I en roddbåt till Kina

Efter en vecka i Shanghai har jag lärt mig en hel del. Dels att St Patrick's Day inte riktigt är vad det utger sig för att vara och dels att Ryssland är sjukt stort. Alltså SJUKT stort. Typ, tänk dig det största du vet, och sedan tripplar du det. Du kommer ändå inte vara nära.

Jag, Hannes och Sara bokade den här resan för typ ett halvår sedan och plötsligt var dagen här. Vi laddade upp med visumfix och genom att kolla på vilka fotbollsmatcher som spelades i Shanghai under veckan och sedan satt vi där på ARN med varsin flygplatsöl. Stämningen var väldigt god och jag och Hannes fatshamande av varandra hade ännu inte spårat ur.

Vi flög till Shithole Airport i Amsterdam för att byta och på grund av att planet inte fick taxa in på gaten i rimlig tid fick vi stressjogga till grannterminalen för att hinna med kärran till Shanghai. Vi vände ryggen mot tryggheten i Europa och tog sikte på den skavande känslan av att hela tiden vara lite osäker på hur saker och ting funkar. Men först skulle vi flyga över Ryssland i cirka fyra dygn. Nu vet jag äntligen hur Gagarin kände sig.

Väl i Shanghai tog vi oss igenom passkontroll där hon i kuren trodde att jag och Hannes var samma person på grund av likhet och sedan kunde vi konstatera att våra väskor ville se mer av Nederländerna, så det var bara att leta upp någon trött tjänsteman för att anmäla att väskorna saknades. Efter London i höstas när min väska inte dök upp var jag således uppe i en streak - två av två möjliga.

Lite stukade och trötta - klockan var typ sex på morgonen när vi landade och jag är inte direkt asiatisk mästare i att sova på flygplan - tog vi taxi in till stan och storögt kunde vi långsamt börja ta in jättestaden. (Jag kan ha blivit mest uppspelt när jag såg Shanghai Stadium, men även mycket annat var spännande. Fast mest fotbollsarenan.) Till sist kom vi fram till hotellet, fick checka in och unnade oss lite sömn innan vi mötte upp kusin Per - som var den direkta orsaken till att vi åkte dit och som har bott i Shanghai i cirka sex år. Han tog med oss på upptäcksfärd i French Concession där vi bodde och vi åt ett bättre skrovmål på en lokal restaurang. Med pinnar. Jag råkade äta med pinnarna åt fel håll vilket alla tyckte var vansinnigt roligt. Jag är helt klart Team Bestick.

Efter ytterligare en powernap åkte vi till ett klassiskt östasiatiskt karaokeställe, ett sådant där man får ett enskilt rum. Vi köpte med oss Salubrin vit sprit och gul sprit så det var goda förutsättningar för en riktigt svår baksmälla dagen efter. Det blev det också, men först körde vi några odödliga versioner av Lordes Royals, Sias Chandelier och The Beatles Help. Pers kompisar sjöng kinesiska hits så det stänkte om det så det var också en upplevelse.

De andra, unga, gick upp tidigt redan runt elva dagen efter och köpte frukostlunch, medan farbror tog igen sig. Vi hade köpt lite necessära saker dagen innan så trots avsaknaden av väska kunde jag till slut ändå känna mig tillräcklig fräsch för en sväng på stan. Vi åkte till Fake Market för att kolla in utbudet och jag köpte lite skor till gravt överpris förstod jag senare. Sedan gick vi en sväng runt skyskraporna och satte oss skybaren på Ritz Carlton och njöt av utsikten samt öl. Framåt kvällen åt vi så kallad hot pot - en form av gryta som står och kokar på bordet som man själv ska slänga i allt möjligt ätbart i. Det var intressant, men jag hävdar fortfarande att kockarna borde laga maten åt gästerna. Det är liksom deras jobb.

Vi rundade av söndagen med att gå på puben Shanghai Brewery och kolla på Arsenal-Stoke och dricka IPA. Det var det mest bekväma jag kände mig på hela resan. Så ska alla mina resor se ut resten av livet. Minus Stoke.

På måndagen var målet att se så många karpar som möjligt, men till en början gick det trögt. Vi åkte till Yuyuan Garden och tittade på turistfällorna i gränderna. Det var en hel del krimskrams till försäljning om man säger så. Sedan hittade vi vattnet och karparna, men de var fortfarande ganska få. Det var sköldpaddorna som drog till sig uppmärksamheten istället. Till sist hittade vi den riktiga Yuyuan Garden, den man var tvungen att köpa biljett till, och därinne hittade vi karparnas paradis. I ett vattendrag där folk slängde i brödbitar formligen kokade vattnet av fisk. Hannes villa hoppa i och simma med dem, men vi andra avrådde honom skarpt. Frågan är om det inte hade varit bättre att bara låta honom göra det, för resten av resan ägnade han åt att imitera karpar, läppjande efter mat.

Efter en stabil shoppingrunda rundade vi av dagen på en pub tillsammans med Per och hans två kompisar, och då fick vi lära oss att uttrycket "bära grön hatt" på kinesiska innebär att någon är otrogen. St Patrick, vad har du att dölja egentligen? Vi fick också höra berättelser om att växa upp på landsbygden och att tvingas springa från apor och arga gäss på vägen hem från skolan. Så hade vi det inte i Lambohov på 90-talet. Någon fullgubbe kanske stapplade emot en, men inga apor.

På tisdagen var det värmerekord, och det var tur att min väska äntligen hade dykt upp så att det gick att gå i shorts. Tyvärr hjälpte inte shortsen mot en naggande dagen efter-känsla så när vi gick omkring i kanalområdet vid Qibao var det mindre harmoniskt. Jag var inte alls sugen på att smaka olika lokala delikatesser som grillad bebiskyckling och andra obekräftade döda djur på pinnar. Vad är det med deras pinnar? Inte konstigt att regnskogen försvinner med tanke på alla pinnar kineserna använder. Vi hittade ett bageri istället där vi åt flera bakverk. Då piggnade vi till rejält och stämningen steg.

Resten av dagen präglades av dåliga beslut. Vi gick omkring och tvekade över vad vi skulle göra, och enda gångerna vi lyckades med något var när vi köpte öl. Vi ägnade två timmar efter att hitta någonstans att äta och Hannes blev hangry. Till sist köpte vi nudlar och öl till hotellrummet och spelade spel halva natten istället.

Dagen efter var mitt huvudmål att se Shanghai SIPG-Kawasaki Frontale i asiatiska Champions League, och efter diverse mutor fick jag med mig de andra. Det var en match vi sent skulle glömma. Först köpte vi biljetter svart och sedan köpte jag en Hulk-tröja för 30 Yuan. Sedan missade Hulk en straff. Det blev 1-1 och alla var nöjda när vi lämnade arenan förutom över det faktum att de inte sålde öl på arenan. Hade inte The Great Fire Wall of China varit påslagen hade jag skrivit argt på Twitter.

Efter matchen åkte vi till ett ställe som heter Cages där man kunde spela olika spel och leka lekar. Vi körde någon form av ärtpåsekastspel, dart, battingcageade baseball och beerpong. Jag har för mig att jag vann i princip allt. Det var väl Hulk-tröjan som avgjorde antar jag. Vi gick och mötte upp Pers kompisar på ett annat ställe och tog en omedveten springnota när vi gick. Per ville att vi skulle dra vidare till ytterligare något ställe, men jag klargjorde för samtliga närvarande att jag är oerhört gammal och att det enligt kinesisk lag inte var tillåtet för mig att gå vidare när klockan var efter 3 på natten. Jag kunde ju inte bryta mot lagen, så vi åkte till hotellet. Bästa beslutet sedan jag köpte med mig chips till flygresan.

Torsdagen ägnades åt återhämtning och ett halvhjärtat försök att gå på Shanghai Museum. Vi var lite slitna och hungriga, så vi snubblade först in på något nudelställe där det var helt omöjligt att kommunicera med personalen. Det slutade med att vi fick varma nudlar och varmt vatten att skölja ner dem med. Precis vad man behöver när man är lite svajig efter en sen kväll dagen innan. Usel stämning då. Kön till museet var för lång så vi åkte tillbaka till Fake Market, för nu var Hannes och Sara redo att shoppa till slut. Sara visade sig vara min raka motsats när det kommer till hårdför prutning.
Exempel ett:
Sara: "100"
Försäljare: "No, I can't do 100. This is too good quality. 250"
Sara: "100"
Försäljare: "Ok. 220. My lowest."
Sara: "100"
Försäljare: "What is your highest price?"
Sara: "100"
Försäljare: "I can go to 175. Last price. Very special."
Sara: "100 or I leave" *börjar gå*
Försäljare: "Ok, ok 100 is fine!"

Exempel två:
Försäljare: "350 is my price"
Axel: "It's too much. I'll give you 325."
Försäljare: "But this is so good quality."
Axel: "Maybe I can pay 400?"
Försäljare: "Or 450?"
Axel: "Taget!"

Jag vill inte prata om det där något mer. Fast jag måste nämna när Hannes skulle prova skor och försäljaren tvingade honom att ha en plastpåse på foten för att inte svetta ner skon innan han köpte den. Ingen annan behövde ha platspåse, men ingen annan har sådan enastående fotsvett heller.

På kvällen avslutade vi resan med att äta Maos favoriträtt: någon form av fläsk i marinad och marinerade ägg. Jag kämpade på med de där jävla pinnarna tills en servitör put me out of my misery och gav mig en gaffel istället. Axel-Kina 1-0. Eller snarare Axel-Kina 1-15. Pinnjävlar.

I fredags flög vi hem och jag lovade mig själv att aldrig mer gnälla över hur långt Småland är nästa gång jag åker E4:an norrut från Skåne. För Ryssland är orimligt stort alltså. Den här resan fungerade i alla fall mina hörlurar så jag kunde höra vad de sa i filmerna jag kollade på. Vi bytte flyg i Paris och fick givetvis stressa för att hinna med anknytningen och när vi landade på Arlanda kunde vi konstatera att väskorna inte hann med planet hem. Ett äkta hattrick - tre av tre försenade väskor på tre incheckningar!

Det tog nästan 24 timmar från det att vi gick upp till det att vi var hemma, så känslan av att lägga sig i sin egen säng var en härlig blandning av lycka och utmattning. Det var kul att se Kina, men nu ska jag åka till London i mina kommande fjorton resor för att vara så här långt utanför bekvämlighetszonen är mer än vad jag klarar av.