strand där det var klubb. Och inte vilken klubb som helst. Afrikansk klubb.

Erik var då visserligen på väg ur sin tyngsta dataknarkarperiod (när han bodde på Atlasgatan i Linköping hade han typ femton datorer i en liten garderob som fick utgöra serverhall) men efter att han hade varit uppe på dansgolvet och kom tillbaka till bordet där vi coola som vägrade dansa satt och hängde över varsin stor stark (detta var innan de hade uppfunnit IPA:n) var han strålande lycklig. Han hade varit framme hos DJ:n och frågat något när han hade upptäckt att denne roddade musiken på en Mac. Jag vet inte riktigt vilken postkolonialistisk sträng det var som slogs an hos Erik av detta (Varför skulle det egentligen vara konstigt att en DJ har en Mac? Det är väl obligatoriskt för folk i den branschen?), men tydligen hade han kommenterat detta faktum. Sprudlande berättade Erik vad DJ:n hade svarat: "I Afrika kör alla Mac." Erik, nyfrälst Appleanvändare, blev överlycklig av denna kommentar.

Mellan fyra till sju år senare kan jag meddela omvärlden att jag slutgiltigt har kommit ifatt Afrika. För första gången sedan 2008 har jag skaffat mig en ny data och för första gången någonsin är datan en Mac. Pontus, grannpojken från Lambohov som brukade hänga med Hannes och kanske var världens mest irriterande människa under en stor del av 90-talet och början av 00-talet genom sina lite för närgångna och lillgamla kommentarer, kunde erbjuda mig hans avlagda, men bara ett år gamla, dator till ett mycket facilt pris. Och han är dessutom inte alls irriterande längre, utan mycket rolig och trevlig. Där ser vi att man alltid ska ge folk en ny chans efter en sådär tio-femton år. Tänkvärt i en tid som denna, där hatet rullar i åsiktskorridoren likt ett stenklot i Indiana Jones-skattkammaren.

Att ha bytt ut den trogna, men ack så ålderstigna Dell-datorn jag har slitit på under så många år har varit något av en befrielse. Om jag var Forrest Gump-filmen skulle man kunna säga att stunden då jag hade installerat den nya datorn var som den där scenen när Forrest kutar ifrån sina mobbare så att hans bentandställning flyger all världens väg medan Francis Underwoods blivande fru står och gormar i bakgrunden. Att äntligen använda en data som inte börjar lagga bara för att man går in på unt.se eller tar upp till en halvtimme att vara redo för användning efter påslagning. Som att få andas ren luft igen efter en vecka i Calcutta.

Om vi tar och lämnar Afrika för ett slag kan jag berätta att jag och Marie var svårt kulturella igår när vi gick på klassiska Fyrisbiografen och såg en kinesisk film om en kvinna med minnesrubbningar. Den var sådär skönt långsam så att man nästan hamnade i dvala där i biofotöljen. Vi skämtade om att det skulle vara något att visa för våra elever, för de skulle knappast klara av något så långsamt och meditativt. De hade nog vält hela jävla skolan innan förtexterna var slut i ren frustration över bristen på action. Bortsett från det har jag lärt mig att kulturrevolutionen i Kina är en storartad kunskapslucka för mig. Det måste åtgärdas i sommar.

Jag har tränat på att vara lågaktiv de två senaste helgerna. Efter en mängd resor över halva Europa under ett par månader tvingade jag mig själv att ta det lugnt. Första helgen var jag så galet rastlös att jag till och med städade frivilligt, men den här helgen gick det något bättre. Kanske för att jag äntligen tog mig för att börja kolla på Breaking Bad. Som siste man på bongen bollen.

På jobbet handlar det mesta om att bara bogsera terminen i hamn. Mycket av den superdidaktiska inställning jag gick in i läsåret med har nu nötts ned, och jag får erkänna att jag inte alltid orkar använde de metoder som enligt forskningen är mest effektiva för inlärning. Istället blir det en hel del gnäll, bitchblickar och i någon mån dödshot. Jag är evigt trött på att tjata på tonårsmonster nu, men det är djävulen i mig inte långt kvar nu. Två veckor till avslutningen. In i kaklet är det enda som gäller. Vi ska spränga kaklet. Pulverisera!

Slutligen kan jag meddela att mitt nyårslöfte om att nå någon form av form i år i allra högsta grad hålls levande. Jag sprang milen på Blodomloppet på 56:30 och har fortsatt köra spinning nästan varje vecka. Det är så fruktansvärt tråkigt med spinning, men det blir samtidigt så tydliga positiva resultat av det så det är tur att Tina på jobbet drog med mig på det där tidigt i våras.

Nu ser jag mest fram emot helgen. Det vankas FA-cupfinal. Det är ju rätt gott.

Men aktare' vad fint det är i Oslo

Fyradagshelg igen - det är ju som att vara student på littvet det här. Helgen börjar på onsdagen. Mitt primära mål för denna ledighet var att bara umgås med folk som heter Erik och resultatet får sägas vara lyckosamt. I alla fall när det gäller den maskulina sidan av umgänget.

Först firade jag en försiktig Kvalborg med Erik E som kom upp från Köpenhamn tillsammans med sin relativt nya tjej Sun. Vi hängde på Pipes ett tag innan vi gick in till Uplands för att känna på valborgsstämningen. Den var heeelt bedrövlig. Det första jag såg var en kille som blev nedbrottad och gripen av sex poliser under våldsamt motstånd, sen såg jag en tjej som inte kunde stödja på foten och desperat ville ha en taxi till akuten och slutligen folk som blev utslängda från nationen av vakter på grund av fylla. Om beslutet att fly stan över valborg någon gång kändes tveksamt ökade den häxblandningen av skräckfylla och dekadens beslutets relevans med cirka 8000 procent. Jag är verkligen för gammal för den typen av fullständig urspråning.

Det var dock väldigt kul att träffa Esh igen. Har planer på en Köpenhamsresa i sommar så att det blir mer av den varan. 

Efter alldeles för lite sömn tog jag flyget till ett regnigt Gardermoen och vidare in till Oslo. Där var jag senast 2004 och det gjorde att jag kände att jag hade rätt bra koll på stan och hittade och så. De hade dock gjort om en hel det, typ flyttat Karl-Johans gate till en ny plats och gett den en helt nytt utseende och sådant så jag hittade inte superbra visade det sig. Tur att det finns karta i mobilen. 

Målet för dagen var att hitta en bra hipsterbar att äta lunch på så jag tog mig till Grünerløkka dit de som jobbar på internet hänvisade mig och tog en kycklingmacka på Fru Hagen. Det var okej hipsterkänsla men jag var säker på att Oslo kunde bättre än så. En förvissning som skulle bekräftas senare under helgen.

Efter lunch satt jag på en uteservering och halvsov ett tag och väntade på Erik A som hade slutat jobba innan vi firade valborg på Akers Brygge. Ytterligare en promenad senare var vi upp i Frogner där Erik och Jenny bor, och det var inget dåligt område det där. Ståtliga villor överallt och grannen var ingen mindre än USA:s ambassadör (eller tillförordnade ambassadör Julie Furuta-Toy på grund av att Obamas tänkte ambassadör Tsunis råkade tro att Norge var en republik under sin hearing med senaten och därmed har fått sitt godkännande fördröjt i tre år - sedär, lite folkbildning vare sig ni ville eller inte) så Secret Service stod där och blängde tvärs över gatan emellanåt. Såvitt jag vet hann de inte tilldela mig något kodnamn för deras interna kommunikation men om de hade styrt med det skulle det sannolikt ha blivit Pirlo enligt obekräftade uppgifter. 

Dessutom, i huset där Erik och Jenny bor bodde också en gång i tiden (på 1800-talet) Norges första statsminster - Brent-Stian Brusland (tror jag, ni får gärna facegoogla och rätta mig om det är fel namn). 

Erik styrde upp en bättre tonfiskmiddag och sedan gick vi till en murrig lokal pub. Ett sådant där ställe som man skulle vara lite, lite rädd på om det låg i Köpenhamn. Här var den mest charmig och hade, för första gången den dagen, inte en svensk bartender eller servitör. Senare på kvällen var vi vakna lite för sent för att det skulle vara okej, men vi kollade på bilder från 2003 så det var okej ändå.

Dagen efter tog vi märkligt nog en löprunda runt Vigelandsparken och ut på Bygdøy. Superjobbigt. Jag har lite att göra med min löpträning är slutsatsen vi får dra. På kvällen hängde vi med Erik L som är bekant från Linköping och det blev ännu en sen kväll med drinkar och tungt filosofiskt snack om själen, att datorerna kommer ta över och om det märkliga landet Norge. Det blev, om jag ska vara ärlig, lite för sent igen. Typ klockan fem gick jag och la mig. 31 år gammal. Rimligt.

Igår blev det en längre startsträcka innan vi begav oss ut på stan för lite sightseeing. Vi började på Nasjonalgalleriet för lite konstspaning med Munch och dem. Man fick inte fota inne i Skriets sal, så där gick ju en superselfie om intet - bittert. Efter museet var vi värda en öl och jag fick äntligen slå mitt personliga rekord i dyr öl: 132 nok. Det var visserligen på Grand Hotells takterrass, men ändå. Det är typ 2,50 per centiliter. Det är öl vi pratar om, inte diamantspetsad olja.

På kvällen gick vi på hipstersafari och mycket riktigt levererade Grünerløkka igen. Vi satt på några riktigt sköna pubar innan vi gick in till den värsta hipsterbaren sedan Mikkeller i Köpenhamn. De hade inget fast sortiment utan bryggde egen öl och bytte ut det hejvilt och bara ändrade på griffeltavlan bakom baren. Alltså exakt som Mikkeller när jag tänker efter. Klockan började närma sig ett och då började Erik fatta några helt orimliga beslut. Att vi skulle köpa med kebab från baren - det är klart att de sålde kebab på stället - när vi skulle gå var ju vettigt, men att han skällde ut personalen när de råkade ge oss tre istället för de beställda två när vi bara hade kunnat gå därifrån var ju olyckligt. Sen ville han åka buss hem, men jag hade en hundring till taxi så det blev ett enkelt val. Att taxin hade en framkörningsavgift på 88 kronor, ja, då var det liksom redan för sent. Drygt 250 pix blev det till slut. Hans sista märkliga beslut var att vi, efter att ha gjort vackra akustiska covers av E-Types This is the way och Spice Girls Viva Forever, inte skulle gå in på nästa flaska whisky där vid treknycket utan istället gå till sängs. Vi som hade sådan feeling där.

Idag har jag bara åkt flygplan hem till Søta Bror. Sjuk frustrerande när de flög precis över Johannesbäcksgatan här i Uppsala. De hade ju bara kunnat släppa av mig där, istället för att jag skulle in på Arlanda och krångla.

Det var en kanonhelg i Oslo. Jag gillar verkligen den staden. Småstadskänsla, där man utan alldeles för stor ansträngning kan promenera nästan överallt och ett bra utbud. Dyrt visserligen, men det visste vi ju sedan tidigare. Tur att jag inte sparar till något särskilt. Förutom insatsen till en lägenhet då.

Nu tar vi jobb igen. Det är bara en månad kvar av terminen. Nedförsbacke.