I ungefär femton år har jag med jämna mellanrum känt ett sting av bitterhet att jag aldrig gick och såg Kristina från Duvemåla när den gick på Cirkus i Stockholm i slutet av 90-talet. När jag såg att den sattes upp på nytt blev jag därför glad, men det den känslan grusades av att den inte ens skulle spelas i Sverige utan i Finland. Jag kunde liksom inte åka till Finland bara sådär. Hur skulle det se ut? Man ba "Terve?". Orimligt.
Föreställningen blev en succé i Helsingfors, och efter något år kom nyheten att den skulle spelas i Göteborg. Det är tyvärr ungefär lika orimligt att åka till Göteborg som det är att åka till Finland, så det var inte heller ett alternativ. Man ba "E du görgo änna?". Skulle inte tro det. Jag skulle alltså, precis som föra gången, gå miste om att se Björn och Bennys utvandrarepos.
Men till sist. I våras såg jag en annons i DN: Nu sätts Kristina upp på Cirkus igen. Femton års daglig, eller åtminstone årlig, bitterhet skulle snart vara över.
Det var alltså rätt högt ställda förväntningar när jag, inte så bakis som jag förtjänade efter Vickans 40-årsfest kvällen före (i övrigt lämnar jag den okommenterad på grund av olika anledningar - främst alkoholhaltiga drycker i olika färger, smaker och former (aldrig mer)), satte mig på tåget till Stockholm. Och till Stockholm åker jag gärna, där är jag inte lika obekväm som i Finland och Göteborg. Man ba "Hur e de? Det är lunch ba!". Mer naturligt på något sätt.
Mina förväntningar underträffades knappast, så det var fyra timmars njutning till fina bitar som Vildgräs, Guldet blev till sand och gåshudska Du måste finnas. Den enda gången det skavde lite var väl då brandlarmet gick där i andra akten. Man kan säga att teaterchimären bröts något när ljuset i salongen tändes och alla fick gå ut. Men det är synd att klaga och Cirkuspersonalen kan vara nöjd med en smidig utrymning. Det är viktigt att sådant fungerar, något vi märkte av på jobbet förra veckan då någon micrade popcorn tills brandlarmet gick.
Jobbet ja. Det är över för den här terminen. Jag är rätt nöjd med min termin då jag har känt mig mycket mer tillfreds med mig själv och min insats jämfört med förra läsåret då jag var rätt less. I fredags fick jag dessutom ett jättefint och rörande brev från en elev (som valde att skriva anonymt på engelska, så det var inte ens smörande) som gav inspiration inför vårterminen. Det är ju det bästa med jullovet, att det är så kort tid till vårterminen som jag brukar säga.
December har annars varit kul (och inte bara för att det inte är snö). Vi har betat av den årliga julfesten med vännerna och den är alltid lika härlig. Det roligaste är att Hannes numera är så etablerad i gänget att han har blivit driftkucku även i detta sammanhang. Det kan inte bara vara mitt fel att det blir så. Emmas Jansson är ju också en årlig höjdpunkt. När jag blir stor ska jag lära mig att laga sådan Jansson.
Jag har också besökt Aten och fått ett nytt härligt Arsenalminne i och med 3-0 mot Olympiakos. Jag har också fått härliga minnen från både Frankfurts och Münchens flygplatser, då jag vid bokningen av resan var lite ofokuserad så väntetiderna i samband med bytet var kanske inte exemplariska - fem respektive sex timmar. Fast jag såg Carl Bildt i München. Det gjorde det nästan värt det.
I Aten hade vi Ouzofestival, besökte Akropolisklippan ("En jävla stenhög" - ur samlingen Landers bevingade ord 2015) och fastnade i hissen då vi tänkte att åtta välbyggda svenska gossar motsvarade standarden för de generiska åtta greker som säkerhetsföreskriften på hissväggen avsåg - den gjorde den inte. Det var nog en och annan som hann bli lite svettig då det bara var fyra timmar kvar till matchen när den fastnade. Men tack vara gravitationen, antar jag, gled vi ner till bottenvåningen igen och använde sedan trapporna resten av resan.
Vi visade också hög klass då vi gled in på en vinbar på eftermiddagen före matchen. Ost och vin var en ny typ av uppladdning, mer sofistikerat än att stå och bröla på ett torg och kasta ölbrukar på varandra - vilket även det har sin charm naturligtvis. Det var väl bara Hedemora som inte riktigt kände sig bekväm inne på vinbaren. I alla fall inte efter det att han hade armbågat sönder sitt vinglas.
Efter segern var det verkligt god stämning, förutom då Backevik upptäckte att några Olympiakosultras började maskera sig ett femtiotal meter utanför utgången för bortafansen. Det kan ju ha varit så att de skulle köra en sen trick or treat, men vi chansade på att det inte var de snällaste pojkarna i Pireus så vi gick ganska raskt till tåget och kunde sen gå och fira. Vi tog en liten kvarterskrog i besittning och fick dem att hålla öppet två timmar längre än vad öppettiderna sa. Tänk om pubarna var så flexibla i Sverige. Det skulle i och för sig vara en katastrof för mig då jag i så fall aldrig skulle gå hem.
Hemresedagen bjöd på den mest osköna taxiresan sedan jag åkte svarttaxi ensam i London för en sådär tio år sedan. Vi hade halvtight med tid på oss från hotellet till flygplatsen och trafiken var orimlig tät med tanke på att det var en torsdag klockanhalv tolv - har de inga jobb att gå till elle... Just det, det var i Grekland vi var ja... Flyget gick vid typ ett så det hann aldrig bli riktig panik, men när kön sniglade sig fram i kombination med att chauffören satt och skrekpratade i telefon hela tiden lyckades i alla fall inte jag anlägga mindfullnessfiltret den här gången. Förutsättningarna för sådant blir usla om man har kommit hem från segerfesten klockan fyra på natten.
Nu tänkte jag testa på det här med julfirande som jag har hört så mycket om.
