-Tänk att det snart är jul, sa jag i början av augusti. Då var det halvt på skämt, men det känns verkligen inte som att terminsavslutningen bara är fem veckor bort. Tiden alltså. Vilket jävla skämt till att försöka gå långsamt.
Jag noterade att det var ett tag sedan jag skrev något här, och det är inte så konstigt med tanke på alla sociala medier man måste hålla kolla på. Det är ju de etablerade i Facebook, Instagram och Twitter så klart, men de håller ju alla på med så det är inte konstigt. Men nu har dom ju hittat på en massa andra också som man behöver slänga ett getöga på då och då. Snapchat. Periscope. Tumblr. Jodel. Det är helt orimligt. Klart det inte går att skriva i ett så gammelmediamässigt forum som en trött blogg under dessa förutsättningar.
Precis som på den tiden när jag brukade skriva mer regelbundet gör jag saker. Ofta sådant som är roligt. Jag försöker att prioritera roliga saker, då jag generellt tycker roliga saker är kul (förutom dagen efter, för då är det fullständig katastrof vissa gånger numera). I helgen var jag till exempel i Luleå. Det låter kanske inte som världens roligaste novemberhelgsaktivitet, men sätt novemberhelgsaktivitetstämpel på vad som helst så får du se att det inte låter så inspirerande.
-Hej, ska du med på världens softaste utomhusfestival? Det är gratis och det kommer skitbra band och det är fri bar.
-När är det?
-13-14 november.
-Nja. Vi får se.
("Vi får se" torde väl vid det här laget vara allmänt accepterat som synonym för "Not attending"?)
Jag var i Luleå och hälsade på en kille jag lärde känna i augusti 1993. Oskar heter han. Nu låter det kanske som att vi inte har träffats sedan augusti 1993, men det har vi. Flera gånger. Dels typ varje dag mellan 1993-1999 och därefter i princip veckovis fram till 2004. Sedan flyttade han orimligt långt norrut, varför umgänget försvårades avsevärt. De senaste åren har vi knappt setts alls, men i somras träffades vi på Eriks svensexa och bröllop och då bestämde vi att jag skulle komma och hälsa på när han och Hanna flyttade söderut (till Luleå alltså, ännu orimligare att bo än mer norrut).
Många gånger när man bestämmer saker under viss påverkan av somriga fördrinkar är det lätt hänt att det går "vi får se" i nämnda planer, men den här gången bestämde jag mig för att ta tag i det och faktiskt boka in ett datum samt flyg, och så gick månaderna. I fredags flög jag upp (efter att av gammal vana försökt checka in på ARN:s terminal fem, trots att jag skulle flyga inrikes) och vi hade några lugna dagar med intressanta samtal, häng på stan (jävla synd att vi inte gick på All Star nu när Dr Bombay spelade och allt) och souvas. Det blev en del skönt nattsudd och vi löste problemen med svensk skola, flyktingkrisen, socialdemokraterna, SD och folk som gnäller över att de har för lite tid på jobbet. Sen flög jag hem igen.
Den här veckan har jag varit i Vänge och hälsat på hos Björn och Elin och Em och tvillingarna. Det var imponerande att se lugnet hos Björn och Elin trots en trotsig treåring och två åttamånaderspojkar i hushållet. Själv blev jag så utmattad att jag höll på att somna på bussen hem, men det kan också ha berott på att jag blev lite stukad när Em läxade upp mig på grund av att jag trodde att tjyvarna i Pippi Långstrump heter Kling och Klang. Man skäms som litteraturvetare. Alla vet ju att de heter Dunderkarlsson och Blom.
I helgen blir det tvåårskalas. Då förväntar jag mig en uppsträckning över typ vad Madickens granne heter. Jag tänker Anton.
Vi hörs runt jul. Tiden går ju så sjukt fort numera och jag har rätt mycket att läsa ikapp på Jodel.
