Jag har skrivit en minnestext i Eskilstuna-Kuriren.
Eric Asplund har avlidit i en ålder av 94 år. Han efterlämnar barnen Lollo, Per Eric, Marie och Klas med familjer.
Ett av mitt käraste minnen av farfar Eric var när jag hälsade på honom i huset på Skräddarvägen i Eskilstuna. Vi satt och pratade i timmar om det vi brukade: Hans barndom och skolåren i Lysekil, tiden på Skandiaverken, om farmor, om hans barn, jobbet på Gense - och om mig och vad jag nu hade för mig. När jag gjorde mig redo för att åka hem gick han plötsligt iväg och hämtade två artefakter på sitt kontor och satte dem i händerna på mig.
Det var två mässingsverktyg vars användningsområde jag inte kunde föreställa mig och jag förstod inte riktigt vad jag skulle med dem till. Farfar förklarade att det var verktyg som hans pappa, min namne Axel, hade använt i sitt gjuteri i Lysekil för nästan hundra år sedan och att han nu ville att jag skulle ha dem.
Den anekdoten sammanfattar honom väl. Farfar var en person som verkligen behärskade konsten att se varje individ - även oss barnbarn. Han tog sig tid att lära känna oss, att samtala med oss och att dela med sig av sina detaljspäckade minnen.
När jag pratar med mina kusiner utkristalliseras många ljusa minnesbilder, särskilt från våra somrar på landstället i Västermo. Att se honom snickra på stugan - eller på det där sjörövarskeppet som aldrig blev klart. Att se honom ge sig ut på fotbollsplanen han hade anlagt för vår skull - iförd träskor. Men också att se honom ta några skämtsamma danssteg eller göra en rolig grimas för att roa oss barn.
Jag vårdar också minnet av hur farfar alltid hade ett undervisande förhållningssätt till oss. I egna labbet kunde han visa hur lackmuspapper fungerande eller hur olika typer av provrör skulle användas - lustfylld naturvetenskaplig skolning som till och med en obotlig humanist som jag kunde uppskatta. Eller ta berättelser om frimärkssamlingen, om Evert Taube och om släkten i Lysekil. Listan kan göras längre.
Jag är särskilt tacksam över att jag fick möjlighet att få en egen relation med farfar, såväl i barndomen som på senare år. Han har alltid funnits där - intresserad, inbjudande och varm. Han som mötte en med kram och ett “Tjenare” när man kom och hälsade på.
Det känns så ledsamt att inte få uppleva det någon mer gång. Men Eric Asplund, ingenjören och mångsysslaren, efterlämnar fyra barn, sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Hos oss lever minnet av honom vidare.
Ett av mitt käraste minnen av farfar Eric var när jag hälsade på honom i huset på Skräddarvägen i Eskilstuna. Vi satt och pratade i timmar om det vi brukade: Hans barndom och skolåren i Lysekil, tiden på Skandiaverken, om farmor, om hans barn, jobbet på Gense - och om mig och vad jag nu hade för mig. När jag gjorde mig redo för att åka hem gick han plötsligt iväg och hämtade två artefakter på sitt kontor och satte dem i händerna på mig.
Det var två mässingsverktyg vars användningsområde jag inte kunde föreställa mig och jag förstod inte riktigt vad jag skulle med dem till. Farfar förklarade att det var verktyg som hans pappa, min namne Axel, hade använt i sitt gjuteri i Lysekil för nästan hundra år sedan och att han nu ville att jag skulle ha dem.
Den anekdoten sammanfattar honom väl. Farfar var en person som verkligen behärskade konsten att se varje individ - även oss barnbarn. Han tog sig tid att lära känna oss, att samtala med oss och att dela med sig av sina detaljspäckade minnen.
När jag pratar med mina kusiner utkristalliseras många ljusa minnesbilder, särskilt från våra somrar på landstället i Västermo. Att se honom snickra på stugan - eller på det där sjörövarskeppet som aldrig blev klart. Att se honom ge sig ut på fotbollsplanen han hade anlagt för vår skull - iförd träskor. Men också att se honom ta några skämtsamma danssteg eller göra en rolig grimas för att roa oss barn.
Jag vårdar också minnet av hur farfar alltid hade ett undervisande förhållningssätt till oss. I egna labbet kunde han visa hur lackmuspapper fungerande eller hur olika typer av provrör skulle användas - lustfylld naturvetenskaplig skolning som till och med en obotlig humanist som jag kunde uppskatta. Eller ta berättelser om frimärkssamlingen, om Evert Taube och om släkten i Lysekil. Listan kan göras längre.
Jag är särskilt tacksam över att jag fick möjlighet att få en egen relation med farfar, såväl i barndomen som på senare år. Han har alltid funnits där - intresserad, inbjudande och varm. Han som mötte en med kram och ett “Tjenare” när man kom och hälsade på.
Det känns så ledsamt att inte få uppleva det någon mer gång. Men Eric Asplund, ingenjören och mångsysslaren, efterlämnar fyra barn, sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Hos oss lever minnet av honom vidare.
