Jag inledde min semester precis enligt målbilden. Dels hade jag under första dagen igår, trots den överhängande risken att misstas för en norrman, bara kläder i funktionsmaterial på mig, och det är också ambitionen för hela den här sommaren. Jag ska ändå inte på något bröllop i år, så det finns potential. Dels drabbades jag också av den obligatoriska slappna-av-tröttheten. Efter att ha varit vaken i några timmar då jag hann med att ta en promenad till Sirius förmiddagsträning samt städa lite och äta frukost, kunde jag med gott samvete gå och lägga mig och ta en tvåtimmars tupplur. Jag gissar att det var detta Gustav Möller såg framför sig där på 30-talet.
Precis som vanligt har det varit en intensiv läsårsavslutning. I år har jag visserligen inte släppt några nior, med allt av emotionella slaggprodukter det innebär, men det är alltid utmattande att dra ett läsår in i kaklet. När det var två veckor kvar till skolavslutningen började jag räkna dagar, och när det var en vecka kvar räknade jag timmar. Det var visserligen bättre än förra läsåret, för då började jag räkna ner veckor när det var 29 veckor kvar av läsåret. Exklusive loven. Jag tror att det var i november. Det har med andra ord varit ett något mindre ansträngande år det här varvet.
Skolavslutningen för två veckor sedan var en succé, men fråga inte mig. Fråga Jan Johansen. Just det, Se på mig-Jan. Eller Janne, som vi som är bekanta med honom brukar säga. Det årliga lärarframträdandet bestod i år av George Harrisons fina bit Here comes the sun, och Janne, vars bonusdotter slutade nian nu, kom fram efteråt och tackade mig för sången. Han tyckte att vi på scenen hade gjort det bra. Sedan pratade vi lite om våra riders och om Kjell Höglund. Ni vet sådant som vi artister snackar om när vi ses. Eller det vet ju inte ni som inte är artister, men nu vet ni vad vi artister brukar snacka om efter att vi har kändishälsat på varandra.
Jag skulle också vilja diskutera det faktum att jag under den senaste tremånadsperioden sedan vi senast sågs här och pratade om mig (det bästa jag vet) är att jag har blivit allergisk. Björk har blivit min största fiende sedan Ruud van Nistelrooy i början av 00-talet. Då menar jag inte hon från island som jag skippade att se på Roskilde 2003 för att jag hade överdoserat koffeintabletter och hellre ville ligga utanför tältet och titta på granncampet som hade kalsongfest, som gick ut på att alla stod i kalsonger och hoppade samtidigt som de skanderade KALSONGFEST KALSONGFEST KALSONGFEST (ända tills en tysk kom förbi och de bytte till UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST). Inte hon alltså, utan trädet.
Jag har svårt att se vad mänskligheten tjänar rent evolutionärt på att vi är allergiska mot träd och växter. Den här oväntade utvecklingen har påverkat såväl mitt allmäntillstånd som min träning. Där i mitten av april började jag, efter några fina månader, snegla på Charlotte Kallas sommarupplägg för att få inspiration, men efter att allt pollen började hata mig är jag tillbaka på nivån där Gilbert Grapes mammas träningsschema känns mer rimligt. Det gjorde att min, Thylwes och CH:s placering på årets triathlonstafett blev sämre än förra året, och det var knappast deras fel. Trist när till och med naturen motarbetar mig.
Annars har jag hunnit med ett par Londonresor, träffat Emmanuel Petit, surrat lite med Niklas Bush Thor och hälsat på Super-Dragan Kapcevic samt vunnit FA-cupen. Inte jag då, men Arsenal och det är härligt att man då och då faktiskt får njuta av att vara Arsenalsupporter. I dessa tider när alla älskar att håna oss är det rätt skönt att vinna en titel och på så sätt köra en gedigen tvåhands-fuck-you till alla haters.
Trots att det har varit elevfritt de senaste två veckorna har det ändå varit superintensiva veckor, för jag har haft fullt upp även på kvällarna. Om det inte har handlat om korpmatcher och jobb med supporterklubben så har det varit avslutningsfester och Visingsöfester att hantera. Dessutom tillbringade jag tre timmar i Finspång av alla jävla ställen i söndags för att Backevik och Lander ville se en divison tre-match där. Jag tycker oftast att det är roligt med groundhopping, men när det kommer till groundhopping i Finspång är jag beredd att göra ett undantag. Inte vann jag minigolfen vi lade in som tidsfördriv innan matchen heller, men det är inte så lätt att vinna när hål 18 har utsatts för mordbrand.
I måndags var jag på Gröna Lund och såg First Aid Kit efter jobbet. Det var en fin spelning, och systrarna Söderberg börjar bli så pass rutinerade nu att de till och med låter hyfsat säkra under mellansnacket. Jag måste dock undra lite varför Gröna Lund inte vill att folk ska kunna köpa en öl innan konserter, för det var så mycket folk i varje kö att trängseln framför ölställena fick trycket framför baren på Östgöta Nation när det begav sig att framstå som gågatan i Bollnäs en måndagskväll under industrisemestern. Det hade aldrig varit accepterat i USA. Man kan säga mycket om USA och mänskliga rättigheter, men det är fan inte svårt att få tag på en öl i samband med evenemang där. UNESCO, eller vilka det nu är som håller i sådant här, borde göra en insats. Eller socialdepartementet kanske skulle ta och göra en minnesvärd insats för första gången sedan Gustav Möllers tid. *skriver vit kränkt man-mail till Annika Strandhäll*
Idag tog jag en gedigen tonårssovmorgon innan jag gick till Löten för att kolla på träningsmatch mellan Sirius och Örebro. Det var kul, för Sirius vann med 1-0. Alltid fint med lite groundhopping som jag brukar säga.
Nu blir det spännande att se vad resten av semestern har att erbjuda. Kan man kanske hoppas på en tupplur?
