Jag har aldrig känt mig som stockholmare. Det har hänt att folk från andra delar av landet, som inte har förstått att Uppsala ligger nästan tio mil norr om huvudstaden, har generaliserat in mig i den kategorin, men då har jag alltid värjt mig. Jag är inte stockholmare. Inte för att jag tar det som en förolämpning - utan för att jag inte känner mig som det.
Terrorattacken i fredags fick mig att fundera runt det där. Jag tillbringade hela fredagseftermiddagen och kvällen i ett töcken framför tv:n när det utkristalliserades vad som hade hänt på Drottninggatan. Det var kusligt bekant efter att på samma sätt ha följt utvecklingen i Oslo, Paris och London. Känslan av en värld som rämnar. En kvävande rädsla. Att det inte kommer bli bra igen. Men ändå var det något som väcktes i mig. Jag kan inte kalla mig stockholmare, men Stockholm är fortfarande min stad.
Jag har besökt Stockholm så länge jag kan minnas. Ta en hockeymatch på Globen och det overkliga i att få äta på McDonalds som sjuåring. Ta fotbolls-EM -92. Det privata studiebesöket på Dramaten. Gröna Lund. EM-finalen i handboll. Ta Leonard Cohen 2008. Derbyn på Råsunda. Ta utsikten från Mosebackes uteservering en sommarkväll. En båttur i skärgården. Halvmarorna. Ta ett firande av en FA-cupseger med Arsenal Sweden-gänget. En kickoff med jobbet. Ta en öl på T-Centralen i väntan på tågbytet.
Det finns ingen stad jag har återvänt till så ofta, och alltid kommer återvända till igen. I fredagskväll kändes det dock inte så. Varför skulle jag åka till en stad där jag skulle riskera liv eller hälsa bara genom att gå på gatan? Som tur var hade Indra bjudit in till födelsedagskalas igår, och jag bestämde mig ganska snabbt att jag skulle dit trots allt. Ingen jävel ska komma och bestämma över var jag ska åka eller inte åka.
Så även om att magkänslan trots min övertygelse sa något annat satte jag mig på tåget igår eftermiddags och klev av på T-Centralen. Det föll sig så att jag passerade den overkliga scenen vid Åhléns och trots den mörka kulissen kändes blomsterhavet och den dämpade folksamlingen framför det värdiga tillfället. Jag bestämde mig för att ha en trevlig och rolig kväll med vännerna - precis som vi alltid har. Så blev det.
När jag i vanlig ordning joggade från festen för att hinna med sista tåget hem hade avspärrningarna på Drottninggatan lyfts. Vid ett första ögonkast såg det ut som att ingenting hade förändrats jämfört med de hundratals andra gånger jag har gått där, men detaljerna talade sitt tydliga språk. Hjulspår på marken. Blommor och ljus på en kvarlämnad landstingsfilt. Ett krossat skyltfönster och skyltar som hängde på sned.
Det är bilder som kommer finnas kvar. Men jag gick trots allt Klarabergsgatan ner mot T-Centralen med en bättre magkänsla än när jag kom till Stockholm sju-åtta timmar tidigare. Jag är ingen stockholmare, men Stockholm är min stad. Det har aldrig varit tydligare för mig än den här helgen.
